Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Skäms inte för att jag ringt till tränare”

Foto: MALIN ALBINSSON / TR BILD
Foto: MALIN ALBINSSON / TR BILD
Lena Furbergs klassiska serie ”Stallgänget på Tuva” som publicerades i tidningen Min HästFoto: Lena Furberg

För den unga hästgenerationen är det många som känner igen Erica Guldhag från den populära tecknade serien Stallgänget på Tuva, som gick i tidningen Min Häst.
I dag kombinerar hon livet som egenföretagare med att att rida och köra travlopp – och för drygt en vecka sedan vann hon Montéryttar-SM på Åbytravet.
– Jag skäms inte för att jag har ringt till tränare och bett om att få rida deras hästar. Det är så jag fått uppsittningar och kommit dit jag är nu, säger 27-åringen.

Med små medel, och lite tur tog Erica Guldhag, 27, hem segern i monteryttar-SM – men vägen tid har varit lång och krävt målmedvetenhet. 

Efter studenten dissade hon ingenjörsutbildningen på Chalmers tekniska högskola för att samla på sig erfarenheter i montésportens hemland, Frankrike. 

När hon kom hem efter drygt ett år tog hon upp studierna och hade travsatsningen vid sidan om – och i år går hon mot sitt bästa travår hittills. Men få inom travsporten är det kanske som vet att Skellefteåryttaren var känd redan innan framgångarna i sadeln, det som rollinnehavare i en av hästvärldens allra käraste tecknade serier. 

”Kul att se sig själv som seriefigur”

När Erica Guldhag var tre år fick hon och hennes syskon en ponny. Erica var dock den med starkast hästintresse och snabbt förstod mamma Carola att hon ville mer än lugna turer i skogen. 

– Det skulle gå fort. Vara tävling och blodigt allvar, säger Erica Guldhag med ett skratt. 

Hon började med hoppning och började tävla lite smått och hon minns en clear round-klass, en tävling där man får rosett om man är felfri över alla hinder. 

– De flaggade för att jag skulle börja rida och ponnyn rörde sig inte en millimeter. Han stod helt still. Mamma fick komma ut och leda runt oss. 

I stället började de leta efter en ponny med lite mer fart i, det blev gotlandsrusset Piretta – och för den yngre generationen klingar namnet förmodligen bekant. 

När Erica var i tioårsåldern flyttade nämligen familjen sina gotlandsruss till ett nytt stall. Det nya stallet var platsen som tecknaren Lena Furberg hade som utgångspunkt i sin klassiska serie ”Stallgänget på Tuva” som gick att läsa i tidningen Min Häst mellan 1996–2008.

– Mamma är vän med Lena Furberg så det var ganska självklart att vi skulle vara med. Jag tror att jag var nio-tio år när serien gick. I den åldern tycker man ju att det är skitkul att vara med i en serie och att se sig själv som en seriefigur. 

– Jag hade själv läst Stallgänget på Tuva innan jag fick frågan att vara med. 

Blir igenkänd i Finland 

Det var Erica och hennes syster Elin som tillsammans med de andra tjejerna i stallet fick huvudroller i serien. 

– Det är kul, Lena Furberg har tecknat många serier men den här, tillsammans med signaturserien Mulle blev så pass välkänd. Även fast inte alla känner igen mig, så känner nästan alla som hållit på med hästar vid de årtalen till den här serien. Den är ju väldigt känd och är det fortfarande. 

– Det var jättekul, även det att hon släppte böcker så här efteråt med serierna inbundna. De fick vi ha kvar. 

Serierna och böckerna är högt eftertraktade och det är många nostalgiker i hästvärlden som mer än gärna vill läsa Lena Furbergs verk. 

Och många nyfikna finns det, många Google sök på ”Stallgänget på Tuva” leder in på ”vad hände sen” och ”karaktärer”. 

– När Lena Furberg har taggat mig på Instagram någon gång så märker man att de börjar trilla in nya besökare man aldrig haft tidigare. Det är väldigt många, det har hon sagt själv också, som är nyfikna på oss karaktär. De vill veta vad vi gör och vad som har hänt eftersom att allt var på riktigt. Sen är det klart att mycket som har skrivits har varit på riktigt men sen har lite grejer fixats för att passa in i serien. Men det är väldigt många som är intresserade. 

Även deras hästar blev avtecknade. 

– Piretta och Samba var med och sen fick Piretta fölet Pilgrim. Vi köpte även avelshingsten Allgunnens Yes i slutet av serien. Piretta och Samba som var med i serien har vi kvar fortfarande. 

Händer det att du blir igenkänd? 

– Ibland. Det händer väl inte så ofta. Det är faktiskt fler som känner igen mig i Finland än i Sverige. Den har gått både i Finland och sedan i Norge och Danmark tror jag. Men det är i alla fall finnarna som känner igen mig mest. 

Travrötter i familjen 

Men tillbaka till det verkliga hästspåret. Det började med hoppning för Erica men tillslut gled hon in på travet. Det fanns nämligen lite rötter i sporten sedan tidigare. 

– Min pappa har haft lite varmblod och tävlat som amatör, sen hade mamma och pappa när de fortfarande var tillsammans några varmblodstravare. Min mamma är också lite uppvuxen med travet eftersom min gammelmorfar var bror till Lars Lindberg. 

Lars Lindberg var en välkänd travprofil som även blev invald i Hall of Fame. Familjens travbakgrund gjorde att gotlandsrusset Piretta betäcktes med en ponnytravare, russhingsten Edgar. 

– Det var egentligen så mamma fick in mig på travspåret.

– Genom att betäcka Piretta med en travarhingst så tyckte de att när den hästen kommer måste du tävla den i trav. Det var egentligen så det började. Då skulle jag ta licensen för att tävla fölungen när den blev större. 

Det blev inga travtävlingar med avkomman Pilgrim men Erica började i alla fall tävla i ponnytrav. År 2005 körde hon bland annat Kriteriet för kategori A (shetlandsponnyer). 

– Det var jättekul. Då kunde man gasa hela vägen och blev inte tvungen att ta upp för att hoppa några hinder, säger hon med ett skratt. 

”Då trillade vi ned i en grop” 

När Erica var 16 år tog hon storhästlicens för både sulky och monté. Hon fick låna hästar av mindre tränare i närheten för att kunna ta licensen – och tillslut kunde hon börja tävla. 

– Det var inte många lopp i början och det var lite trögt men jag hade i alla fall någon som jag kunde rida åt för att kunna behålla licensen.

Efter studenten fick hon ett erbjudande om att åka till Frankrike och jobba. Under tiden på Grans Naturbruksgymnasium gjorde hon sin praktik där.  

– Jag hade läst en blogg som någon av systrarna Swartling skrev och då hade de varit utomlands och tränat hos Sofia Aronsson och Philippe Masschaele. Jag hade själv alltid velat åka till Frankrike eftersom det är monténs hemland så då skrev jag till Swartlings och fick kontakt med Sofia Aronsson.

– Sen kom jag tillbaka till Sverige full av kunskap och tog min första seger 2012. 

I Frankrike lärde hon sig mycket och fick testa på en hel del av Philippe Masschaele lite knepiga hästar. 

– Han tog in hästar som antingen ingen kunde hantera eller ingen trodde på. Då bygger man upp en viss känsla när man får rida de här lite knäppa hästarna. En av hästarna var väldigt känslig i munnen och honom fick jag bara rida i grimma. Det slutade med att vi trillade ned i en grop i skogen. Han tog inte styrning, säger hon och skrattar. 

Utbildade sig till ekonom 

Erfarenheten i Frankrike tog hon med sig hem. Men det blev inte travsport på heltid. Hon började studera, först till civilingenjör men tillslut blev det en kandidatexamen i ekonomi. 

– Jag kom in på linjen som civilingenjör på Chalmers efter studenten men då fick jag jobberbjudandet i Frankrike så då dissade jag Chalmers. Men när jag kom hem pluggade jag och red de uppsittningarna som jag fick. 

I dag är hon ekonom och egenföretagare. Hon är lärling hos sin mammas man, amatörtränaren Peder Huber och har ett så kallat ”vanligt liv” som hon delar med sambo och två barn. 

– Jag är supernöjd med det här upplägget. Jag behöver inte ta ledigt för att åka och tävla utan kan styra det själv. Då kan man hjälpa andra med deras hästar när jag har tid sen har jag ett eget kallblodsto som min mamma har fött upp. 

Efter att hon tagit sin första seger i sadeln 2012 började det trilla in lite mer ritter. Men under intervjun ger Erica Guldhag flera exempel på när hon själv tagit initiativ till att få rida lopp.  

– Mamma har satsat på uppfödningen och pappa (reds anm Mats Viklund) har varit amatör med hästar som sprungit in runt 50 000-100 000 kronor per år. Ingen har haft några stjärnhästar. Mina föräldrar har inte levererat hästar som jag har kunnat tävla med. Jag har själv försökt att bygga upp förtroende för tränare. 

Hon ger ett exempel från 2015, det år som det började lyfta för henne.

– Det året började med ett lopp i Umeå. Det var när de börjat med öppna anmälningslistor och då satt jag och kollade. Jag var inte uppsutten på någon häst. 

– Jag såg en häst som hade blivit rankad av väldigt många ryttare, sex-sju stycken kanske, alla hade tackat nej till den hästen. Jag satt och kollade i lopparkivet och tyckte att den där hästen i grund och botten var väldigt bra och tänkte att den där ville jag rida. Då ringde jag upp tränaren och sa att ”hej, jag vill rida din häst”. Då satte han upp mig och så vann jag. Då fick jag fortsätta rida honom, det var Cantab Sisu. 

”Hoppas att fler får upp ögonen”

På det sättet har hon byggt sig ett namn och i år har hon snart dubblat antalet starter från ifjol och är på god väg att köra in över en halv miljon kronor. 

Och så kan hon även titulera sig som vinnare i montéryttar-SM.

– Det var riktigt stort, jag har nog inte fattat det än. Jag pratade med min pappa i dag och han var helt lyrisk. Jag tror fortfarande att jag är den som fattat minst av hur stort det är. 

Men vägen dit innehöll lite tur samtidigt som den inte var spikrak. Hon var först ett av de tio kvalificerade ekipagen men vart utknuffad veckan innan för att sedan återigen kallas in då Sofia Adolfsson tvingades lämna återbud. 

Väl på plats fick hon reda på att hennes häst var struken. Hon fick därför rida reservhästen Dalforno som inte kommit med i loppet från början. 

– De säger att allt kan hända i travsporten och så är det verkligen. Jag hoppas att fler i söder får upp ögonen för mig så att jag kanske kan få rida fler hästar. Jag hade ju 15 timmar med tåg till Åby så jag kanske inte kan åka på vardagstrav en dag i veckan. Men jag kanske ändå kan få vara med i de större loppen på Bergsåker, Gävle eller Solvalla. Det som ändå är på rätt halva av Sverige, säger hon och skrattar. 

Vill visa andra att det går 

Fysik och ridvana är två viktiga pusselbitar för montéryttare och Erica Guldhag menar att hon fick med sig mycket av det från tiden i Frankrike. 

– Man måste ju vara vältränad men jag tycker nästan att det är viktigare att hitta sin position på hästen. Att hitta ett bra och avslappnat sätt som inte stör hästen. Hästen ska kunna röra sig obehindrat utan att du stör. När du blir trött så stör du oftast hästen och det är där träningsbiten kommer in. Jag skulle aldrig ha kunnat komma tillbaka så snabbt efter att ha fött två barn om jag inte varit så trygg i sadeln som jag är. 

Och att hon nått framgångar med små men medvetna val trots att hon inte satsat på sporten på heltid hoppas hon fler ska kunna ta efter.   

– Jag tycker att det är kul att kunna visa att du inte behöver ha en förälder som är proffstränare eller jobba i proffsstall själv, att man faktiskt kan slå sig in ändå. Det är klart att det har ju tagit flera år för mig till att komma hit där jag är i dag. Jag tog licensen 2009, jag har ridit i nästan tio år. Men det går ändå att hålla på med det här och ha ett vanligt liv vid sidan av. Att visa att det ändå går. Det är bara att fortsätta att traggla på, tillslut släpper det. 

– Jag skäms inte för att jag har ringt till tränare och bett om att få rida deras hästar. Det är så jag fått uppsittningar och kommit dit jag är nu.

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– I och med att jag håller på med montésporten så får jag lov att säga både nyrekrytering och att hålla kvar de licensierade som finns i och med att det varit ett sådant stort tapp. Monté är ett jättebra sätt att komma in i travsporten, jag hade inte hållit på som jag gör i dag om det inte vore för montén. Jag tror att man ska nyrekrytera men framför allt behålla de montéryttarna som finns kvar för att göra något åt det här tappet som har varit.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det måste få vara SM-segern.

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Det har varit otroligt många hästar som betytt mycket, men extra i år skulle jag säga Big Believer. Han fick jag ta min första sulkyseger med och han är första hästen som jag vunnit med både i monté och sulky. Jag har ridit fem lopp på honom i år och aldrig varit sämre än tvåa. Utan honom hade jag inte tagit mig till SM, inte utan någon av de andra hästarna heller men han är verkligen grunden i det här rekordåret. För att jag skulle komma i gång skulle jag nog säga Cantab Sisu för det var han jag började vinna med när det började gå bra på riktigt. Men på bägge planen är det nog ändå Big Believer.