”Tyckte mest han var en jävla idiot”

Helene Lindstedt bredvid pappa Berndt.
Foto: JEANNIE KARLSSON / TR Media/KANAL 75
Foto: LJ / TR Media/KANAL 75

Det finns få som sitter på lika många historier om travets värld som Helene Lindstedt. 

Hon har verkat i varenda liten vrå men sällan stått i rampljuset själv. 

I dag delar hon livet med travtränaren Roger Walmann – efter mycket om och men. 

– Jag tyckte mest att han var en jävla idiot, säger hon med ett skratt. 

Att lyssna på Helene Lindstedt är periodvis som att plocka fram travsportens egen jukebox. Hon växte upp ett stenkast från Solvalla, delade skolbyggnad med Örjan Kihlström och inledde sedermera en karriär som hästskötare åt fyrbenta stjärnor och reste runt i Europa. Hennes arbetsgivare har bestått av legendariska travtränare som Stig H Johansson, och inte minst pappa Berndt Lindstedt. 

När livet sedan kastat åt henne diverse utmaningar har travsporten varit hennes livlina. 

– Det har alltid varit travet för mig och travet är en otroligt stor familj. Det märker man när det händer något eller dyker upp något oförutsett. Då ställer alla upp och hjälper till. Det tror jag har präglat mig ganska mycket. Man står inte ensam även fast man många gånger tror att man gör det. Det finns alltid en klippa att luta sig mot. 

I dag har hon landat i tillvaron med sin partner, travtränaren Roger Walmann. 

Men under karriären har hon bollat flera olika uppdrag. Hon har jobbat som travreporter, delat tv-tid med Sven Melander och Hans G Lindskog samt projektlett evenemang för några av Sveriges största travlopp. 

Trots det hade hon lika gärna kunnat hamna utanför travets bubbla. 

”Ville han träffa sin dotter var det i stallet”

Enligt Helene Lindstedt hade livet kunnat se helt annorlunda ut om inte hennes föräldrar hade gått skilda vägar när hon var tio år gammal. Deras separation gjorde henne förkrossad och hon bestämde sig för att göra revolt mot pappa Berndt, han ville nämligen inte att hon skulle vara i stallet. 

– Pappa är lite av den gamla stammen. När jag var tolv år tänkte jag ”vad kan jag göra för att reta pappa som mest?”. Jo, kan börja vara i stallet. Vi bodde i Bromsten nära Solvalla och jag gick skolan i Sundby som ligger precis bakom stallbacken. 

Hennes första stora kärlek inne på banan var Vibrante, och hingsten fick henne att springa dit innan och efter skolan, på håltimmar och lunchraster. 

– Tillslut insåg pappa att om han ville träffa sin dotter så var det i stallet.  

Efter att ha gått ut nian lovade Helene Lindstedt båda sina föräldrar att hon skulle återuppta sina studier, bara hon fick ta ett sabbatsår och jobba som hästskötare. Så blev det dock inte. Hon började jobba åt sin pappa år 1979 i stallet på Solvalla men när han och kompanjonen Håkan Wallner startade upp stallet i USA blev Helene kvar i Sverige. 

Evita Broline tillsammans med Berndt Lindstedt.
Foto: Kanal 75 / TR Media/KANAL 75

Det stod nämligen en häst och väntade på henne i karantänstallet, en häst som pappa Berndt trodde skulle kunna hålla kvar hans dotter på hemmaplan ett tag till.  

Det var Evita Broline, hästen som skulle bli ett av världens bästa ston. Tillsammans reste hon och Helene runt bland Europas alla storlopp, hon var tvåa i Elitloppet 1984 och vann Lotterialöpningen 1985. 

Men senare det året tog deras saga slut. Den 8 augusti skulle hästen tillbaka till USA.

– Det är ett datum jag aldrig glömmer. Det var nog bland de fem värsta händelserna i mitt liv. Redan när jag fick Evita hade jag träffat mitt barns far, Kaj Widell (travkusk reds anm). När Evita slutade bestämde jag mig för att inte hålla på med hästar något mer. Jag jobbade extra på Einar Anderssons pressbild, vikarierade på en skola och var runt på lite olika ställen. Jag jobbade lite på hästkliniken på Solvalla också och analyserade blodprover och röntgade. 

I april 1988 fick Helene Lindstedt och Kaj Widell sonen Robin. 

– Jag hade förmånen att vara hemma med honom i tre och ett halvt år då Kaj jobbade så pass mycket. När man har småbarn är man inte längre lika flexibel i att skaffa ett arbete, plus att jag egentligen inte hade någon utbildning, då började jag jobba hos Kaj som inte hade någon personal. 

”Bara måste lösa sig”

Parallellt med stalljobbet tog hon klivet in i trav-tv och medverkade i onsdagssändningarna Studio 54 innan hon senare blev travreporter. År 1998 separerade hon och Kaj och då det inte gick att försörja sig helt på travsändningarna började hon arbeta extra hos nära familjevännen Stig H Johansson och år 2000 heltidsjobbade hon ute på Stora Alby. 

– Det var en jätterolig tid. Det var då han vann Elitloppet med Victory Tilly och stallet hade så sjuka framgångar, säger hon entusiastiskt och minns särskilt passhästen Indian Silver. 

Efter ett spännande år fick hon ett jobberbjudande som gav henne möjligheten till att utbilda sig som projektledare och arbeta med större travevenemang. Det var en livsstil som rent praktiskt passade henne bättre.

– Med tanke på att jag var ensamstående med Robin så var det ett väldigt bra alternativ, då kunde jag alltid vara ledig på helgerna. Det var jag inte hos Stig, då hade jag så mycket starthästar. 

Helene Lindstedt återkommer ofta till sina nära vänner inom travsporten. De tillsammans med familjen har varit oerhört betydelsefulla när livet tagit oväntade vändningar. Hon har alltid försökt se det från den ljusa sidan. 

– Jag har bara känt att det måste lösa sig. Det finns inga alternativ. Och är man mamma så är det ens skyldighet. I dag är jag tacksam för det för jag har hunnit med en hel del saker.

Gänget som håller ihop

Det finns ett kompisgäng som betytt lite extra mycket, det är väninnorna Catarina Lundström (travtränare reds anm) och Katarina Johansson. 

– ”Kimmen” och jag har känt varandra sedan vi var sju-åtta år. Hon gick också i samma skola som mig och Örjan (Kihlström). Vi var flera stycken som gick i samma skola och som alla slutade på Solvalla (skratt) och ”Cattis” kommer uppe från Östersund. Det känns som att vi allihopa varit det stora stödet i livet för varandra. 

”Många säger att vi är så otroligt lika varandra till utseendet. Vi har gjort vanvettigt mycket roligt tillsammans”, säger Helene Lindstedt, här i mitten mellan vännerna ”Kimmen” och ”Cattis”.
Foto: Privat

Helene Lindstedt har hunnit med mycket inom travets värld, men hon har aldrig kört travlopp. 

– Det var ganska enkelt. Pappa sa ”det kommer inte att hända, då kommer du bli ihjälkörd”. Det var aldrig aktuellt, plus att när jag jobbade hos pappa hade vi så otroligt mycket bra hästar så det var väldigt svårt. Vi hade så många killar i stallet som körde så det var aldrig aktuellt för mig att göra det. 

– I dag kan jag ångra att jag inte har kört ett enda lopp men nu är jag för gammal. Det har aldrig varit på tal att jag skulle göra det. Det är klart att ett lopp hade varit kul att köra samtidigt känner jag att de finns de som gör det bättre. Men Cattis var jätteduktig och var ett föredöme, hon har varit enastående. 

”Tyckte mest han var en jävla idiot”

År 2009 blev Helene Lindstedt och Roger Walmann ett par, och i dag arbetar de sida vid sida. Men det var långt ifrån kärlek vid första ögonkastet. 

– Förr i tiden var han inte min favoritperson. Han kom till Sverige 1991 och då var Kaj på upphällningen av sin tränarkarriär. Han hade problem med alkoholen, vilket han inte stuckit under stolen med, och han hade problem med hälsan. Roger kom som en frisk fläkt från Norge och fick oerhörda framgångar och några av våra hästar åkte till honom i stället, bland annat några hästar som jag tyckte om och hade kämpat med. Så jag tyckte mest att han var en jävla idiot, säger Helene Lindstedt och skrattar. 

– Men Roger vinner i längden och nu har vi varit tillsammans i ganska många år. Det fungerar jättebra, vi jobbar bra ihop, vi reser en del och nu är vi så gamla båda två. Han är tio år äldre än mig så vi kan göra lite som vi tycker. 

Berndt Lindstedt är en av travsporten riktiga hedersmän och är invald i Hall of Fame i både USA och Sverige. Hans meritlista är överväldigande med segrar i Elitloppet, Prix d'Amérique, Peter Haughton Memorial och Hambletionian Oaks, bland annat. 

Och nu skrivs en bok om hans liv. 

Helene Lindstedt med ATG:s reklamhäst ”Vinnie”.
Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD

Det är Helene själv, författaren Anderas Slätt och travhistorikern Hasse Svennehed som samarbetar med den. 

– Egentligen är det inte förrän nu som jag och min pappa pratar så mycket om trav. När jag jobbade åt honom så var det ett jobb och när man kom hem så pratade man inte. Han har varit min ledstjärna i det här, han och Håkan Wallner, utan dem hade jag inte hållit på med travsporten Jag är honom evigt tacksam för jag tycker att det här är jätteroligt. 

– Tanken är att boken ska komma ut i år. Det känns jätteroligt. Pappa har så otroligt mycket att berätta, först om livet i Sverige, sen i Europa och så klart i Amerika. Jag vet väldigt mycket men jag vet inte allt. Det skulle vara så tråkigt om det där försvann i graven med pappa. Därför har det här blivit verklighet, och det känns jättekul.

Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Jag tror att det viktigaste för travsporten är att man på något vis försöker locka tillbaka folket till travbanorna. Där tror jag att man kan skaffa nya hästägare, har vi inga hästägare så har vi inga hästar och då har vi ingen travsport. 


– Jag tror att det är svårt att få tillbaka travsporten genom tv-rutan och genom datorer. Jag har med egna ögon sett hur imponerade människor blir när man väl får de på plats. 


– Sen tror jag att man måste värna om hästskötarna. Det finns otroligt mycket möjligeter, man får nog inte bara se allt i svart, möjligheterna finns. Man måste titta på starttiderna på lördagar, man får inte glömma att de som alltid finns där och alltid jobbar är hästskötaren. De börjar tyvärr att sina nu, den äldre generationen, jag kan bara gå till mig själv, man orkar inte hur mycket som helst. Det finns en gräns. 


– Det som de inte tänker på, dem som sitter och bestämmer, är att hästarna måste ju ut även efter dagen efter tävlingarna. Det är väl en sak plus att man måste titta på det här med skatterna och politiken.


Vilken häst har betytt mest för dig hittills?

– Min första kärlek till hästen hette Vibrante, min andra, en av mina största kärlekar är Evita Broline. Sen har jag en kärlek hos Roger Walmann som hette Talassio som tyvärr dog i ett travlopp på Sunbyholm för lite drygt ett år sedan. Det var nog bland de värsta händelserna, förutom att Evita åkte i väg. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Om jag kan vända det till det roligaste minnet så var det nog när Evita Broline vann Lotterialöpningen i Napoli 1985. Det var nog det roligaste jag har varit med om på en travbana. Hon var enastående den dagen. Det är en upplevelse man önskar alla i den här världen att vara med om. Pappa körde och hon vann.