Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Var viktigt att jag som kvinna sa ja”

Foto: Maria Holmén / TR Bild

Marjaana Alaviuhkolas resa i hästlivet började vid bankanten där hon är uppväxt i Helsingfors. 

I dag är hon ordförande för Svensk Travsport och i europeiska travunionen.
Och hon hoppas bana väg för fler kvinnliga beslutsfattare.

– Det är en ganska mansdominerad bransch därför var det viktigt att jag som kvinna sa ja.  

Marjaana Alaviuhkola kom in i travsporten via sin pappa som tog med henne till hemmabanan i Helsingfors när hon bara var sex år gammal. 

Och kanske var det då svårt att föreställa sig att den då unga finska flickan, utan ”travrötter”, som bodde inne i stan skulle komma att bli en av sportens allra mäktigaste. 

Men det är precis så det blev. I dag är hon inte bara veterinär, driftig företagare och ägare av Hallands Djursjukhus utan även ordförande i Svensk Travsport och europeiska travunionen U.E.T. 

För som hon själv säger – någon måste ju gå först. 

”Då var det otänkbart”

Hennes pappa arbetade som jurist – och även fast han själv bott på landet tidigare och hade en stor kärlek till djur så var det inte rimligtvis så att Marjaana Alaviuhkola skulle arbeta i stall. 

– Mitt hästintresse var väldigt stort, djur överhuvudtaget, men framför allt hästar. Men det var otänkbart på den tiden att man skulle göra någon professionell karriär med hästar, i alla fall i min familj, det var viktigt att man skulle studera vidare, säger hon och fortsätter:

– Då blev min drivkraft att studera till veterinär för att jag ville jobba med hästar och djur. Det var inte ett primärt medicinskt intresse, jag hade till exempel inte kunnat tänka mig att bli läkare, utan det var häst och djurintresset som låg närmast.  

Travintresset hade nämligen växt sig stort. 

Marjaana beskriver att hon var ”pappas flicka” och att de tillsammans åkte på långa turnéer bland travbanor och sommarens klassiska ”Kungstrav” var givet. 

Från att ha följt med på trav med sin pappa och hängt vid staketet hittade Marjaana ned till stallbacken i tonåren. 

Innan studierna till veterinär tog vid så fick hon arbeta åtminstone ett år på heltid med travhästar. 

– När jag hade slutat skolan så jobbade jag ett år som lärling i ett travstall, det fick jag lov att göra för mina föräldrar, men inte mer än ett år, säger hon och skrattar. 

”Han var hantverkare egentligen”

Och tillslut tog även hon själv licens både för sulky och sadel och tävlade. Det var även under den här tiden som hon träffade sin blivande man Kari Lähdekorpi. Hans bror ägde hästar i stallet som hon jobbade i och när hon var klar med sina veterinärstudier 1985 så flyttade de till Sverige tillsammans. 

Kari skulle senare bli känd som en av landets allra största och framgångsrika travtränare även om så inte var tanken från början. 

– Hans familj var egenföretagare och tillverkade väskor så han var ju hantverkare egentligen. Men när vi flyttade till Sverige kunde han inte jobba med det som han gjorde i Finland. Då började han äga och träna egna travhästar och köpa och sälja dem. Men när marknaden i början på 90-talet gick nedåt så gick det inte att sälja hästar och då började han träna hästar och fick då proffslicens, säger Marjaana och fortsätter: 

– Han och Petri Puro var de första som fick en licens för att enbart träna hästar, det fanns inte innan. Då fanns det var kör och tränarlicens men eftersom det gick väldigt bra när han var amatörtränare så blev det en regeländring som möjliggjorde detta. 

”Gnetat på med det hela livet”

År 1990 köpte paret gården i Holm utanför Halmstad och där verkade Kari som travtränare och senare så byggdes även en hästklinik som Marjaana styrde. 

Hon började som anställd veterinär Hallands Djursjukhus 1986 och arbetade där fram tills 1994 då hon utgick från kliniken i Holm. 

– Jag jobbade där i fyra-fem år innan jag kom tillbaka till kliniken (reds anm Hallands Djursjukhus) som delägare. På den vägen är det, säger hon. 

Numera är det hon själv som äger klinikkoncernen som erbjuder vård för såväl hästar som smådjur. 

– Jag är 60 år nu så det här är liksom mitt liv, det är inte något som har hänt i handvändning. Det är något man gnetat på med hela livet. 

– Man har ju fått syssla med det yrket som jag verkligen brinner för och då är det lätt att jobba väldigt mycket vilket jag alltid har gjort, det gjorde vi båda under de åren. 

”Ynnest att jobba med sin familj”

I dag är Kari och Marjaana separerade. Kari valde att sluta som travtränare 2012 och flyttade sedan tillbaka till Finland. 

– Jag blev kvar i Sverige och behöll gården. Nu har jag hyrt ut den till familjen Untersteiner, Peter och Johan, och sedan har vi ett tiotal hästar som vi tränar, hälften ägs av mig och min familj och andra halvan av Kari. 

Parets tre barn Pekka, Hanna och Maija är alla aktiva inom travsporten och är även delägare i Hallands Djursjukhus och arbetar i familjeverksamheten. Dessutom är Hanna också veterinär. 

– Det är en ynnest att jobba med sin familj. När man blivit äldre och är 60 år så måste man ändå börja fundera. Man kanske inte jobbar mer än tio år till om man får vara frisk. Då är det bra att det finns en framtid i dem. Då kan man bara jobba på och behöver inte tänka på hur det ska bli sen om jag själv inte orkar vara med. 

”Ganska mansdominerad bransch”

Men som om inte det var nog så är Marjaana Alaviuhkola sedan maj 2018 ordförande för Svensk Travsport. 

Under åren hon bott i Halmstad så hade hon engagerat sig i Hallands travsällskap, först som medlem och sedan klättrat upp till ordförandeposten. 

Från 2010 arbetade hon även i Svensk Travsports styrelse och var vice ordförandet när hon fick frågan om högsta posten.

– Det är en ganska mansdominerad bransch därför var det viktigt att jag som kvinna sa ja. Då kanske det kommer att komma fler kvinnor efter mig. Får man en sådan förfrågan så spelar det i mitt fall roll att man som kvinna får ta det här ansvaret. Men man får pinna på med sina olika ansvarsområden och vara någon typ av föregångare, säger hon och tillägger:

– Nu har vi rekryterat en kvinnlig vd till exempel. Det ena kan ge det andra så det är viktigt. Lite sådant genusperspektiv har jag när jag får sådana här typer av frågor. 

Att ha en balans i representationen är något som betyder mycket. 

– Det är en medlemsorganisation och Svensk Travsport ska spegla sina medlemmar och vi har väldigt många kvinnor, framför allt i hästskötarledet. Bland kuskarna och tränarna så är det rätt så mansdominerat men det håller kanske på att ändras lite. 

”Då kunde man inte säga nej”

Samma tanke om att vara en föregångare ställde sig på sin spets när hon kandiderade till ordförandeposten i europeiska travunionen U.E.T. 

– Återigen ett sådant där tillfälle där man kände att man inte kunde säga nej, säger hon och skrattar. 

– Där kan vi verkligen prata om gamla strukturer och manliga hierarkier. Det är inte så konventionellt att komma efter en schweizisk bankir som varit ordförande i nio år som skandinavisk kvinna – men nu blev det så.

För drygt ett år sedan blev det klart att hon ersätter schweizaren Jean-Pierre Kratzer. Första mötet som president har hon nu avklarat – och hittills är hennes intryck positiva. 

– Många menade att kändes som ett effektiv och bra möte så det är den feedbacken jag har fått, jag själv har inte upplevt något negativt. Samarbetet med den franska generalsekreteraren fungerar väldigt bra. 

”Klart det blir åsikter”

Marjaana går nu in på andra året som Svensk Travsports ordförande – och menar att det varit en tid med prövningar av rang. 

– Det har varit ganska svårt för att det är svåra saker som vi hanterar hela tiden nu. I och med omreglering och skilsmässan från vårt spelbolag (ATG) så är det i processen många svåra saker som måste hanteras och bestämmas för att framtidens travsport ska bli bra. Det är inga enkla frågor på vårt bord. Det är frågor som kommer att avgöra framtiden långt framöver. Det är intressant och utmanande. Det känns hedrande att vara med och påverka i de besluten och försöka göra det på bästa sätt. 

Senaste året har innehållit mycket diskussioner med allt från drivningar till sena starttiden på V75. 

Hur förhåller du dig till det? 

– Det är klart att det blir åsikter men om inte de olika åsikterna finns, om det inte finns folk som slåss för sin sak så har vi en död rörelse. Vi måste ha människor som är passionerade och engagerade. Har vi inte de människorna som känner på det här sättet så har vi ingenting. De behövs. Det måste man hantera på bästa sätt i samförstående. Det hör till i en folkrörelse att det måste finnas starka känslor och åsikter. Så har det alltid varit och det har man alltid klarat av. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Det är att skapa en långsiktigt trygg finansiering för travsporten. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Top Royal som vann Sprintermästaren 1993. Det var den första riktigt bra hästen vi hade och han såldes efter loppet. Där fick vi loss mycket pengar så att vi kunde bygga en klinik till mig här hemma och nya stallar. Det var vår Viking Kronos som Ludde har. Det var en häst som skapade de här möjligheterna.

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det är den vinsten, sen är det naturligtvis när barnen vunnit sina första lopp. Men det blir ju inte ett minne.

Elias förändring efter flytten till Vancouver

Föräldrarna om svenskens liv som superstjärna • Nya lägenheten • Umgänget i Vancouver • ”Det vill du inte höra när bandaren är på”