Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Tycker inte om att göra saker halvdant”

Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD
Foto: Micke Gustafsson / Foto-Mike
Foto: ROGER VIKSTRÖM

Jennifer Tillman blev historisk när hon vann elitloppsförsök med Royal Fighter 2015.

Och hon hoppas att hon banat väg för flera tjejer. 

Men i dag följer hon travsporten från en helt annan plats, nämligen tv-studion. 

– Jag är ingen person som gillar att göra saker halvdant, då vill jag hellre ha fullt fokus på det som är just nu, säger 35-åringen. 

Det tog inte särskilt lång tid innan hästarna fann sin plats i Jennifer Tillmans liv. 

Född och uppvuxen i Bollnäs började hon snabbt springa bland morbrödernas hästar på travet och när hon bara var 11 år fick hon ärva sin första storhäst. 

Det var ett varmblod som inte fann de rätta takterna på travbanan men som skulle bli den hästen som gödde ett stort travintresse hos en av Sveriges främsta kuskar. 

Tjugofyra år senare stod nämligen Jennifer Tillman som vinnare i försöket till Elitloppet med Royal Fighter, ekipaget slutade fyra i finalen med krafter kvar. 

Numera arbetar hon främst som travexpert i tv-sändningar, visst saknar hon livet i sulkyn, men hon känner sig själv och det är allt eller inget som gäller. 

– Jag var väl medveten om det här när jag skaffade barn. Jag är väldigt nöjd med situationen som den är nu. Däremot att jag är rädd för att köra lopp, då vet jag att jag vill köra mer, det gäller att hålla det i schack och det gör jag bäst genom att inte köra något alls. Jag har licensen kvar, men det är bättre att lägga det på is så att jag inte får den där längtan, säger 35-åringen. 

Trivdes som bäst i sulkyn 

Jennifer Tillman började köra provlopp på hemmabanan så fort hon hunnit fylla 16 år. Det fanns inte tillräckligt många som ville ta licens så hon fick direkt möta sig mot banans tränare i träningsloppen, en tuff men lärorik tid. 

Efter flera år på ridskola hade intresset för att sitta bakom hästen blivit snäppet starkare. Men en som tvekade på Jennifers tävlingsnerver var hennes mamma. 

– Jag hopptävlade med en ridskoleponny någon gång. Mamma sa att jag var så nervös. Jag var helt kritvit i ansiktet och ramlade av, jag visste inte vad jag skulle göra när man kom in där. När jag började med travsporten undrade hon därför om det verkligen var en så bra idé att tävla. Men det blev precis tvärtom. Att tävla mot varandra direkt passade mig mycket bättre, berättar hon glatt. 

På gymnasiet läste hon samhällsvetenskaplig linje. Hon visste inte riktigt vad hon ville bli och efter mycket om och men hamnade hon i Linköping. Hon hade bestämt sig för att läsa ett naturvetenskapligt basår för att kunna söka in på veterinärprogrammet.  

– Det var ett bra yrke och man kunde få jobba med hästar. Men jag vet inte hur jag tänkte egentligen? Jag tycker inte om sprutor och blod och sånt. Jag vet inte vad tanken var med det men det var väl att jag ville jobba med hästar som lockade.

”En sak jag brinner för – det är hästar” 

Snabbt märkte Jennifer att hon inte delade samma vetenskapliga intresse som kompisarna på universitetet.  

– När jag gick det här basåret träffade man mycket nya människor. När vi gick på föreläsningar kunde de utbrista ”åh vad kul och intressant”, då kände jag att inget av det här är ju spännande. Jag gjorde det bara för att jag skulle. Det finns bara en sak som jag brinner för och det är hästar. Då kände jag bara att man kanske ska göra det då. Det är då man kan bli riktigt bra på något också. Du måste ha det där drivet och att du brinner för något, det är då du lägger ned din själ. 

Hon fick jobb som hästskötare hos Jörgen Axén på Mantorpstravet och vann sitt första på sin 20-årsdag med familjehästen Scaramanga i femte loppet hon körde. Och efter en tid hos sin nya arbetsgivare började hon få köra lite lopp även åt honom och så småningom utökades kundkretsen. 

Hon minns tydligt när hon kom till en punkt då arbetsveckans dagar inte alltid räckte till. 

– Det var så konstigt att ibland behöva säga nej, men det var ohållbart. Det var nog då man insåg att man körde lite för mycket för att få ihop jobbet, säger hon och fortsätter: 

– Du betalade nästan för att åka i väg och köra men det var inget man tänkte på då. Man ville bara köra lopp. Sen blev det större med V75 och allt sånt. I den perioden rullade allt bara på. 

Alltid jobbat vid sidan av kuskkarriären 

Efter drygt sex år i Mantorp flyttade hon till Stockholm efter att ha träffat travtränaren Henrik Larsson. Det var också då som Jennifer Tillman började arbeta med trav-tv år 2011. 

– De hade frågat även innan det men då gick det inte att få ihop när jag jobbade nere i Mantorp och skulle köra travlopp också. 

Hon har jobbat med de allra flesta travsändningarna och var även med och ledde programmet ”Stjärnkusken” på TV4. Och hon har trivts med tv-jobbet från allra första början. 

– Jag har så himla härliga medarbetare. Både de framför och bakom kameran har varit helt underbara och hjälpt till att stötta. Det har varit kul att gå till jobbet varje dag. Det betyder väldigt mycket. 

Ett par år innan, 2009, hade hon utsetts till Årets komet vid Hästgalan. Därefter hade tjejen som till en början inte haft några hästar att köra i loppen snabbt accelererat till en etablerad kusk, inte minst på V75. Det har inneburit hårt jobb, hon har alltid arbetat med annat vid sidan av kuskkarriären. 

– Har jag inte jobbat i stallet så har jag jobbat med tv. 

Fjärdeplatsen i Elitloppet: ”Fortfarande tjurig”

Och det största hon hittills upplevt på en travbana var när hon och hingsten Royal Fighter, tränad av meriterade Per K Eriksson, bjöds in till Elitloppet. 

– När jag tänker tillbaka är jag stolt över det vi gjorde, men sen är jag fortfarande sjukt tjurig. 

Tjurigheten har sitt ursprung i resultatet av finalen. Ekipaget slutade på en fjärdeplats och var bara en lucka ifrån en fullträff i det prestigefulla storloppet, det efter att de precis vunnit sitt försöksheat. 

– Jag vet hur stort det är att vinna ett elitloppsförsök, men det hade varit så skönt att sätta pricken över i:et och ta en Elitloppsseger. Det är klart att det grämer mig men man får ändå titta tillbaka och minnas vilken härlig tid det var. 

Ekipaget fick en sen inbjudan till loppet – och en sak tar hon med sig: 

– Vi var outsiders, vi hade publiken som stöd och även fast vi inte vann finalen så visade vi i försöket att vi inte var med som utfyllnad utan att vi var där för att slåss om segern.

Önskat att hästen stod i centrum 

När Jennifer Tillman körde Elitloppet var hon tredje kvinnan någonsin att delta. Hon förstår att det blev stor uppmärksamhet och hon fick ställa upp på mängder av intervjuer.

Där och då önskar hon att det hela kretsat mer kring Royal Fighter och hans prestation men samtidigt förstår hon varför det blev ett sådant fokus på just henne. 

– Jag köper att det är bra för travet att det blir fokus på att en tjej kör, jag fattar det, Pelle (tränare), och Per och Kicki som var ägare tyckte också att det var kul. Samtidigt kan jag förstå om man vill att hästen ska få mer fokus, han förtjänade det mest. Sen förstår jag att hela ekipaget var lite annorlunda. 

Och med lite perspektiv hoppas hon att det hela ledde till något positivt. 

– Jag tror ändå att det var bra. Hela livet har man fått frågan om vad man ska göra för att tjejer ska ta sig längre fram inom travsporten. Jag önskar att jag hade ett svar men det har jag inte. Den frågan är inte tröttsam men det är så tråkigt att man inte har ett bra svar. Det borde ju inte vara på det här sättet.

”Då sugs jag in – känner mig själv”

Hon fortsätter: 

– Därför är det jättekul nu med Emilia Leo, hon tar för sig och får köra åt stora framgångsrika tränare. Det kanske vara bra ändå att det blev uppmärksammat kring Elitloppet, säger Jennifer Tillman och tillägger: 

– Vi måste bredda travet och det är klart att det blir mer intressant om det kommer in fler tjejer i sporten. Ska man få in nya tittare på trav som är tjejer, då kanske det är viktigt att det är tjejer som är med och tävlar också. 

Numera är det tv-jobb som gäller för Jennifer Tillman. För drygt två år sedan fick hon en son tillsammans med sambon Henrik Larsson och sedan dess har hon bara kört ett fåtal lopp. Och den situationen var hon helt inställd på. 

– Jag vet vad som krävs för att komma upp i nivån jag hade innan eller utvecklas ännu mer, jag vet vad jag måste offra och hur mycket jag måste köra. Jag kommer inte att vara hemma någon kväll i veckan. Jag kan inte göra det halvdant och jag skulle inte kunna försörja mig om jag gjorde det på halvfart. Jobbet med tv innebär att det går att ha barn.  

– Jag kan ju vara med och köra i stallet fortfarande för att jag tycker att det är kul. Men då sugs jag in i det och jag känner mig själv. Då blir jag manisk igen för det är så himla roligt att köra. Nu jobbar jag med travet fast på ett annat sätt och det är fantastiskt att ha den möjligheten. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR TILL JENNIFER TILLMAN

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Att värna om hästägarna, spelarna är viktiga också, men hästägarna måste känna att travet är tillräckligt kul och viktigt för att fortsätta satsa. Så länge vi har hästägare kommer auktionerna gå bra och loppen blir roliga och allt rullar på. Vi måste förmedla hur kul det är att äga travhäst. Det är en jätterolig känsla. Det är inte många sporter man får den kicken av som när man ser sin häst gå först över mållinjen. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Royal Fighter, men sedan är det otroligt många som ligger mig varmt om hjärtat. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Det är elitloppsförsöket när vi går först över mållinjen. Om du skulle väcka mig i sömnen skulle jag kunna berätta om varenda meter i det där loppet.