Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Talangen: ”Just nu lever jag drömmen”

Foto: MA / Kanal 75/MVA Foto
Foto: LJ / TR Media
Foto: Travronden / Travronden
Henriette Larsen med passhästen Poet Broline Foto: Adam Ström/ Stall TZ

Henriette Larsen, 23, accelererar för varje år i sulkyn – och i år är hon snart över tre miljoner kronor inkört.
Att lärlingen skulle vara där hon är i dag har inte varit någon självklarhet och hon hymlar inte med att hon trivs med sin tillvaro.

– Det var så klart det jag drömde om men jag vågade inte sikta så högt – just nu lever jag drömmen. 

Unga travlärlingen Henriette Larsen, 23, började tidigt med travsporten. Men även om pappa Niels Christian Larsen är amatörtränare och kusk och mamma Merete ridit montélopp, så har en tillvaro som kusk och ryttare med flera hundra starter per år känts långt borta. 

När hon var tio år flyttade familjen från Danmark till Sverige för att ge travsporten en riktig chans – och i dag tillhör hon en av Sveriges framgångsrikaste lärlingar. 

Mycket talar att det här bara är början för Henriette Larsen. 

”Fanns ingen större framtid” 

Henriette föddes i Danmark och hennes föräldrar har alltid haft travhästar. När hon själv bara var fem år gammal körde sitt första ponnylopp. I början nådde hon inte ens fram till fotstegen i sulkyn men det var enkelt löst med en extra bräda att vila fötterna på. 

– Det har inte funnits något annat helt enkelt. Det har alltid varit helt naturligt. Jag tyckte inte att det var konstigt att jag körde runt där när jag var fyra-fem år gammal, säger hon och fortsätter:

– Men det är klart att på tävlingsbanan var det nog många föräldrar som reagerade på att man var så himla liten, säger hon med ett skratt. 

År 2006 flyttade hela familjen från Danmark till Sverige. 

– Det fanns ingen större framtid inom travsporten i Danmark, ville man satsa och bli något då skulle det vara här i Sverige. Det är mycket bättre travsport här, det går inte att komma ifrån det. 

Henriette Larsen pekar på många olika faktorer. Exempelvis att de svenska banorna är bättre men framför allt så finns det mer prispengar att köra om. 

– Drömmen finns ju att få den där stjärnan man kan leva på. 

”Lärde mig ganska så snabbt”

Familjen Larsen flyttade in på en mindre travgård. 

– Vi köpte Sven Dyhrbergs gamla gård, den han hade innan han flyttade till Italien. 

Du var ganska liten när ni flyttade. Hur upplevde du det till en början? 

– Jag förstod inte så mycket. Jag kunde väl säga ja och nej men jag lärde mig ganska så snabbt. När man är så ung så lär man sig snabbare. Efter två år tyckte jag att jag pratade ganska bra svenska. Det var väl språket som var värst och den största skillnaden. Allting annat är det väl egentligen ingen större skillnad på. 

Snabbt kom hon i gång med ponnytravet på svensk mark. 

– Jag vet inte hur många ponnyer vi hade som mest, men kanske var det tio stycken. Det blev mycket att jag tränade hästar efter skolan och tävlade på helgerna. 

– Mina föräldrar ställde upp väldigt mycket, det måste man tacka de för. Jag tror inte att jag mockade en box fram tills att jag var 15 år gammal. 

Två av hennes shetlandsponnyer går ännu kvar på familjens gård tillsammans med ett par tävlingshästar. Hennes föräldrar följer noga hennes framfart på tävlingsbanorna.

– De kollar alltid på ”liven” och har stenkoll. De har nog bättre koll än vad jag själv har.

Under tiden på gymnasiet kom Henriette Larsen i kontakt med travtränaren Carl-Otto Göransson. Där gjorde hon sin praktik och jobbade ett par månader efter studenten. 

Men när tränaren skulle dra ned på hästar började hon kolla på andra alternativ. Då hamnade hon hos Peter Untersteiner. 

– Det var bra tajmning, han sökte personal och jag hade hört mycket gott om honom.

Nominerad till Årets Komet

Körlicensen hade hon bärgat som sextonåring. När hon började hos Peter Untersteiner hade hon dock inte kört så mycket. Det hade mest blivit styrningar med hennes föräldrars hästar samt några lopp åt tidigare arbetsgivaren Carl-Otto Göransson. 

– Jag kom aldrig riktigt in det. När jag började hos Peter fick jag köra ett kvallopp efter fyra månader och det gick bra. Sen körde jag något kvallopp till och det gick också bra. 

– Efter ett tag körde jag ett lärlingslopp och var trea med första hästen jag körde åt honom. Efter det har det bara rullat på mer och mer. Nu är det ganska mycket och jag kör till och med de vanliga loppen.

År 2015 körde hon in över en halv miljon kronor och för det året blev hon nominerad till Årets Komet vid Hästgalan. 

– Jag var bara glad över att bli nominerad, det spelade ingen roll om jag skulle vinna eller inte. Att bara få vara med på stora hästgalan, den hade man ju alltid tittat på. Det är ju bara de stora profilerna som går på den tänkte man.

– Ingen visste om vem man var men det var väl då man började skapa sig ett namn inom travsporten. 

”Skulle bara vare en bonus”

Från år 2017 till 2018 dubblade hon antalet starter och inkörda pengar då hon körde in 2,5 miljoner kronor och körde 316 lopp. 

– Det var ju drömmen att få köra mycket men jag hade ingen tanke på att jag skulle få köra något åt Peter. Det skulle bara vara en bonus. Som det är just nu skulle jag aldrig kunnat tänka mig. Det var så klart det jag drömde om men jag vågade inte sikta så högt – just nu lever jag drömmen.

– Det är tacksamt att jobba hos en tränare som vågar satsa på en. Det är mycket som står på spel, hästarna ska springa in pengar och prestera bra. Man får inte göra några stora misstag i loppen.

Inte sällan ser Henriette Larsen till att hästar som är mindre betrodda av spelarna sätter nosen först ändå. 

– Jag tror att jag har mycket att tacka ponnytravet för att man verkligen lärde sig att köra häst. De var inte enkla. Sen har jag väl lite känsla och är mjuk i handen. Det är svårt att sätta fingret på själv. 

Utvald Stig H-stipendiat 

Förra året blev hon utvald som en av Stig H Johansson stipendiater. 

– Det är en jättebra möjlighet för oss. Man får en bra blick över hur det kan se ut om man blir tränare. Det är mycket runtomkring att träna och köra häst. Det är mycket med ekonomi och allt sådant där.

– Just nu ångrar jag mig att jag inte gick företagsekonomi på gymnasiet, det hade jag haft nytta av i dag. Det är mycket man måste sätta in sig i för att kunna sköta ett företag, och det har jag ju nu när jag kör så mycket. 

Årets inkörda pengar ligger i skrivandets stund på cirka 3 miljoner kronor. 

– Jag hade som mål att slå förra årets siffror och köra in lite mer än 2,5 miljoner kronor. När jag passerade det så tänkte jag att 3 miljoner kronor lät lagom. Nu ser det ut som att det kan bli ännu mer, året är inte slut än och jag har lite roliga lopp framför mig. 

Hon har vunnit flera lopp på V75 och segrat i stora lopp som Ungdoms-SM och även representerat Sverige i lärlings-EM ifjol. 

Och som för de allra flesta aktiva är det mycket jobb som ligger bakom framgångarna på tävlingsbanan. Löpkörningen och arbetet med hennes sju passhästar ska gå ihop. Men just nu trivs Henriette Larsen väldigt bra med sin tillvaro. 

– Jag tycker att jag ligger på en ganska lagom nivå i hur mycket jag kör. Jag hinner inte så mycket mer. Sen är det klart att tankarna finns på om man ska bli tränare eller inte. Men det ligger längre fram, jag har mycket kvar att lära mig. Det är inte dags ännu men tankarna finns. 

”Måste ha någon som backar upp en”

Att hon tagit sig till lärlingseliten är något hon känner stor stolthet i, särskilt då ingen av hennes föräldrar varit proffstränare. 

– Jag har inte haft något efternamn inom sporten från början. Mina föräldrar har ställt upp så mycket de har kunnat med sina hästar. Vi fick göra det bästa av det vi hade. Sen fick jag komma till Peter och utvecklas ännu mer. 

– Det är inte så lätt att slå sig igenom och det måste jag väl ändå säga att jag har gjort. Nu får jag ändå köra mycket åt många andra tränare. Jag kan tänka mig att det måste vara svårt för de som har föräldrar helt utan travbakgrund. 

– Man måste ha någon som backar upp en och som man får köra åt även fast man gör fel eller misstag. Man kommer alltid att göra misstag när man kör. 

Finns det något särskilt lopp som du drömmer om att vinna? 

– När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli andra kvinnan att vinna Prix d'Amérique. Men det är ju lite orealistiskt. Jag vågar ju knappt köra i Frankrike och har aldrig kört där, säger hon och fortsätter: 

– Men att vara med i Elitloppet någon gång i framtiden, det hade varit häftigt. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Det är väl att få in nya i sporten. Det måste komma in unga underifrån hela tiden. Det är kanske lite dåligt med det. Nu vet jag inte hur det kommer att funka med de nya licenserna nästa år. Man måste nog tänka lite på hur nya aktiva ska få chansen att komma i gång om man inte har några föräldrar som har travhästar. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Jättebra fråga, Poet Broline betyder väldigt mycket för mig. Sen hade jag en egen första travhäst som jag vann mitt första lopp med, Wiss Superstar. Han ligger också varmt om hjärtat även fast han inte finns längre. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Det är jättesvårt att välja, jag är så rädd att jag ska glömma något. Poet Broline vann E3 och att ens ha en passhäst att ha med där är stort. Men annars säger jag min första V75-seger. Det var något jag längtat efter att få vinna.