Katja Stenssons liv har cirkulerat kring hästar i över 25 år.
Hon sökte sig till en ridskola som treåring efter en rekommendation från en sjukgymnast, som menade att ridning skulle stärka hennes fysik.
Katja har en cp-skada som påverkar balans, koordination, känsel och styrka i ena halvan av kroppen.
– Från början var det bara fokus på att jag skulle kunna sitta kvar på hästen och att det blev habilitering utanför sjukvården, säger Katja.
Intresset för hästar växte snabbt. Nio år gammal fick Katja sin första ponny Robinson Cruse och kunde utöka sin träningsmängd. Att just rida mycket är en förutsättning för att ridningen ska ge effekt, berättar Katja.
– Det märks från dag till dag, framför allt när det är kallt som nu. Då märks det ännu mer att det är en färskvara.
”Har alltid tävlat mot mig själv”
Med Robinson Cruse i sin ägo gick utvecklingen allt snabbare. I tidiga tonåren gjorde Katja entré på tävlingsbanorna.
– Där kom den mentala biten in. Jag kunde aldrig tävla mot alla andra eftersom jag inte kunde rida så pass bra, så jag har alltid tävlat mot mig själv.
Katja beskriver att hon både i stallet och i andra sammanhang har fått jobba med att utgå från sig själv och sina förutsättningar, snarare än att jämföra sig med andra.
– För att överleva började jag strunta i att se var jag hamnade i resultatlistan och i stället se på vilka moment jag förbättrat.
När Katja var 18 år gammal gick hon över till att rida stor häst. I samband med detta tog hon också hjälp av en mental tränare.
– Vi har brutit ner varenda del av min barndom, mentaliteten, mobbningen i skolan. De slängde sig med ”cp-barn” och det har ju satt sig i mitt hjärta.
Sadlade om efter olycka
År 2017 ramlade Katja av sin häst Ella och fick hjärnskakning. Olyckan satte sina spår och Katja berättar att hon blev rädd för att rida.
Kort senare kom hon i kontakt med pararyttaren Caroline Rutberg som uppmuntrade henne att se sig om efter hjälpmedel.
Till slut lät sig Katja övertalas och i somras gjorde hon en så kallad klassning, där man bedömer hur funktionsnedsatt en potentiell paraidrottare är.
Skalan sträcker sig från ett till fem, där fem är den lättaste graden av funktionsnedsättning.
Katja bedömdes höra till grad fyra, med en funktionsnedsättning på 30 procent.
– Övningarna tog fram mina svagheter. Jag gjorde skitdåligt ifrån mig, så det var jobbigt mentalt. Jag gick in med tanken att jag kanske inte var tillräckligt funktionsnedsatt för att bli en pararyttare.
Rädslan att uppfattas som svag har gjort att Katja i varje läge ansträngt sig för att klara sig utan hjälp, förklarar hon.
– Jag försökte dölja min cp-skada och blev sjukt bra på det. Att ta tag i det och att börja acceptera sig själv, att man är annorlunda men att det är bra, den resan har varit väldigt svår.
– Det tog 27 år, säger Katja och skrattar.
Satsar på Paralympics 2020
Nu tränar hon och hästen Ella inför Paralympics i Tokyo 2020.
– Paralympics är jättestort, det går inte att ta på. Nu får jag prestera på min egen nivå, jag behöver inte längre pusha mig utan kan fokusera på att bli bäst på detaljer, säger Katja, som i dagarna varit i Norge och tränat.
Ett delmål är SM i sommar, där Katja kommer att tävla i paradressyr.
Känns det annorlunda att rida sedan du började göra det inom paradressyren?
– Det är jättestor skillnad. I och med att jag accepterade mig själv och gjorde den här klassningen, så får jag ju också hjälp med mina svagheter.
Som exempel nämner Katja att hon numera har öglor på tyglarna, som hjälper henne att inte tappa dem och gör att hon kan koncentrera sig mer på samspelet med hästen.
– Det är mycket roligare att rida. Jag blir inte mentalt trött längre, utan kan ha kul med min häst och utvecklas. Nu är det verkligen ”sky is the limit”.
Hur känner du när du rider din häst och det går riktigt bra?
– Frihet. Då svävar vi. Jag känner mig komplett när jag sitter på hästryggen, hon höjer mig. Så lätt som det är i sadeln på en häst, så skulle jag ha det i livet. Jag känner frihet och väldigt mycket tacksamhet.
