Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

TV4-profilen om sändningen med Almenäs: ”Jag var livrädd”

Foto: MA / Kanal 75/MVA Foto

För Sofia Aronsson, 35, är det alltid full fart och karriären som travtränare varvar hon med tv-jobb. 

Hennes driv har tagit henne till platser runtom i hela världen och när hon bestämt sig för något finns inga hinder.
Och inom travsporten har hon ordnat med sina egna förutsättningar: 

– Jag har jobbat mig själv hela vägen upp. Det får man ju ändå vara lite stolt och glad över. 

Sofia Aronsson, 35, är travtränaren som gjorde sig ett namn när hon tog hand om stortränares hästar i Frankrike. 

Det var stjärnhästen Hot Tub som tog henne till landet från början och det som skulle bli tre månader blev åtta år. 

Hon har upplevt travsporten i flera olika länder och beskriver karriären hittills som att hon ”halkat in på bananskal”. 

Med alla erfarenheter hon samlat på sig, riktar sig nu allt fokus på verksamheten i Sverige. På Bjertorp har hon investerat i ett gårdsbygge som har allt hon önskar. 

Att bolla olika uppdrag som expertrollen i TV4 med att träna drygt 35 travhästar är inte alltid enkelt. 

Men det är precis så som Sofia Aronsson trivs allra bäst. 

”Skulle inte trivas om det inte var högt tempo”

Det är dags för Halmstadtravets Sprintermästarhelg och Sofia Aronsson ska jobba i tv-studion. Det väntar en lång helg och hon har en hel del att fixa med innan hon kan lämna gården. 

– Det känns som att jag alltid har det så här. Det känns som att jag vet vad jag ska göra jämt, säger Sofia Aronsson och fortsätter: 

– Jag är alltid i stallet varje dag, men det händer mycket runtomkring. 

Klockan är ett – och hon har precis satt sig i bilen för att köra till helgens arbetsplats. 

– Jag har kört fort med hästarna sen imorse. Jag kom in med sista turen kvart över tolv. Sen har jag duschat, slängt in väskorna och nu är jag i väg. Jag tycker att det är roligt. Jag skulle inte trivas om det inte var högt tempo. 

Färre starter i år 

Axevallatränarens stall har inte haft lika många starter som de brukar, i år har det hittills blivit 93 starter. I fjol blev det 310 starter. 

Men det finns en förklaring: 

– Dels har jag 5-10 hästar mindre. Sen hade jag mycket äldre hästar som tjänat sina pengar så att säga. Det var dags för de att gå i pension. Sen har jag fler unghästar än vad jag haft tidigare. Så man kan väl säga att det är lite av ett generationsskifte. 

Hur har det varit, att inte ha lika många starter? 

– Både bra och dåligt. I och med att jag byggde gård för ett och ett halvt år sedan så finns det att göra. Det är inte så att det har blivit långtråkigt. Däremot har jag kunnat möblera om tiden för att göra mycket annat. Men jag gillar ju att ha mycket starthästar så klart. Vi har lite nytt på ingång sen får man hoppas på de här små. 

”Gömde ponnyn hos grannen” 

Efter äventyr på flera olika platser i världen har Sofia Aronsson hittat hem till Skara igen. 

Och kanske börjar hon, trots sitt höga tempo hitta något slags ro. 

– Ja, jag har ju jobbat överallt i femton år och mestadels utomlands. Jag kände att det var hyfsad dags att dra sig hemåt. 

– Jag flyttade ju hemifrån när jag var 16 år för att gå Wången uppe i Östersund, sen dess har inte jag varit hemma.

Hennes familj är från början inte bekant med travsporten. Sofia Aronsson fick själv tjäna ihop till sin första ponny som hon köpte utan sin pappas vetskap. 

– Jag jobbade ihop femtonhundra kronor och köpte en tvåårig ponnytravare av en granne. Sen gömde jag den hos en annan granne så att inte pappa skulle se den. Han fick reda på det tillslut. Det var inte det att han inte ville att jag skulle ha häst men han var orolig för att det skulle kosta. 

Kompis med Mimmi Elfstrand 

Det var hos grannarna, travtränarna Olle Elfstrand och Hans Adler, som hon fann travsporten efter några år på ridskola. Och tillsammans med Olles dotter Mimmi (också travtränare) lärde hon sig grunderna. 

– Jag lekte mycket med henne, vi red runt på ponnyerna och travarna. Det var en rolig tid. Vi var säkert bara 10-12 år när Olle kastade upp oss på de stora hästarna för att rida fort. Det var skitkul. Vi var på ponnytrav och fälttävlan. Vi har nog ridit runt i varenda skog där hemma.

Hon bestämde sig för travgymnasiet Wången och ett liv med hästar. Och hennes driv tog henne till många olika platser. Men allt började hos Hans Adielsson efter studenten.

– Han var världens bästa mentor. Han var stenhård och man var livrädd men man lärde sig otroligt mycket. Där jobbade jag drygt två år. 

”Då åker jag jorden runt” 

Men efter åren hos Adielsson blev Sofia sjuk – och då bestämde hon sig för att resa jorden runt. 

– Jag blev lite allergisk. Sen åkte jag på tarmvred två gånger och var ganska dålig. Då tyckte läkarna att jag skulle ta det lugnt. Så då tänkte jag att då åker jag jorden runt, säger hon med ett skratt. 

Det tog en och en halv månad. Sen var hon i väg.  

– Säger jag något då är det nu som gäller, inte sen. Jag hatar att vänta både när det gäller folk och grejer.

Hon hann med mycket under den tiden men tillslut hamnade hon i USA. 

– Jag jobbade i Kentucky, sen var jag till Fijiöarna, sen åkte jag till Nya Zeeland och jobbade där med travhästar. Sen åkte jag till Australien och jobbade där. Därefter åkte vi till Malaysia och Thailand. Jag vet det tusan alla turer, men hem kom vi. 

Utomlandsäventyren är något hon haft nytta av i dag. 

– Den här sporten handlar mycket om kontakter. Mina två första hästar som jag fick i träning när jag startade upp i Sverige var åt dem jag jobbat för i Nya Zeeland. Allt kommer tillbaka hela tiden, vart jag än har varit och vilka jag än har träffat. 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travet de närmsta fem åren tror du?

 

- Det är många saker. Men jag tror att det hade varit jäkligt bra om några av våra travbanor byggdes om. Våra hästar är för snabba och för bra för tusenmetersbanor. Startspåren är så otroligt viktiga nu, det hade varit otroligt kul att se en bana som Vincennes. Något med en tarm eller en större bana där fler hästar får chansen än bara den i ledningen. 

 

– Det blir för tråkiga lopp nu och hästarna är så jämna och bra. Dessutom sliter det på dem att gå på tusenmetersbanor i de här tempona. För sporten, hästarna och spelarnas skull men även hästägarnas plånböcker hade det varit kul med större banor och roliga utformningar. Det viktigaste är att det blir större utrymmen att springa på. Banorna är detsamma som de var för hundra år sen men hästarna har utvecklats sen dess.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

- Jag har två minnen som delar lika. Det ena är den första V75-segern som tränare med Star Advisor Joli, det är en häst som betytt otroligt mycket för mig. Det var på hemmaplan, StoChampionatshelgen. Det var otroligt häftigt, det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv. 

 

– Sen vann Anna Mix Europachampionatet för ston, en Grupp I-löpning på Solvalla. De två får dela lika. Även om det var 800 000 kronor när hon vann och 125 000 kronor när ”Star” vann. Den veckan när Star Advisor Joli vann så var det så himla mycket surr om honom. Det var både horribelt och sjukt kul.

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

 

– Det är beroende av hur man vänder och vrider på det. Jag skulle kunna säga Hot Tub för utan honom hade antagligen inget av allt det här hänt.  Sen har Star Advisor Joli kanske betytt mest under de senaste åren som jag har varit tränare. Han har visat upp mig både här och där. Sen har Anna Mix sin historia. Det är många bäckar små. 

Vägen till Frankrike 

När hon kom hem igen tog hon jobb hos Petter Lundberg i Boden men där blev hon kortvarig. 

– Jag pallade bara att vara där ett år, jag klarade inte av den där kylan.

Lyckligtvis startade Lundberg en filial i Skara.  Dit flyttade Sofia men de långa avstånden mellan Skara och Boden gjorde att satsningen lades ned. Hon stod då emellan jobb och bestämde sig för att söka sig till proffstränarutbildningen. 

Men redan när alla skulle presenteras sig första dagen under kursen blev hon headhuntad av en lyhörd kursdeltagare – Marcus Öhman, han tränade stjärnhästen och segermaskinen Hot Tub. 

– Jag träffade honom första dagen och då frågade Marcus om jag inte kunde åka med hans häst, Hot Tub, till Frankrike. Jag skulle bara vara där tre månader, och så blev det åtta år. 

Förklaringen var enkel: 

– Det var i den vevan som de svenska travtränarna började få upp ögonen ordentligt för det franska vintermeetinget. På den tiden behövde alla hjälp för det var inte helt lätt att åka ned till Frankrike. Då blev det att många som kontaktade mig och Marcus. Tillslut hade vi massor av hästar åt olika tränare. 

Hot Tub tillsammans med Sofia AronssonFoto: Trav & Galoppronden

”Glidit runt på bananskal” 

Hästantalet fortsatte att växa och tillslut blev hon egenföretagare. 

– Det blev bara krångligt med allt fakturerande och att jag var anställd av honom. Då öppnade jag ett eget företag. 

– Det blev som att jag själv var tränare där nere men jag hade ju hästarna åt en massa olika tränare. Det var väl kanske inte helt korrekt. Men på papperet har jag inte gjort något fel. Jag var en skötare med eget företag som fakturerade för mina tjänster. 

Hennes väg har inte alltid varit spikrak men hon har varit säker på vad hon vill – och det har varit ett liv med hästar. Sen har hon enligt sig själv sällan kontrollerat vägvalen. 

– Jag har bara glidit runt på ett bananskal, allt har bara hänt. Som sagt, jag skulle vara i Frankrike i tre månader. Det blev åtta år. Det är jag otroligt tacksam för i dag. Alla kontakter och allt jag skapade där, att jag fick språket med mig. 

– Jag vet inte om jag varit där jag är i dag om jag inte gjort åren i Frankrike. Hade inte Petter tagit hem sina hästar från Skara så hade jag inte hoppat på proffstränarkursen och träffat Marcus. Hade jag inte blivit lite sjuk hos Adielsson hade jag inte åkt jorden runt. Det enda jag har velat är att jobba med det här ett antal år för att se om jag duger till för att göra det här som proffs en dag.  

Första tv-sändningen: ”Jag var livrädd” 

Samma var det när hon började jobba med tv. 

– Jag hade Per Skoglund och Per Carlsson på Kanal 75 i medieträning på proffstränarkursen. En dag ringde de och frågade om jag kunde hjälpa till med Prix de Amerique-sändningen i Frankrike, säger hon och fortsätter: 

– Jag tänkte att de kanske ville ha något översatt eller att jag bara skulle vara med en stund. Jag förstod inte riktigt innebörden. 

Det var nämligen betydligt mer än så. 

– Jag skulle ju stå sex timmar i livesändning med Jessica Almenäs. Jag var livrädd och jättenervös. Det är det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 

Några månader senare fick hon erbjudandet om att vara med även under sändningen av Elitloppet och sen rullade det på. 

I dag trivs hon betydligt bättre i tv-rutan. 

– Jag tycker att det är otroligt intressant att jobba med så intelligenta människor som är så kompetenta på det de gör och på travsport. Även om de inte har den praktiska synvinkeln som jag är van vid så ger de mig en helt annan insikt. Numera är jag inte heller livrädd, jag tycker att det är riktigt roligt. 

”Jag är ensam gårdsägare” 

Dagarna svänger friskt för Sofia Aronsson, det är många bollar i luften men det är så hon gillar att ha det. 

– Jag är ensam gårdsägare. Jag har ett hus och det är hundra timmars gräsklippning varje vecka känns det som. Och sen har jag det här tv-jobbet och andra uppdrag också ibland. Det snurrar på hela tiden. Det är inte så mycket rast och ro. Men jag trivs med det. 

Hon fortsätter: 

– Jag har också en fantastisk personalstyrka som gör det som behövs med hästarna, allt fungerar. Men jag är alltid i stallet och tränar mina hästar, jag är där måndag till fredag. 

För trots allt är det ändå stallet, hästarna och den egna verksamheten som ligger henne varmast om hjärtat. Och att bygga upp den nya gården är något som Sofia Aronsson lagt mycket energi på. 

– Jag gillar när det är fint. Jag ville satsa. Jag ville kunna erbjuda hästarna, personalen och hästägarna det bästa som går. När möjligheten dök upp att köpa marken började vi räkna på det. Jag tänker aldrig efter två gånger, så jag tänkte varför inte. Då blev det att jag byggde det här.

– Jag ville bygga eller köpa något så att man betalar åt sig själv så att säga.

Glad Sofia Aronsson efter seger med Star Advisor JoliFoto: Maria Holmén / Travronden

Satsningen och stoltheten 

Det är Sofia Aronssons driv och vilja som karaktäriserar henne. 

Och även om hon enligt sig själv ”halkat in på bananskal” så har det legat hårt arbete bakom allt. 

– Det är enorm satsning som jag har gjort, och mina föräldrar kommer ju inte från travet heller. Jag jobbade ihop pengar för att köpa min första egna ponnytravare. Jag har jobbat mig själv hela vägen upp, säger hon och fortsätter: 

– Det får man ju ändå vara lite stolt och glad över. Jag har lärt mig mycket på vägen och det är det här som jag vill hålla på med. Det är det här som är det roligaste i hela världen. Jag hoppas att folk fortsätter att sätta hästar hos mig så att jag kan fortsätta hålla på med det jag vill.   

 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.