Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Var som att någon slog mig i ansiktet”

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN
Foto: THOMAS BACHUN / GEPA PICTURES BILDBYRÅN

Frida Westman har precis fyllt 21 år och är redan Sveriges främsta backhoppare någonsin på damsidan.

Efter dubbla knäskador åker hon till Peking för att skriva ännu mer historia.

– Det är säkert många som inte tror backhoppning finns kvar i Sverige, säger Westman och berättar om skadehelvetet, satsningen utomlands och OS-drömmen.

Senast en svensk backhoppare deltog i ett olympiskt spel var i Lillehammer 1994. En av hopparna då var Magnus Westman.

28 år senare tävlar den första svenska kvinnliga backhopparen i ett OS: Magnus dotter Frida Westman.

– Det är en dröm som går i uppfyllelse och det är något jag alltid har jobbat för. Jag visste inte om jag skulle få åka just i år, så det var en väldigt skön känsla när jag klarade av det den här säsongen, säger hon.

21-åringens säsongsinledning har överträffat alla förväntningar.

I världscuppremiären i ryska Nizjnij Tagi slog Frida Westman till med en 20:e och 18:e plats och skrev in sig i historieböckerna med de bästa placeringarna någonsin av en svensk damhoppare.

Bara en vecka senare i norska Lillehammer slutade svenskan på plats 13, hennes hittills bästa prestation.

– Jag blev mycket säkrare på allt under hösten. Jag förstod allt på ett annat sätt. När man gör det blir man också mer självsäker och kan lösa det bättre i backen. Det gjorde att jag nu har hoppat så mycket bättre. Det har varit gradvist och jag har fått ut en del på tävling. Det är väldigt kul och man gläds verkligen åt att få tävla.

Hur är det att redan vara historisk?

– Det är kanske inget jag går runt och tänker på hela tiden men det är så klart något jag är väldigt stolt över och det är väldigt häftigt att just jag får vara historisk. Det är en ära. Men jag vill också visa att backhoppning fortfarande finns kvar i Sverige. Det är säkert många som inte tror det och jag vill motbevisa det.

Lämnade Sverige för att bli bäst

Att det blev just backhoppning är kanske inte så konstigt med tanke på pappa Magnus bakgrund.

Men förutsättningarna hemma i Örnsköldsvik räckte inte till för Frida Westman.

Som 19-åring flyttade hon till Trondheim i Norge. Allt för att kunna kombinera studier med backhoppningen – och bli så bra som möjligt.

Nu tränas hon av tidigare OS-guldmedaljörer.

– Jag har lärt mig mycket mer om backhoppning och tekniken. Jag har blivit mer självständig i träningen. Jag har en grund hemifrån från när jag körde rehab, men nu har jag fått lära mig mer om den specifika träningen inom backhoppning och tekniken som krävs. Utan det här tror jag inte att jag hade varit på den position som jag är på nu.

Hur var det att flytta själv?

– Det är väl en del i att växa upp, att kunna ta hand om sig själv. Det är väl det som måste till om man vill bli bäst, då måste man offra saker. Och mamma och pappa har alltid stått bakom mig och gjort den här flytten möjlig. Utan dem hade jag inte ens kunnat göra det, de betyder mycket.

Åren innan flytten till Norge förstördes av två allvarliga knäskador.

Olyckan var först framme 2017 och höll henne borta från backen i ett år.

– Det har varit väldigt tufft. Jag kände att ingen riktigt förstod hur man hade det.

”Jag hade inte lust att ens tänka på backhoppning”

Tre månader efter comebacken hände det igen.

– Då var det i det andra knät. Det var kanske bra att det inte var samma knä, men det kändes som ett misslyckande att jag hade lyckats göra det igen. Att förstå att man ska gå skadad ett år till.

– Det var väldigt mycket känslor. För när jag var tillbaka kände jag mig inte lika mycket utanför på något sätt. När jag då fick beskedet att jag hade gjort det igen så var det som att någon slog mig i ansiktet. Kroppen blir tung och man vet inte riktigt var man ska ta vägen just i den stunden.

https://www.instagram.com/p/CHvR6Xapbi1/

Hur var den tiden?

– I början var det som jobbigast, att acceptera situationen. Jag hade egentligen inte lust att se backhoppning eller ens tänka på det. Men sen måste man ta sig samman och få tillbaka motivationen. Hemma sa de det, att jag inte kunde tycka synd om mig själv. Det måste man gå igenom och till slut skärpa sig. Även om det kanske låter lite hårt så är det så det är.

Motivationen kom tillbaka och revanschen har tagit henne hela vägen till Peking.

– Det känns fantastiskt att jag har klarat mig hit. Det trodde man kanske inte var möjligt just i den stunden när skadorna kom. Nu är jag väldigt stolt över mig själv, att jag har tränat och kämpat och inte gett upp. Det känns hur kul som helst, det är svårt att beskriva i ord ibland, säger Frida Westman och skrattar.

Förhoppningen är att backhoppning ska få ett uppsving i Sverige.

– Jag hoppas att unga tjejer och killar ser att det går att hoppa och ha kul. Att fler kanske ser att det inte bara är farligt eller vad det nu kan vara som gör att folk väljer bort sporten. Jag hoppas verkligen det kan lyfta upp sporten.

Och hur bra kan du bli?

– Jag har mycket mer att visa och jag har bara börjat. Jag ska bli bäst, ni ska bara vänta och se.

Senaste avsnittet av Skidsnack:

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.