Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Profilens tuffa kamp efter amputationen

Foto: MA

För två år sedan amputerade Matilda Persson, 23, sitt ben. 

Nu berättar travprofilen om de senaste årens kamp – och framsteg. 

”Lika mycket som jag hatat förutsättningarna har jag känt mig stolt över det som faktiskt klarats av, på ändå en så pass kort tid”, skriver hon i sin blogg.  

2013 sände TV4 en dokumentär om den då 16-åriga Matilda Persson, som 2016 blev Sveriges första rullstolsburna travkusk. 

Cirka året senare, den 22 november 2017, beslutade hon sig för att amputera benet. Ett beslut som hon fattade i samråd med läkarna. 

– Jag kan vara aktiv på ett annat sätt och det är väl största skillnaden med amputationen. Jag slipper de här infektionerna som har dragit ned mig. På det viset är det en stor skillnad. Jag hade inte kunna haft det här jobbet om inte amputationen hjälpt. Det hade inte funkat, sa Matilda Persson i en intervju med SportExpressen tidigare i år.  

”Gjorde fruktansvärt jävla ont”

I ett nytt inlägg i sin blogg ”Skogsrusset” lägger Matilda Persson nu återigen ut orden om att leva med sjukdomen CRPS, och hur åren efter amputationen varit. 

Först om amputationsdagen: 

”Så rädd som jag var den förmiddagen har jag, och kommer nog aldrig, heller att vara. Så galet nervös och så galet jävla rädd”. 

Hon fortsätter: 

”Den där smärtan jag var rädd för den kom, och det rejält. Två veckor tog det innan vi hittat mediciner som hjälpte, innan det kunde jag inte ens sitta upp eller vända mig i sängen. Jag låg på riktigt och skrek rakt ut för det gjorde så fruktansvärt jävla ont.”

”Stolt över det jag klarat av”

Idag, två år senare, jobbar hon som hästskötare hos Fredrik Persson. 

I bloggen beskriver hon de senaste åren som en tuff kamp, men att hon inte ångrat amputationen. 

”Jag har hatat min funktionsnedsättning så jädrans mycket och jag har muttrat över såväl klumpiga rullstolar som taskig balans eller över att ett extra ben inte finns. Men lika mycket som jag hatat förutsättningarna har jag känt mig stolt över det som faktiskt klarats av, på ändå en så pass kort tid. Hade jag haft benet kvar så hade en heltidstjänst inte varit möjlig - och speciellt inte i ett stall”. 

Hon blickar dessutom framåt: 

”Att komma i gång med loppkörningarna igen och kanske börja rida lite mer är väl något av det. Att kanske våga sig på att prova en protes ett annat. Vi får helt enkelt se vad det tredje året har att ge.”, avslutar hon inlägget.