Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mark Levengood: Varje dag är en kamp mot svält

Mark Levengood möter Sandrine Nizigama, som besöker en Unicef-stödd hälsocentral där sex veckor gamla dottern Aniella ska vaccineras. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef
Unicef-ambassören Mark Levengood besökte nyligen Burundi, här på möte med Mama Lumière-gruppen. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef

Unicef-ambassören Mark Levengood besökte nyligen Burundi. Exklusivt för Expressen berättar han om mötet med mammorna och barnen i ett av världens fattigaste länder.

 

SKÄNK EN JULKLAPP VIA UNICEFS GÅVOSHOP 

Pojken tar ett steg mot mig, sedan ett tillbaka. Han stirrar, kan inte bestämma sig om han borde vara rädd eller inte, men hans nyfikenhet är för stor. Något vitare och fulare än jag har han aldrig sett. Runt omkring oss sjunger och dansar en ring av kvinnor i vackra traditionella dräkter, pojkens mamma har en röd och gul klänning och blickar oroligt på sin son, men kan ju inte stoppa honom när hon är mitt i sången.

 

Alexis är nio år gammal och bor i Burindi, ett av världens allra fattigaste länder. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef

Vi är i Burundi, ett av världens fattigaste länder, varje dag är en kamp mot svält. Den dystra verkligheten är att detta land är värst drabbat på hela jorden när det kommer till kronisk undernäring, mer än hälften av landets barn riskerar bestående skador för livet. 

Jag frågar om problemet enbart är brist på mat men sköterskan skakar på huvudet

Denna förmiddag har vi tillbringat på en klinik, där barn vägs och mäts och matas med Unicefs näringsrika nötkräm. Varje barn har sin egen journal, och den vänliga men stressade sköterskan pekar och förklarar, och jag får se hur barn efter barn fått ett bättre hull, hur diarréer botas, hur ögon får tillbaka sin glans och barnen piggnar till. Jag frågar om problemet enbart är brist på mat men sköterskan skakar på huvudet. 

– Brist på information är ett lika stort problem. Unga mammor ger samma mat som de fick som små. Om spädbarnet gråter av hunger ger de ungen kassavarot att äta, och då slutar ju gråten. Men ett barn i den åldern kan inte ta till sig kassava, och föräldrarna inser alltför sent att barnet är gravt undernärt. 

Unicef bedriver ett projekt som kallas Mama Lumière, eller Ljusmammor på svenska. I små grupper får kvinnorna undervisning i bland anant näringslära. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef

När vi lämnar kliniken känner jag mig lite låg. Även om Unicef skapar mirakel, dagligen, så kommer ju inte saker långsiktigt att bli bättre om inte orsakerna bakom undernäringen undanröjs.

Men, visar det sig, det finns en plan även för det. Nu besöker vi en liten by, ja knappt mer än en samling hus, men det är här i det lilla som de stora förändringarna startar. Här bedriver Unicef ett projekt som kallas Mama Lumière, eller Ljusmammor på svenska. I små grupper får kvinnorna undervisning i näringslära, i vad ett barn kan äta och tillgodogöra sig, och hur man tillagar mat så att näringen inte går förlorad. Varje deltagare tar med sig lite råvaror till mötena, och tillsammans med läraren tillreder de sedan mat för barnen. Projektet har varit väldigt framgångsrikt, och kvinnorna som deltagit bär sin titel som lysande mamma med stolthet. 

Efter en stund vågar han sträcka fram ett finger och stryka mig över kinden, som för att känna efter om jag finns på riktigt

När vi kommer till klungan av hus välkomnas jag med en sång som har oväntat många verser. Jag sitter på marken, medan kvinnorna sjunger och dansar runt mig, och ja – det är genant. Traditionen här påbjuder att långväga gäster ska mottagas med största artighet, sången fortsätter och fortsätter, jag ler alltmer stelt och hoppas varje vers ska vara den sista.

Fast så stiger då den där ungen fram, han som så uppenbart tycker jag är ett fult vitt spektakel. Jag ser hur han skiftar mellan rädsla, blyghet och nyfikenhet, och efter en stund vågar han sträcka fram ett finger och stryka mig över kinden, som för att känna efter om jag finns på riktigt.

Pojken heter Kimana och är nästan två år gammal. Det är han som lånar Mark Levengoods kamera. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef
Foto: Melker Dahlstrand/Unicef

Nu när han fastslagit att jag inte är ett spöke skiftar hans intresse snabbt över till digitalkameran jag håller i handen. Jag tar en bild av honom, och visar på displayen, och han skrattar högt och förtjust. Han nappar åt sig kameran och springer till sin alltmer stressade mamma som olyckligt sjunger vidare på den ändlösa sången. För henne är det väl en mardröm att hennes son springer runt med en digitalkamera som de omöjligt kan bekosta en reparation för om något händer. Jag försöker signalera till henne att det inte är någon fara, fast det går inte så bra eftersom jag inte är helt säker på det internationella teckenspråket för ”kameran är försäkrad”. 

Naturligtvis tänker jag på hur lik mina egna barn han är, samma nyfikenhet, samma vilja att erövra världen...

Pojken kommer tillbaka och vill att jag ska ta en ny bild på honom. Det gör jag, han lutar självsäkert mot min axel nu där jag sitter på huk. Återigen samma glada skratt och samma hisnande kamerafärd runt ringen där han visar upp bilden för alla de skinande sjungande mödrarna. Och naturligtvis tänker jag på hur lik mina egna barn han är, samma nyfikenhet, samma blandning av blyghet och mod, samma vilja att erövra världen, krossa spöken och nappa till sig kameror. Och stunden fylls plötsligt av mening, dessa lysande glada mammor som får verktyg för att hjälpa sina barn växa och utvecklas, den näringsrika maten i plåtskålarna, solen som vandrar över Burundis himmel och som ser att vid kvällningen är saker lite bättre än de var i morse. 

Möte med Mama Lumière-gruppen. Foto: Melker Dahlstrand/Unicef

Äntligen är sången slut, att det ens kan finnas så många verser! Kvinnorna bryter cirkeln och mamman skyndar fram med min kamera i handen, hon räcker fram den och slår ner ögonen och säger något som väl betyder ungefär ”förlåt, han är ett så vilt barn”. Eftersom min kirundi är obefintlig (jag kunde säga ”hej” men till och med det har jag glömt) försöker jag med ett leende förmedla vad jag vill säga: 

Det är bara en kamera, den är inte så värdefull. Men vad Unicef vet är att ditt barn, han är värdefull. Han och varenda unge, överallt!

Text: Mark Levengood

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!