Per Skoglund öppnar upp om mobbningen

Foto: Thomas Blomqvist / TR Media
Foto: LINNEA RHEBORG / BILDBYRÅN

I dag är Per Skoglund en av landets mest folkkära programledare. 

Men livet har inte alltid varit lätt för TV4:s travankare. 

I P4 Extra berättar Skoglund för första gången att han var mobbad i skolan som ung. 

– Jag har inte varit så trygg i mig själv och i mitt liv att jag velat prata om det, utvecklar programledaren för SportExpressen. 

Per Skoglund har sedan många år tillbaka varit en av TV4:s största profiler. 

Numera är han bara programledare för kanalens travsändningar – men gästar även varje vecka ”Nyhetsmorgon” där han provar mat och pratar om helgens V75-tävlingar. 

Under onsdagen gästade Skoglund ”P4 Extra”, där han för första gången öppnar upp om en tid i livet som inte var lika ljus.

”De som var elaka var också mina vänner”

Den 40-årige programledaren berättar att han blev mobbad i skolan som ung. 

– Under tiden jag var mobbad upplevde man inte det på det viset. Man försökte passa in och anpassa sig. Jag var väldigt liten, 1,49. Det är ett tacksamt mål. Problemet var att många av barnen som var elaka och allmänt taskiga också var mina kompisar. Det gjorde det problematiskt. När de inte var med i den där andra gruppen var de mina vänner också. Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att ge mig stöd och hjälpa till, säger Per Skoglund i ”P4 Extra”. 

Skoglund berättar att han börjat fundera på det mer och mer eftersom hans egna barn börjar närma sig skolålder. 

– Har man varit utsatt lär man sig snabbt att känna igen typen. Det handlar inte bara om barn. Det kan också handla om folk som är taskiga på nätet. De som var taskiga då hade ofta problem med något annat. Något som de mådde dåligt över. Då kan de inte låta bli i att skriva hur mycket de avskyr någonting, eller någon annan människa. 

”Nu tyckte jag att det var dags” 

För SportExpressen förklarar Skoglund varför han inte velat berätta om den tuffa tiden tidigare. 

– Jag har inte varit så trygg i mig själv och i mitt liv att jag velat prata om det. Men nu tyckte jag att det var dags. Bara på vägen hem nu så har det ringt människor som sagt ”jag också” och så vidare, men om det kan hjälpa någon så är det kanonbra. I mitt fall så hjälper det mig själv att prata om det.