Ebba Årsjö, 21, kom till Peking med två VM-guld och elva världscupssegrar i bagaget. Nu har hon dessutom tagit två medaljer under sitt allra första Paralympics.
En revansch för en tjej som fram till för några år sedan hade svårt att acceptera vem hon var.
– För tre, fyra år sedan och alla år innan dess så ville jag ju inte finnas för att jag har en funktionsnedsättning. Jag hatade den delen av mig och här står jag nu och tar ett paralympiskt guld på grund av den delen. Det är liksom overkligt, berättar Årsjö i en intervju med SportExpressen.
”Har hatat den delen av mig själv”
Ebba Årsjö föddes med ”klippel trenaunay weber syndrom” i sitt ben och som ett resultat av sjukdomen kan benet inte bilda muskler i samma utsträckning samt att det saknas ett hudlager.
21-åringen berättar att hon under sina ungdomsår ofta dolde sin funktionsnedsättning.
– Eftersom jag är född med det här och bara har gått… jag kan ju gömma det ganska enkelt i ett par byxor, då har jag liksom försökt att vara en person som jag inte är och hatat den delen av mig själv år efter år, säger hon och fortsätter:
– När man är ung och barn, speciellt ung tonårig. Allt är utseende och mitt ben är liksom svart, blått och lila och fullt med blodådror. Det ser ju jätteovanligt ut och barn är inte snälla och säger vad te tänker i stunden. Om alla barn säger något när man själv är barn, då tror man ju på det, tyvärr.
Vill du berätta hur det kunde ta sig i uttryck?
– Det kunde vara att folk på idrotten inte ville dela handduk med mig. De ville inte röra eller se, de sa att det var äckligt och att det såg läskigt ut. Det var till och med någon som kom fram och frågade om det smittar. Det är så sjukt.
”Är inte mesigt med para”
Under sina första 18 år berättade hon inte heller om sin muskelskada och under flera års tid tränade hon med svenska skidförbundets alpina lag.
Vad tar du med dig från att du gick över till paraidrott så pass sent?
– Hård träning helt enkelt. Det är ju väldigt hårt. Inte för att det är mesigt med Para överhuvudtaget, det tror ju många att det är lättare eller mindre träning, det är det inte alls, säger hon.
Men när hon väl bestämde sig för att tävla inom paraidrott kom också vändningen i hur hon såg på sig själv.
– Det var inte bara för att jag plötsligt bestämde mig för att nu ska jag åka ”para” och nu ska jag börja gilla det här. Det kom sakta men säkert på grund av ”para” och att jag fick exponera mig om och om igen, berätta och berätta.
– Till slut så märkte jag att folk är ju skitsnälla. Det är ingen som bryr sig, det är bara ett ben. Och där någonstans börjar ju liksom tankarna om sig själv att ändras.
Berätta om reaktionerna efter ditt guld.
– Bara massa kärlek och bara massa positivt och det är precis det som jag är ute efter. Att folk ska, inte ta efter men känna att om hon kan göra det så kan jag också göra det. Jag vill ju liksom att vi ska bli fler som mig, säger hon.
Premium
Premium
Premium