Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Pratar med gamla kompisar – och alla känner likadant”

”Sirocco” med passhästen Etain Royal och Stig H JohanssonFoto: THOMAS BLOMQVIST / TR BILD
Lena ”Sirocco” Berglund tillsammans med Gum Ball.Foto: PÄR ANDERSSON/PRESSBILD/ TR BILD
Lena ”Sirocco” Berglund vid Derbystoet 2008.Foto: Mia Törnberg /TR BILD

Lena ”Sirocco” Berglund, 58, är superskötaren som reste jorden runt med några av tidernas bästa hästar när hon jobbade för Stig H Johansson. 

Sedan drygt två år tillbaka kretsar inte längre hennes liv kring travovalen – och hon saknar det: 

– Man pratar med många gamla kompisar och alla känner likadant.

I närmare 40 år arbetade Lena ”Sirocco” Berglund i travstall, och av de åren spenderade hon majoriteten hos Stig H Johansson. Hon har skött många av mästertränarens absolut bästa hästar, alltifrån elitloppsvinnarna Peace Corps och Gum Ball till V75-favoriter som Bobtail och Nu Pagadi. 

Tillsammans med sina passhästar har hon, förutom alla storsegrar, även blivit världsvan när hon rest runt i bland annat USA, Frankrike och Italien. 

De har fallits tårar, både av sorg och glädje genom åren, och minnena är många: 

– Alla säger: ”Du måste skriva en bok”. Det är så otroligt mycket roligt jag har varit med om, det går liksom inte att beskriva. Jag kollar på gamla kort och läser igenom gamla urklipp, det är jättehäftigt. Jag önskar att alla skulle kunna få vara med om samma sak. 

Historien bakom ”Sirocco” 

Hästarna och travsporten har alltid varit närvarande i Lena ”Sirocco” Berglunds liv. 

Hennes släktingar hade travhästar, bland annat i träning hos Sören Nordin. Dessutom fanns det en hästgård i familjen där Leif Berggren hyrde in sig – och i det stallet började hon tidigt springa. När det sedan var dags för praktik på högstadiet så hamnade hon i Håkan Wallner och Berndt Lindstedts stall. 

– Jag brukade säga att jag föddes där. Det var en helt underbar stämning. Man kände sig välkommen och alla var väldigt tacksamma och gulliga. 

Det var också där namnet ”Sirocco” eller ”Sirran” planterades på riktigt. 

– När jag gick i skolan så var jag på ridläger och då hade jag en häst som hette Sirocco varje sommar. Det var ingen annan som ville ha honom men jag älskade honom. Han kunde vara lite dum med de som han inte tyckte om, de fick inte ens komma nära, säger hon och förklarar: 

 – När jag började prya hos Lindstedt och Wallner så stod de ”Sirocco” på alla mina kläder, jag broderade det på fickorna och så där. Jag tror att vi var tre eller fyra ”Lenor” där och då blev det att de kallade mig Sirocco i stället.

Hon tillägger: 

– Vissa hästar fäster man sig vid, man glömmer de aldrig. 

”Hann inte ned mer än halvvägs...” 

Efter ett par år hos Håkan Wallner och Berndt Lindstedt i USA kom hon hem till Sverige igen och letade efter en ny arbetsplats. Men hon behövde inte leta särskilt länge. 

– Vi var uppe på stallfiket, och då var det en där som jobbade åt Stig som sa att de behövde folk ”gå ned och fråga honom” sa han. Men jag hann inte ned mer än halvvägs så står Stig och skriker: ”När börjar du?!”. Jag misstänker att Lindstedt eller Wallner pratat med honom, säger hon och skrattar. 

Trodde du att det skulle bli många år där?

– Jag vet inte. Förmodligen inte. Det var ibland som man funderade på om man skulle göra något annat. Bli fotograf eller något. Men man ville inte lämna sina hästar. 

Är det kärleken till hästarna som hållit dig kvar?

– Ja. Absolut. Det är liksom djur överhuvudtaget. 

Det är med stor glädje hon satsat allt på karriären som hästskötare.

– Jag åkte runt på en räkmacka. Jag var utomlands jättemycket. Det är det som man saknar egentligen, alla de här resorna och folk man lärde känna. Det är tur att det finns Twitter och Facebook så att man kan hålla kontakten med alla. 

”Bara sånt folk surrar och spekulerar om” 

Det var i början av 2018 som hon valde att sluta hos Stig H Johansson efter 36 år. 

Ett tidsspann som rymmer ganska mycket, både upp och nedgångar. 

– Jag har ingenting att klaga på. Det enda som var jobbigt var när Bobtail blev anklagad för doping. Det kändes som att folk trodde att det var jag men det konstaterades sen att det inte var jag. Det var ett tillsatsmedel i penicillin. Jag hade inte haft någon häst på penicillin och hon hade inte stått på penicillin i hela sitt liv. Hur det gick till vet jag inte, säger ”Sirocco” och fortsätter: 

– Men det var fruktansvärt alltså. Jag kan tänka mig hur Daniel Redén känner sig, just det här med vad folk tror och det här surret, säger hon och refererar till Solvallatränaren vars stjärnhäst Propulsion just nu är under utredning. 

En annan händelse som satt avtryck hos henne var när stallets försteman, Reijo Liljendahl, sa upp sig. Han hade då jobbat i stallet i över 30 år. 

– Det är klart att man blev knäckt. Jag jobbade väl också så att jag gick in i väggen ett tag men man red ut det tillslut. Man måste våga prata med andra bara, jag har lätt att stänga in allting och klara mig själv men det går inte tillslut. 

– Jag kommer ihåg när Reijo sa: ”Tack för de här åren ’Sirran’, nu orkar inte jag längre”. Jag tänkte bara ”vad fan har hänt”. Men inget vet inte riktigt vad som hänt, det är också bara sånt som folk surrar och spekulerar om. 

Med det tog hårt på dig?

– Ja, det gjorde det. Det tror jag att det gjorde på oss alla som jobbade där då. 

Saknar travsporten – men blev ohållbart 

När hon slutade hos Stig H Johansson var det inte slutet på karriären som hästskötare. Ambitionen var att jobba i på ett stuteri. Hon sökte sig till Menhammar stuteri på Ekerö, men där var det fullt. I stället fick hon jobb i ett närliggande dressyrstall hos Eva och Jonas Kleberg. 

Saknar du travsporten?

– Ja, jag saknar travet. Det tror jag att alla gör som slutar med trav. Även de som bytt till ett ”vanligt” jobb. Alla saknar det, speciellt nu på sommaren. 

Hon hälsar fortfarande på hos sin gamla arbetsgivare:

– Jag har några gamla passhästar där så då åker jag dit och köper med mig lite äpplen, morötter och grejer till dem. 

Yrket och travsporten har under Lena ”Sirocco” Berglunds tid förändrats en hel del och tillslut blev det ohållbart, trots att hon älskar sporten. 

– Du får mer och mer hästar och man hinner inte med det man vill göra. När man är van vid att hinna göra massa saker så blir det ännu värre, sen är det den här stressen när man åker trav, säger ”Sirocco” och fortsätter: 

– Förr åkte man dagen innan på trav, man tog hand om hästen ordentligt och umgicks med folk. Nu ska man åka tidigt på morgonen och vara där nästan mitt i natten. Sen ska du på trav igen och sen hem direkt, du kommer kanske hem tre-fyra på natten och sen ska du upp och jobba igen. Det kanske man orkar när man är 20 år men inte när man fyllt femtio. 

”Underbart – åh vad jag grinade” 

Själva hantverket i att vara hästskötare menar hon försvann – och det är en viss tomhet som infunnit sig när hon inte längre åker runt med sina passhästar. 

– Man pratar med många gamla kompisar och alla känner likadant. Speciellt när man ser de här storloppsdagarna och det är ännu värre nu när man bara får titta på tv. 

Numera sitter hon och fäller glädjetårar när andra vinner storlopp. Hon är ju en av få som vet precis hur det känns. Efter alla år med stjärnhästar så bär ”Sirocco” med sig en viktig vetskap: 

– Jag fick rådet av en som jobbade åt Stig att ”vad det än är ’Sirran’, glöm aldrig bort att det är en häst, behandla de alla likadant, gör inget krångligt”. Det var det bästa rådet jag har fått. Det är nästan svårare att göra ett bra jobb med en sämre häst. Då får du kämpa lite mer för att få den att göra det där lilla extra. 

Många hästar är det som gjort avtryck i hennes hjärta genom åren, men det är så klart en som etsat sig fast lite extra: Peace Corps. 

– Jag var över och hälsade på henne hos Enggrens som födde upp ”Meadowbranch-hästarna”. Först kom hon och hälsade med sina kamrater. Sen jagade hon bort dem. Sen stod hon bara över mig hela tiden. Det var helt underbart. Åh vad jag grinade. Jag är ju sådan, jag gillar att hälsa på alla när jag har chansen. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

TRE FRÅGOR TILL

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?


– De måste ha tillbaka publiken, det tror jag. Vissa banor gör jättemycket arbete kring det och de får ju publik. De får gå ihop och prata ihop sig för att se hur man ska locka mer publik.

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?


– Elitloppsegrarna och VM-segern med Peace Corps. Det var magiskt. Även fast hon var i träning i Sverige så älskade de henne där. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Det måste vara Peace Corps.