Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Var meningen att det skulle vara du och jag”

Per Skoglund och Paula Ahlström tillsammans med sonen Ossian Foto: Josefin Johansson/Expressen
Foto: LJ / TR Media

BÅLSTA. Han trivs bäst i centrum och älskar att dra med andra i sina energifyllda upptåg. 

Hon å andra sidan trivs mer med en tillbakadragen roll, där hon får lyssna och ta in sin omgivning. 

Per Skoglund och Paula Ahlström är minst sagt olika, men är det en sak de delar så är det kärleken, den till varandra, sonen Ossian, 4, och sina hästar. 

Det är på gården i Bålsta allt började, och det är där de sitter i dag. När Per för snart 8 år sedan kom över gården tog Paula med sina hästar och flyttade från Malmö till Stockholm. 

Det är i det röda huset med betande hästar utanför fönstret som paret byggt – och bygger – sin framtid. Det är nämligen precis det här som betyder allt för dem. 

Den gemensamma nämnaren för Per Skoglund och Paula Ahlström är, förutom det livet de delar, travporten och hästarna. 

De kommer in på hur det hade varit att som hästintresserad dela livet med någon utan samma intresse. Paula konstaterar i alla fall att Per förmodligen inte valt gårdslivet utan henne: 

– Jag har haft hästar hela tiden, du blev ju lite påtvingad tre hästar när jag flyttade upp, säger Paula och får mothugg av Per:

– Men jag har ju haft hästar hela mitt liv, utbrister han. 

– Jo, men du kanske inte hade valt att ha ett stall med hästar i om du var själv i ditt hästintresse, säger Paula. 

– Men jag hade ju fortfarande velat ha hästar, kontrar Per. 

– Då hade du ju ägt hästar och haft i träning. Garanti. Du hade ju inte haft en gård och dragit på dig det här, säger Paula.

– Om jag hade träffat någon som var intresserad av frimärken? Det får vi aldrig veta. Men jag tror att det är ganska omöjligt att leva ett liv tillsammans med någon som älskar hästar över det mesta och den andra är helt ointresserad, säger Per. 

– Men jag tror att det är många som har det så, svarar Paula.

Per avvaktar och ser fundersam ut innan han säger: 

– Blir inte det jobbigt? 

”Han är klockren i Nyhetsmorgon”

De båda är välkända från tv-rutan. Per Skoglund började referera provlopp på Gävletravet när allergin stoppade honom från att utöva sporten själv. 

Därifrån har han arbetat hårt och efter tusentals intervjuer och timmar i livesändning så är han en av travsportens största ambassadörer som programledare i TV4. Han höll även i tv-sändningar utanför travet, som Nyhetsmorgon exempelvis. 

– Per är extremt allmänbildad. Han är klockren i en roll i Nyhetsmorgonen. Det passade dig perfekt förutom att man blev tvungen att gå upp mitt i natten, säger Paula och tittar på Per.

Per konstaterar att det var en nyttig erfarenhet, i både arbetslivet och själva livet, men det är travsporten som ligger närmast hans hjärta: 

– Det kommer alltid att vara travet som är nummer ett. Det är ohjälpligt. Så länge travet ser ut som det gör nu, skulle det bli annorlunda. För mig är det viktigt att jobba med något som rimmar med mina värderingar – och just nu så är det inom svensk travsport, säger han. 

Men att gå upp mitt i natten för att göra tv-program var inte heller riktigt hans grej: 

– Jag gillar att sova, säger Per och lutar sig tillbaka. 

Flyttade ihop för åtta år sedan

Paula Ahlström är även hon ett välkänt ansikte för tv-tittarna. Hennes resa inom trav-tv började i ett samarbete mellan TV4 Öst och Mantorpstravet – där gjorde hon tipsprogrammet ”Travhörnan” under studietiden. 

– Det var jättekul och då tänkte jag att det här vore roligt att jobbar med. Men då var jag så inne i plugget och tänkte att jag skulle få det klart. Då tappade jag det lite grann.

Högskoleutbildningen i Media och Kommunikation tog henne till Jägersros sportavdelning. Så småningom hamnade Paula i vinnarcirkeln där hon skötte intervjuerna men hon började även göra reportage. 

Och någonstans här korsades Per och Paulas vägar. 

– Det var i travet genom gemensamma bekanta. Vi var supertajta vänner. Han hjälpte mig jättemycket när jag skulle börja på Jägersro och göra segerintervjuerna. Han var ett superbollplank till mig då, förklara Paula. 

– Vi kände varandra långt innan vi började ”träffas”. 

De kommer fram till att det är cirka åtta år sedan de flyttade till gården där de i dag har hela sitt liv. 

– Vi pendlade kanske ett år innan medan jag fortfarande bodde i Malmö, säger Paula och fortsätter:

– Per köpte den här gården så att det inte skulle finnas några hinder för mig att kunna ta med mina hästar, jag hade ju hela mitt liv i Malmö. Men så sa han att han hade köpt en hästgård – så nu kan du ta ut dina hästar och flytta hit. Då testade vi det. 

Per flikar in: 

– Sanningen är väl så att det var nog ändå meningen att det skulle vara du och jag. Även om vi båda kanske trilskades lite grann. 

”Blev så stressad att jag grät”

Paula Ahlström, som är skarp på att förvalta andras berättelser, fick en projektanställning i Stockholm och arbetade med filmer om ”Årets häst” inför hästgalan. 

Anställningen förlängdes och hon fick så småningom sitt första reporteruppdrag under en lunchsändning på Bollnäs. 

– Det var ett ”defining moment”. Vi hade precis flyttat hit och det såg inte klokt ut. Det fanns ett rum som var beboligt. Paula var så trött den kvällen de ringde och frågade om hon kunde jobba ”lunchen” dagen efter, säger Per och Paula flikar in: 

– Jag blev så stressad att jag grät. Jag hade typ varit på Bollnäs en gång för tio år sedan. Och jag vill alltid ha koll och har sjukt höga krav på mig själv. 

Det slutade med att Paula hittade en värmningsvinnare i kallblodsloppet och några månader senare började även hon arbeta med V75 i direktsändning. 

”Vi säljer inte våra hästar”

Det är här på gården i Bålsta, tillsammans med sonen Ossian, 4, och tio hästar som de lever. Om de har tio starthästar? Nej, de alla har sin historia. 

Och allt är precis enligt Per och Paulas filosofi i hur man ska förvalta en travhäst genom hela dennes liv. 

– Det är ju ens kompisar. Det har aldrig gått så mycket hästar här som gör så lite, säger Paula och skrattar:

– Det är mer jobb än någonsin. 

Per Skoglund pekar på Pols Pajas, en mörkbrun valack efter Super Photo Kosmos som går precis bredvid huset:  

– Det är den första hästen som jag ägde. Han är 16 år nu och sen har grannen honom som ridhäst. 

Och den situationen gäller flera hästar av de som är på gården just nu. 

– Vi säljer inte våra hästar, vi vill ha de på livstidsfoder så att de kan komma hem. Och en av våra hästar fick vi verkligen hem på en dag, då hon hade varit ute på ”foder” i två år, säger Paula och fortsätter.  

– Det är jättemycket hästar som inte startar längre. Men man skickar inte bara i väg dem. 

Per Skoglund och Paula Ahlström föder upp egna hästar hemma på gården i Bålsta Foto: Josefin Johansson/ Expressen

”Vi kanske singlar ut oss lite”

Per förklarar hur deras filosofi lyder: 

– Om man i vinnarcirkeln kan uttrycka sin gränslösa kärlek för hästen så betyder det att man har det hela tiden oavsett om den blir skadad eller börjar tävla dåligt. 

Paula arbetar även med stiftelsen ”Life after racing” som avser att förvalta travhästar efter deras tävlingskarriär. Och det är precis så de själva tänker hemma på gården: 

– Vi vill ta ansvaret för våra hästar, oavsett om det är innan, under eller efter tävling. Det får inte bara bli en produkt som har ett värde så länge de tävlar.  

Paret konstaterar att de är involverade i det mesta som går inom travsporten: 

– Vi kanske singlar ut oss lite i och med att vi har egna hästar hemma, vi föder upp hästar som vi tävlar med, sen köper vi också hästar på auktioner och sätter i proffsträning. Sen föder vi upp hästar som inte står hemma och säljer på auktion, säger Per. 

Men Paula flikar snabbt in: 

– Han säger vi liksom, säger hon och förklarar anledningen till att hon gått med på att ha hästar utanför gården: 

– Jag klarar inte att sälja mina uppfödningar, jag kan inte göra mig av med dem. Hade de stått här då hade jag knutit an till dem så mycket. Jag hade aldrig klarat av att sälja dem på auktion.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travet de närmsta fem åren?
Per: 

– Hästen och människor med förmågan att se in i framiden. Människor som arbetat med det är här måste kunna se vad som är viktigt om fem år. Inte vad som är viktigt just nu. 

Paula:

– Att se helheten, inte utifrån enskilda individer. Utan att också se helheten i hästen, från början till slut. Man säger att hästen ska stå i centrum och då gäller det att se den helheten från uppfödning till avslut. Att det finns en plan. De flesta ser utifrån sig själva att det här påverka mig bra eller dåligt, men att alla kliver åt sidan och ser vad som är viktigt för helheten. 

 

Vilken häst har betytt mest för er genom karriären?

Paula:

– Det är dubbelt för mig. Ina Scot har betytt något oerhört. Med henne fick man uppleva något som var helt osannolikt.

Per:

– För min del skulle jag säga att det är Thunderinmyheart ”Tudde”, grejen med honom är att han dels har sett honom växa upp. Men man förstår också hur skör en häst är och hur de kan förändras med vår hjälp. Det är otroligt vilken resa han har gjort. För mig är det han och Ina. Det är olika tider och konstraser. Från en världsstjärna till en annan som har lika stor betydelse. Det är de två. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

Paula: 

– En av ”Tuddes” segrar. Det V86-loppet, trots allt. Att han får visa att han kan. Det är flera hästar men det är han man berörs så mycket av. Jag har flera hästar som trotsat sina svårigheter och vunnit men det är han. Alla hans segrar men det var på något vis, då hade han inte galopperat flera starter. V86-segern är svårslagen. 

– Men sen kan det också varit att man intervjuat någon och förstått vad som ligger bakom. Det är en annan sida. Det är det som är häftigt med travet att man matas med så mycket härliga ögonblick, samtidigt går det inte att komma ifrån det man själv upplever. Det var näst chockartat när han vann. 

Per:

– Man har ju sett och upplevt så många olika saker. Jag tror att jag säger att jag hoppas att jag inte upplevt det än. Jag hoppas att travsporten fortsätter att chocka och glädja. Jag hoppas att det finaste ligger framför mig. 

”De människorna har svikit travsporten”

Hur förhåller ni er till det som inte alltid är så bra inom travsporten? 

– Jag är ju en känslomänniska rakt upp och ned. Jag ser att hästarna mår väldigt bra och att det finns en väldigt stor kunskap inom travet, jämfört med andra hästsportdiscipliner där man kanske bara rider. I travet har man blivit tvungen att lära sig att ta hand om hästen, säger hon och fortsätter: 

– Men när det uppstår något så blir jag så känslomässigt berörd att jag tänker att nu slutar jag och skiter i det här.

Per förklarar hur de resonerat i frågan: 

– Både jag och Paula vet att travet balanserar, varenda dag och på varenda tävling på att vi tävlar i trav, att det är spel på trav och att det finns pengar att vinna. Det innebär att varje dag, året runt, så har vi ett ansvar gentemot hästarna, säger han och fortsätter:  

– Jag vill vara extremt tydlig med att de människor som på något vis försöker vinna fördel i loppen på ett sätt som går utöver hästarna. Om det så gäller doping, drivning eller på något annat vis tar hästen över gränsen. De människorna har svikit travsporten och brustit i sitt ansvar mot hästarna och alla människor som är involverade i travsporten. Frågar du mig så tycker jag inte att de människorna har någon plats i travsporten.

Thunderinmyheart tillsammans med Paula och sonen Ossian Foto: Josefin Johansson/Expressen

”Jag vill att det ska var uppstyrt”

Per kom in travsporten genom sin pappa som var amatörtränare. Paula började på ridskola och efter att ha hjälpt till i Kjell P Dahlströms stall hoppade hon tillslut av gymnasiet för att jobba som hästskötare. 

– Jag gick på uppropet till gymnasiet. Sen åkte jag med Helen (A Johansson) till Solvalla och frågade henne om jag inte skulle börja jobba med hästar i stället, säger Paula och fortsätter: 

– Jag har ju jobbat professionellt med det och Per kommer från amatörhåll. Så vi har ju krockat lite...

Per ställer sig frågande: 

– Lite?!

– Jag vill att det ska vara väldigt uppstyrt. Gången ska vara sopad och det ska vara ordning på saker, säger Paula och Per flikar in: 

– Och jag säger att de mår varken bättre eller sämre av det. 

De argumenterar bland annat om tempo på mockning, selning, hur man hänger upp täcken – och hur man rättar till det när det inte hänger rätt. 

Men de konstaterar i alla fall att det inte har gått illa någon gång.  

”För mig är det inte viktigt att stå i centrum”

De har verkligen sina olikheter, Per och Paula. När de diskuterar med varandra så kommer de överens om att de åtminstone delar värderingar. Men där emellan är de olika. 

Och det ger sig även uttryck i jobbet. Paula trivs bättre i skymundan där hon kan finslipa på berättelser – medan Per motiveras av aktion.

– För mig är det inte viktigt att stå i centrum och synas och höras. Jag gör det här för att jag älskar hästar sen kommer de andra. Det blir ett visst fokus på mig när jag syns. Men jag vill ju framhäva det som det handlar om, säger Paula och berättar om de tv-klippen hon nyligen gjort till de som är invalda i Hall of Fame: 

– Jag vill så gärna göra de rättvisa. 

Per förklarar hur han ser på sitt tv-jobb: 

– Jag vill ju ha ”action”. Jag vill skapa något med de jag jobbar med så att människor sugs in i tv:n.

”Oavsett vad så älskar jag henne”

Inför tv-sändningarna har Per allt innantill och Paula förklarar att hon måste läsa på mer: 

– Men mitt intresse pågår kanske femton timmar om dygnet. Jag läser allt som har med trav att göra, säger Per och Paula flikar snabbt in: 

– Men det gör ju jag med, men du gillar ju att sitta i lopparkivet. Och då är jag hellre ute och rider. 

– Vi är extremt olika, men det finns ingen som jag trivs så bra med som Per. Det är så följsamt även om vi har så olika sätt vi har att vara, säger Paula och fortsätter: 

– Sen Ossian kom så är jag inte heller själv inte längre. Han är precis som jag och märker allt också, hör och kommer ihåg allt. 

Per flikar in: 

– De här två kommer ihåg allt, och jag kommer inte ihåg något såvida det inte har med trav, lopp eller intervjuer att göra, säger han och tillägger:

– Oavsett vad som hänt i livet så älskar ju jag henne. 

Per Skoglund och Paula Ahlström med sonen Ossian och hästarna hemma på gården Foto: Josefin Johansson / Expressen

”Fan – det var ju jättekul”

Och som tidigare nämnt är det just hästarna och gården som förenar dem: 

– Det är ju hästar som gäller för oss. Oavsett om det är hemma eller på jobb. Vår gård här hemma, det är det vi jobbar för. För att kunna ha det här jobbar vi. Sen jobbar vi också med det vi älskar. Det är för att kunna sitta här och ha hästarna, säger Paula och fortsätter:

– Att åka och träna hästar är inte vårt jobb, det är vår livsstil, säger Paula.

Tack vare att båda har ett jobb där de kan vara flexibla så har fyraåriga sonen Ossian kunnat vara med sin mamma och pappa i princip varje dag. Till hösten ska han börja hos dagmamma – och då ska paret börja träna hästar tillsammans igen. 

– Det är mest för Ossians skull. Men då kanske jag och Per kan få börja köra lite häst ihop. Nu har det varit så att vi har åkt in när vi ska köra och så har en av oss varit med Ossian medan den andra kör. Sen byter vi, säger Paula.  

De diskuterar och kommer fram till att det snart är fyra och ett halvt år sedan de körde häst tillsammans. 

– Fan, det var ju jättekul när vi körde tillsammans, säger Per.

Intervjun avslutas med en rundtur på gården och i selkammaren visar Paula upp segertavlorna. Hon berättar stolt att alla hästar de haft har vunnit minst ett lopp. 

Något säger att de har en hel del framgångar kvar att skörda.