Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Trodde inte ens de visste vem jag var”

John D Campbell på E-läktaren.
Foto: Thomas Blomqvist / TR Media
John Campbell och Mack Lobell visar upp sig för Solvallapubliken
Foto: Maria Holmén / TR Media
John D Campbell och Mack Lobell kammar hem Elitloppet 1988.
Foto: FOTO-TARZAN / FOTO TARXAN

John D Campbell skrev travhistoria när han vann Elitloppet 1988. 

Den kanadensiska travkusken förblir alltid en vurmare av det svenska storloppet. Samtidigt ser han oroväckande på att kretsen kring det franska stjärnstoet Délia du Pommereux valt att stanna hemma i protest. 

– Det betyder inte att man ska ändra sina regler, men man vill inte att regelverket hindrar topphästarna från att starta på Solvalla den sista söndagen i maj, säger 66-åringen.   

John D Campbell har vunnit över 11 000 travlopp på andra sidan Atlanten och kört in nästintill 300 miljoner dollar, något som gör honom till världens genom tiderna vinstrikaste travkusk. 

Han är invald i amerikanska travsportens Hall of Fame men har en minst lika given plats i historieboken om svensk travsport. För trots att det har gått 33 år sedan han vann Elitloppet med Mack Lobell så bultar fortfarande blågula hjärtan för honom. 

Mannen med de stora mörka körglasögonen, breda leendet och karakteristiska mustaschen förblir ikonisk, både på och utanför travbanan. 

– Jag blev så förvånad sist när jag besökte Solvalla, det var så många som kände ingen mig, särskilt unga personer, jag trodde inte ens att de visste vem jag var? Men det är ju på grund av Mack Lobell, så är det, säger den numera pensionerade travkusken. 

”De var beroendeframkallande”

John D Campbell växte upp i Ontario, Kanada. Hans pappa och farfar arbetade med jordbruk men tack vare en granne så började familjen med travhästar. Och snabbt fångade hästarna den unge Johns intresse. 

– Jag drogs mot hästarna och ville inte ha någonting att göra med allt det där andra på gården. Hästarna var beroendeframkallande och jag blev helt kär i dem. Min passion blev mitt levebröd och jag bara älskade att vara runtomkring dem. 

Han minns väl när han fick en del i en häst av sin farmor. Det var en passgångare som så småningom presterade riktigt bra på tävlingsbanan, och det blev ytterligare tändvätska på hans redan brinnande intresse för hästar. 

Som 17-åring vann John D Campbell vann sitt första lopp på hemmaplan i Kanada. 

– Jag skulle säga att jag var i mina tidiga tonår, kanske i 13-14 årsåldern, när jag visste att det var hästar som jag ville jobba med. 

År 1978 flyttade han tillsammans med sin fru Paula till New Jersey. Där etablerade han sig på Meadowlands, först som tränare, men sen satsade han allt på karriären som catch driver. 

– Om jag ska vara helt ärlig – man behöver inte jobba lika hårt som kusk. Jag hade en ganska ung familj på den tiden och kände att jag ville göra mindre för att spendera mer tid med dem. Och sen körde jag redan väldigt mycket lopp, jag hade inte tid att träna hästar helt enkelt. 

”Han var före sin egen tid” 

Han beskriver år 1979 som året han fick sitt genombrott. 

Det var då han började anlitas av flera större tränare – och han förvaltade chanserna på bästa sätt. Snabbt blev han känd för sin professionalism.

– Det gick otroligt bra och jag fick mycket uppmärksamhet. Så fort man börjar vinna så får man fler hästar att köra, det blir lite som en snöbollseffekt.  

Under karriären som travkusk fick han köra otroligt många stjärnhästar, och han själv nämner Pine Chip och Muscles Yankee som exempel på hästar som etsats sig fast hos honom. 

Men det finns en häst som ligger som ohotad etta hos John D Campbell: Mack Lobell. 

– Utan tvekan. Den hästen var före sin egen tid. Han rörde sig på ett sätt då som hästar rör sig i dag. 

Första gången han körde hästen var i finalen av Peter Haughton Memorial 1986. 

– Chuck Sylvester (tränare reds anm) berättade om honom och sa att han hade talang men att han inte var mentalt redo. Han blev tvåa i det loppet, han visade mig stor talang men han visade också det som Chuck nämnt, att han inte var där riktigt mentalt. Det här var i juli, i september visade han en helomvändning, då förstod han vad han skulle göra. Resten är historia – och han blev en superstjärna. 

Ikoniska elitloppssegern 

Som treåring vann Mack Lobell Hambletonian – och året därpå vann han Elitloppet. 

Den då fyraåriga hingsten travade de första 500 metrarna i finalen på 1.07,5 i ledningen och drog sedan undan till det klassiska referatet ”What a horse, what a driver”, av Bo Rydgren. 

– Det var en av mina största stunder när jag vann Elitloppet. Det var kanske fem-sex år sedan som jag insåg hur mycket det loppet betyder för svenskar och vad Mack Lobell betyder för dem. Jag visste inte att han gjort ett så stort avtryck, han är fortfarande ihågkommen och det har gått över trettio år nu. 

John D Campbell förklarar att han känner både stolthet och tacksamhet. Han har de senaste åren haft flera anledningar att återvända till Solvalla. Något han minns var när Mack Lobell fyllde 30 år. 

– Då fick jag promenera med honom på Solvalla framför läktaren tillsammans med hans skötare. Och sättet som folk hejade på Mack Lobell, det var som att han var en rockstjärna. Det var en mäktig känsla, jag känner mig bara lyckligt lottad som fått köra honom. Jag är stolt över att vara en del av det och att vara en så stor del av travsportens historia i Sverige. 

”Det är få förunnat”

År 2017 valde John D Campbell att avsluta sin oerhört framgångsrika karriär som travkusk. Han menar att körabstinensen satt i något år men numera är han nöjd med sin tillvaro. 

– Det var ett svårt beslut för jag tyckte fortfarande att det var kul och jag vann fortfarande lopp. Men det kändes som rätt beslut vid rätt tidpunkt. Det var bättre att sluta ett år för tidigt än ett år försent.

Familjen har alltid betytt mycket för John D Campbell och ett minne som ligger honom varmt om hjärtat var när han fick vinna Hambletonian år 1995 med Tagliabue. Hästen tränades av hans bror Jim. 

– Jag känner mig väldigt tacksam och lyckligt lottad. När jag var barn och växte upp bland hästar så var det här det enda jag drömde om. Och jag fick göra det jag drömde och uppleva saker som inte ens fanns i min vildaste fantasi. Det är få förunnat. 

När du tittar tillbaka på din karriär – vad är du mest stolt över? 

– Jag mest stolt över att jag lyckades tävla på en så hög nivå så länge. 

John Campbell med tavla på Mack Lobell och banderoll i bakgrunden med texten, "Thank you John Campbell”
Foto: Micke Gustafsson / TR Media

Efter att ha lagt körhandskarna på hyllan klev han direkt in i rollen som president för The Hambletonian Society. I det uppdraget ingår bland annat att promota amerikansk travsport runtom i världen och i vanliga fall besöker han alltid lopp som Prix d'Amérique och Elitloppet. Men coronapandemin har tvingat honom att följa allt hemifrån. 

John D Campbell berättar att han håller koll på alla inbjudningar till Elitloppet, och situationen med Délia du Pommereux där kusken Éric Raffin bestraffades för drivning, bekymrar honom. Kuskens påföljd gjorde nämligen att kretsen kring världens kanske just nu bästa sto i protest tackade nej till Elitloppet. 

– Det är inte bra om någon väljer att inte komma med sina bästa hästar till Sverige på grund av regelverket. Vill man ha ett världskänt lopp som Elitloppet måste man göra sitt bästa för att få de bästa hästarna dit. Det betyder inte att man ska ändra sina regler, men man vill inte att regelverket hindrar topphästarna från att starta på Solvalla den sista söndagen i maj. 

”Elitloppet kommer överleva det” 

Det har varit en diskussion kring att försöka harmonisera regelverket mellan olika travnationer, det vill säga göra de mer likstämmiga, men Campbell har svårt att se det hända. 

– Det är väldigt svårt att genomföra, det är svårt här i USA och det är väldigt svårt inom Europa också. Många har försökt men det har inte skett några framsteg, säger han och fortsätter: 

– Vi har ändrat våra drivningsregler och närmar oss till hur det ser ut i Sverige, vi är inte lika restriktiva med drivningar ännu, men vi har kommit långt de senaste två-tre åren. Allmänhetens syn på hur vi behandlar djuren är jätteviktig. Allmänheten måste känna sig trygga med att vi värnar om våra hästar och att de inte kommer till skada. 

Årets Elitlopp har ovanligt få internationella deltagare, men John D Campbell tror och hoppas att det bara är ett resultat av enskilda händelser och coronapandemin. 

– Pandemin kommer att passera och Elitloppet kommer att överleva det. Och jag hoppas i det här fallet med Délia du Pommereux att det bara är en isolerad incident. Man vill verkligen inte att det ska vara trend framöver, men hela världen kommer att ta sig igenom pandemin, den delen är jag inte orolig för. 

– Pandemin påverkade loppet förra året och kommer att influera även den här upplagan men nästa år kommer vi nog att vara tillbaka med ett spännande Elitlopp och fulla läktare. 

Om du fick välja någon häst att köra i årets startfält, vem skulle det vara? 

– Jag skulle vilja köra Jerry Riordans Aetos Kronos. Jag är god vän med Jerry och om jag inte skulle lyckas med styrningen så skulle vi fortfarande vara vänner efter loppet, säger han och skrattar. 

Tre frågor till John Campbell

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Jag tror att det är att behålla integriteten i loppen och att ta vara på den här nya publiken som kommit med spel på flera olika sporter i USA. Det är det som är allra viktigast just nu.

Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Det är en häst som jag ägde när jag var tonåring med min farmor. Han föddes på min födelsedag och min farmor ägde fölet och gav mig halva hästen i födelsedagspresent. Han visade sig vara en väldigt duktig häst. Det var en passgångare och jag älskade honom så mycket. Han gav mig verkligen allt och gjorde att jag fortsatte med hästar. Han är den som betytt mest för mig.

Vilket är det finaste minnet du har på en bana? 

– Jag tror att mitt bästa minne var när jag vann Hambletionian med Tagliabue som tränades av min bror. Min familj, mamma och pappa och min brors familj var där. Det var en helt fantastisk dag för oss.