”Trodde det var dåligt – men det är uruselt”

Hästen Big Jim Pellini, Stefan Pellvik och hunden Doris.
Foto: Lena Emmoth Foto&Bild / Lena Emmoth Foto&Bild

Staffan Pellvik brinner för att göra hästsporten till en mer tolerant plats för alla. 

I synnerhet travsporten som varit en stor del av hans liv. 

Och där finns det mycket att göra, menar han. 

– Vår sport är så otroligt konservativ och homogen, säger 47-åringen som är en av grundarna till Pride Racing. 

I början av 90-talet tog de första hästarna hos Stall Pellini sina första steg, sedan dess har de haft topphästar som bland annat Blixten Pellini och El Mago Pellini, som de fött upp. Deras strävan är tydlig. Liksom alla drömmer de om att ta fram den bästa travhästen.   

Merparten av familjen Pellviks uppfödning drivs på Silvåkra Gård utanför Ängelholm i Skåne. 

För Staffan har hästarna alltid varit grundfundamentet när resten av hans värld skakats om, men han önskar att travsporten skulle vara en plats där fler kände sig välkomna. Oavsett bakgrund och läggning. 

– Om folk säger bögjävel till mig så rör det inte mig – och det är det ingen som säger heller. Jag har inte känt mig diskriminerad i travsporten, men om Staffan 12 år skulle gå till travskolan och funderat på om han är bög är jag inte lika säker på att han känt sig välkommen. 

”Finns mer att göra där för oss”

Länge har Staffan Pellvik försökt att driva igenom en förändring för en mer inkluderande utveckling inom hästsporten. 

Efter att i flera år försökt initiera någon form av Pride-samarbete så förverkligades slutligen planerna tack vare vännerna Annette Johansson och Helena Backlund. De både är aktiva inom galopp- respektive travsporten som hästägare samt i avelsbranschen och tillsammans startade de den ideella föreningen Horses for Happiness. 

Det är även de som ligger bakom evenemanget Pride Racing som arrangerats i veckan.  

Totalt har de blivit tre tävlingsdagar i ”Pride-anda” med aktiviteter, paneldiskussioner och en avslutande auktion med allt från levande fölavgifter, fria träningsmånader och Pride-hjälmar. 

– I och med att jag själv är gay och har sett hur mycket fotbollen och hockeyn har försökt initiera inkluderingstänk så känner jag att det finns mer att göra där för oss. Vi är dåliga på att samarbeta med ridsporten och islandshästsporten och alla andra som gillar hästar.

Staffan Pellvik fortsätter:

– Sen borde vi som uppfattas som annorlunda också vilja få alla att komma till hästsporten. Det spelar ingen roll om du är gay, psykiskt sjuk eller invandrare. Alla de här grupperna upplever någon form av utanförskap och diskriminering. Det är till och med svårare för tjejer i den här branschen. Vår sport är så otroligt konservativ och homogen. 

Uppfattar sporten som konservativ 

Staffan uppfattar att sporten är konservativ och att det generellt är svårt att få till förändringar. 

– Exempelvis är det fortfarande tillåtet att driva hästar med körspö för att de ska springa fortare när de är trötta. Det är svårt att förstå. 

Det var genom pappa Torsten som Staffan och hans yngre bror fann travsporten. 

– Min pappa satt i totoluckorna på Axevalla från att han var tjugo år och framåt. Sen när jag och min lillebror var runt tio år så köpte han sin första häst som han hade hos Roger Grundin. Den hette Tampa Beach. Då fick vi följa med pappa. Det var genom honom vi blev hästbitna. Han drev ett stort företag och hade inte så mycket tid över till oss, men det vi gjorde tillsammans hade alltid med hästar att göra. 

Staffan tog så småningom körlicens. Han har kört ett trettiotal lopp, varav tre segrar, på meritlistan. Men sedan flyttade han till London och jobbade som flygsteward under drygt 15 år. När livet innehållit toppar och dalar så har hästarna och de tvåbenta ”hästvännerna” alltid funnits vid hans sida. 

– Jag tror inte att jag hade levt om jag inte haft hästarna. Om jag inte haft mina hästvänner, hästar och vår hund, då hade tror jag inte att det hade gått vägen för mig. Hästarna har haft en jättestor del i mitt mående. I mitt fall har det hjälpt mig i min återhämtning och höjt min livskvalitet. Även om jag känner mig hyfsat välfungerande nu så är det djuren och givetvis vännerna som gör livet så mycket bättre. 

”Svårt att acceptera”

Livets tuffare perioder har försvårats av att han lever med en bipolär sjukdom. 

– Det känner jag att folk använder mer emot mig, mycket mer än att jag är bög. Hatarna når aldrig mig med homofobi. Skulle det finnas en tablett jag kunde ta för att bli straight igen så skulle jag inte ta den. Men skulle det finnas en tablett som gör att jag inte är bipolär så skulle jag nog ta den. Samtidigt tror jag att sjukdomen har gjort mig till den jag är, en mer förstående och mindre dömande person än jag var innan jag genomgick min egenvårdsutbildning. 

Som en del i familjens uppfödningsverksamhet har Staffan Pellvik dagligen kontakt med några av landets största travtränare och profiler. Utöver det försöker han driva utvecklingen för en mer inkluderande travsport bland högre beslutsfattare inom hästsporten. Men han tycker att det stundtals går riktigt trögt. 

– Jag trodde att det var dåligt när jag började driva det här, men nu inser jag att det är helt uruselt. Det är inte främst nättrollen som oroar mig utan det är främst när tjänstemän i travsportens organisation och personal på travbanorna inte förstår, säger han och fortsätter:

”Inget man ska ta för givet”

– Jag har förståelse för att alla inte delar min passion för inkludering. Vad jag däremot har svårt att acceptera är när folk motarbetar nödvändiga förändringar och använder klyschor som ”det är svår att få gamla hundar att sitta” som en anledning till att inte genomföra ytterligare förbättringar. 

Han upplever det ofta som svårt att prata om HBTQ-perspektiv inom travsporten, men tror att det finns mycket inom Priderörelsens utbildningar att hämta för att det ska gå framåt även på landets travbanor. 

– Jag söker kontakt med travsportens olika organisationer. Jag kan inte göra skillnad själv. Det är omöjligt och det här handlar inte om mig. Det finns ett motstånd till förändring och man prioriterar uteslutande andra viktiga frågor. Om det beror på okunskap, rädsla eller att det är resurskrävande att förändra långsiktigt kan jag inte avgöra. Vissa tror att det är dåligt för sporten om vi öppnar för folk som tänker annorlunda. Många tycker att vi redan är inkluderande. Vi vill detsamma, att travsporten ska växa, men de kanske tror att det här skrämmer bort fler. 

– Många menar att det kanske blir för politiskt, men jag anser att mänskliga rättigheter inte är något man ska ta för givet. 

Då ringde jag Lugauer 

Enligt Staffan Pellvik är arbetet med inkludering och allas lika rättigheter inom sporten tillsammans djurskyddet de viktigaste frågorna för travets överlevnad.

– Jag tror vi måste anpassa oss till samhället och attrahera moderna och unga människor. Vi måste visa att vi inte bara slår på hästar och har dopinghistorier. Att vi också försöker hjälpa funktionsnedsatta, folk med psykisk ohälsa och unga tjejer med jobb i travsporten. Alla sådana historier är viktiga. För mig är det framgångsreceptet, säger han och pausar:

– Jag skulle önska att det var fler på höga positioner som såg det. Det kanske är för tidigt, men jag tycker att det känns som att det är tio år för sent. Men det kanske fortfarande är för tidigt för travsporten?

Horses for Happiness har fått med flera stora sponsorer till Pride Racing och även några av landets största travprofiler. Men okunskapen kring om evenemanget överhuvudtaget behövts har varit stor berättar Pellvik som även delar med sig av några solskenshistorier. 

– 50 procent säger att Pride Racing inte behövs. Alla är redan välkomna heter det, säger han och fortsätter: 

– Jag gillar inte fotboll men det blev en så stor uppståndelse när målvakten Manuel Neuer hade en Pride-bindel på armen. Det blev ett jävla liv. Då ringde jag Conrad Lugauer. Jag vet ju att han är galen i tysk fotboll. Då frågade jag om han var lika tuff som honom? Skulle du också kunna köra i regnbågsfärger? Då sa han ”klart jag skulle”. Men sen sa han: ”Vad betyder det här med regnbågar egentligen?” 

”En rätt macho kille”

Efter en bra diskussion så skänkte Lugauer en betäckningsrätt i avelshingstarna Campo Bahia och Spartan Kronos till Pride Racings välgörenhetsauktion. Samt valde liksom flera andra kolleger i branschen att köra i Pride-hjälmen.

– Han är en rätt macho kille men ändå kunde man möta honom i det här. Det är de här mötena som har varit spännande. När jag pratade med Stefan Persson, med samma utgångspunkt i fotbollen, så frågade han också om det verkligen behövdes.

– Då sa jag att vi inte har någon framgångsrik toppkusk som är öppet homosexuell och vi har endast ett fåtal utanför Norden födda. Vi har heller ingen kvinna som verkligen tillhör yppersta eliten. Det trots att de flesta hästskötare är tjejer. Då blev han tyst i telefonen en stund och sa att det här nog ändå behövs. Visst, det kan finnas en naturlig förklaring, men jag tror inte det. Då fick jag med honom. 

Pride Racing handlar inte bara om sexuell läggning eller könsidentitet utan även om att verka för att alla på ett likartat sätt ska känna sig välkomna oavsett etnicitet, kön, ålder, trosuppfattning, social status eller liknande.

Staffan Pellvik tror att någon annan är mer lämplig att vara drivande i Pride Racing framöver. Han menar att han själv saknar tålamodet som behövs och de rätta kontakterna inom sportens organisationer. Men hans vision om framtiden är tydlig. 

– Jag vill ha ”horses for happiness” men också ”happiness for horses”. Jag vill att det funkar åt båda håll. 

TRE FRÅGOR

Vilken häst har betytt mest för dig?
– Jag har tre. Blixten Pellini , det var vår första stjärna, Tampa Beach var den som lärde mig att köra häst och Kerstin Sällström som jobbade som lärling hos Roger Grundin var den som tog hand om mig och lärde mig att älska hästar. I dag har jag en häst som heter Big Jim Pellini som är som tjuren Ferdinand. Han gillar mest att lukta på blommorna men gör det fantastiskt bra efter sina förutsättningar. Men det är ingen stjärna.


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?
– När jag vann lopp första gången själv med Big Money Pellini på Åbytravet. De hulkande tårarna fram till vinnarcirkeln glömmer jag aldrig.


Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Det absolut viktigaste är att travsporten blir relevant i ett modernt samhälle. Att vi skapar förståelse och acceptans och att det aldrig är något tvivel om att vi respekterar djuren. Hästen måste komma i första rummet. Tar vi inte det på allvar kanske inte ens travsporten finns kvar om tio år. Jag tror att potentialen för att använda hästen som ett verktyg i vård och personlig utveckling är enorm. Vi måste bara få fler att förstå det.