”Någonstans var jag det svarta fåret i familjen”

Philip Di Luca är ett relativt nytt namn inom travbranschen. 

Efternamnet klingar desto mer bekant, men då är det inte hästar som tävlar runt ovala banor som dyker upp först, utan snarare förs kopplingarna till olivolja, pasta och olika typer av ostar. 

Hur hänger det ihop? Och hur blev en ung hästrädd grabb, uppväxt på Södermalm i Stockholm, i vuxen ålder professionell travtränare på en gård på 650 hektar? 

– Det var långt ifrån någon självklarhet att det skulle bli så här, konstaterar 26-åringen med licensen på Sundbyholmstravet. 

”La den som sista val” 

Tiden behöver skruvas tillbaka rätt rejält för att förklara hur det hela hänger samman. 

Philip Di Luca berättar att gården han i dag är verksam på, Norrby Säteri, förvärvades av hans mormors föräldrar efter andra världskriget. Många år senare, i början på 60-talet lämnade Fernando Di Luca den italienska östkusten och flyttade till Sverige. Där träffade han vem som skulle komma att bli Philips mormor, Louise. 

Trots att större delen av familjens liv kretsat kring Stockholms innerstad har godset i Tystberga alltid funnits kvar. Det är där de spenderat somrarna och även fött upp travhästar. 

– Det är min mormors bror, Anders Bredberg, som har drivit stuteriet i alla år. Min kusin som är ett år äldre än mig jobbade alltid i stallet på somrarna och jag var alltid med och hade koll på alla hästar. Men jag vågade inte göra något själv. Jag stod mest i bakgrunden, sen tänkte jag ”vad är det här att vara rädd för?”.

Som 13-åring började han hjälpa till i stallet och under sommarmånaderna tog han efter sin mormors bror och började kika på travsändningarna med honom. Det fortsatte han med även när hösten kom. 

”Lite som en extrafamilj”

Trots det var det många som blev förvånade när Philip valde att sätta ett naturbruksgymnasium på listan över tänkbara skolor att spendera de tre åren innan studenten. 

– Jag tror att min mamma blev rätt förvånad när jag frågade henne om hon inte kunde följa med mig och titta på den här skolan i Västerhaninge. Jag la den som sista val, jag hade insett att mina betyg skulle räcka gott och väl för att komma in där. Det var det enda valet jag kom in på. 

När hans andra klasskompisar kom in på innerstadsskolorna, han själv haft som förstaval, började Philip Di Luca på Berga Naturbruksgymnasium. Då hade han varken kört eller selat en häst tidigare. Men han lärde sig fort och insåg snabbt att han till och med kunde tänka sig att flytta till Östersund och gå Wångens travgymnasium i stället. 

– När jag började på Berga kunde jag ingenting. Då var vi väldigt många på samma nivå. Jag var där efter skolan och hängde med de som gick i klasserna över mig och fick lära mig mycket. Efter ett halvår kände jag att jag ville satsa mer och flyttade till Wången. Då var det som att gå från att kanske vara bäst i klassen på Berga till att vara på ruta ett igen och den med minst erfarenhet. 

Praktiken var en stor del av utbildningen och han var bland annat runt hos tränare som Jörgen Westholm, Stefan Hultman och Björn Goop. Den sistnämnda fick han jobb hos efter studenten och han stormtrivdes i storstallet i Kil. 

– Det kändes som en extrafamilj. Jag flyttade ändå till Värmland medan man själv hade allt i Stockholm. Jag har både Björn och Olle att tacka för dit jag kommit i dag. Tack vare dem fick jag även möjlighet att arbeta på Grosbois i Frankrike.

Kvar på familjegården

Philip Di Luca avslutade sin sejour hos stall Goop med att jobba ett halvår i Frankrike. Där träffade han även sin nuvarande sambo, norskan Caroline Berntzen. 

Efter att de två sedermera valt att jobba ihop i Australien i ett par månader vände de hem till Norrby Säteri. Även om tanken först var att de skulle påbörja tjänster i stallet hos vännen Oskar J Andersson. 

– Det var lite från min familjs håll, speciellt min morfar tyckte ”nu när du kommer hem ska du dra i gång din egen verksamhet”. Jag tyckte kanske att det var lite tidigt och att jag skulle skaffa mig ännu lite mer erfarenhet men de stod på sig rätt hårt från familjens sida. De tyckte att det var dags och sa att de skulle vara med och stötta i den mån de kunde. Jag hade trots allt skapat mig en hel del erfarenhet från jobb hos Westholm och hos Goop i både Värmland och Frankrike, men också med travträning i Australien.

Det var i början av 2021 som Philip Di Luca tog ut sin proffstränarlicens. På Norrby Säteri har det historiskt sett inte bedrivits någon tränarverksamhet så det krävdes en del resurser för att få alla bitar på plats. Men han har haft ett stort stöd från sin familj, och där spelar familjeföretaget Zeta en stor roll. 

– Det är få förunnat också att ha det stödet på det sättet, säger Philip Di Luca och fortsätter: 

– Det är min morfar som grundade det (matföretaget) och hela familjen, mamma, min morbror och moster är väldigt drivande inom det. Jag är det äldsta barnbarnet så någonstans var väl jag det första svarta fåret som inte följde i de fotspåren. Men gården har betytt mycket för hela familjen, speciellt för min mormor, mamma och hennes syskon som alla spenderat sina barndomar här på somrarna. Att jag arbetar med något som ändå går i familjens intressen, det är något hela släkten tycker är roligt. 

Tajt team i stallet

En av de första kunderna i stallet var Salatränaren Jörgen Westholm som lämnade in hästar på inkörning hos Philip och Caroline. I dag finns det 31 hästar på träningslistan, det är en hel del yngre förmågor men även hedershästar som Zenit Brick och Je t'Aime Explosiv. 

Det är paret och deras två anställda som tar hand om tävlingsverksamheten. 

– Caroline är en jättestor del av det här och för verksamheten, och vi gör det här tillsammans. Eftersom jag står med licensen blir man ansiktet utåt och får den mediala uppmärksamheten men hon gör ett otroligt jobb. Dessutom har vi väldigt duktiga medarbetare.

En annan som bär en nyckelroll är Philips gamla klasskompis tillika travkusken Andreas Lövdal som är stallets försteval i alla lopp. 

– Det ger honom en trygghet (att veta att han får köra) och för oss är det också en trygghet att kunna ha samma kusk hela tiden. Jag vet att Andreas i förstahand väljer mina hästar, det har bara varit om Timo (Nurmos, Andreas arbetsgivare reds anm) haft någon med som han tagit den i stället. Vårt samarbete fungerar jättebra. Han har verkligen utvecklats under de åren vi har hållit på. Inom något år ska han kunna blanda sig in i den svenska eliten på riktigt. 

”En idol för mig”

Snart kommer Philip Di Lucas ansvarsområde att utvecklas ytterligare, tanken är att han ska ta över avelsdelen på Norrby Säteri, däribland uppfödningen av ”Brick-hästarna”. På gården finns i dagsläget ungefär 150 hästar. 

– Anders har alltid varit lite som en idol för mig när jag växte upp. När vi började arbeta här var vi inledningsvis med mycket i stuteriet, både jag och Caroline, det är något vi tycker är väldigt roligt. Jag vill behålla båda verksamheterna (avels- och tävlingsbiten), sen gäller det att hitta en bra balans på vem som styr vad.  

Hans intresse för travhästavel skiner också igenom i hans svar om vilket lopp han drömmer om att vinna allra mest, nämligen Kriteriet, det största loppet i Sverige för treåriga hästar. 

– Nu har jag fått varit med och vinna med hästar vi själva tagit fram. Att vara med när de föds och senare att få stå i vinnarcirkeln med den, det är en unik känsla. Att kunna ha det så är det absolut roligast, men det är få förunnat att kunna ha en sådan gård och en sådan verksamhet. Jag tycker att det är fantastiskt att få ta över gården efter allt det Anders byggt upp, nu ska vi inte göra honom besviken. 

”Fyllt med pasta och olivoljor”

I år har stallet kört in en bit över 750 000 kronor, och förhoppningarna inför framtiden är stora. Han drömmer om de största lopp, lördagstrav och egenuppfödda stjärnor. 

– Min tanke är inte att bli störst, men jag vill bli bäst, på både uppfödning och tävlingsverksamhet. 

Han återkommer till det faktumet att han vill göra familjen stolt. 

– Resan som min morfar har gjort, det är som i tv-reklamen, han kom verkligen med ingenting och har byggt upp det här, vi har honom att tacka för att vi får chansen att göra allt det här. 

Familjearvet gör sig påmint på flera olika sätt. 

– Hela garaget är fyllt med pasta, olivoljor och olika röror. Det blir lätt så, det äts en del pasta. Det är härligt. Jag är inte rädd att det förrådet ska ta slut, det fylls på rätt bra. Det är lyxigt att kunna ha det så.