Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Matilda, 21, ser fram emot att amputera

Foto: DAVID LIDESTEDT / KANAL75
Foto: DAVID LIDESTEDT / KANAL75

Amputation är sällan förknippat med något positivt. 

För amatörtränaren Matilda Persson, 21, är det annorlunda. 

Hon ser det i stället som en möjlighet att få ett bättre liv. 

– Det känns som ett nytt kapitel i livet, man hoppas på att det ska bli bättre, säger hon. 

När Matilda Persson var elva år drabbades hon av nervsjukdomen CRPS (complex regional pain syndrome). 

En felkoppling mellan hjärna och ryggmärg gjorde att hennes högra ben drog ihop sig mot överkroppen.  

Matilda Persson, vars stora intresse var att rida, blev snabbt sittandes i rullstol. 

Hösten 2013 blev hennes livsöde uppmärksammat nationellt – då TV4 sände dokumentären "Matilda". 

"Fick experimentera lite" 

I början av 2016 kvitterade Matilda ut amatörlicens för stor häst och blev i och med det historisk som den första rullstolsburna travkusken i Sverige. Det första loppet körde hon i februari samma år. 

– Jag började ju med att köra ponnytrav och där går det betydligt långsammare. Så då fick jag experimentera lite och se vad som hände, om balansen fanns och så vidare. Till slut hittade vi något som fungerade, säger hon. 

Om några dagar ska hon amputera bort benet som vållat henne stora smärtor i elva år. 

Ett beslut som kan tyckas jobbigt. Om man inte heter Matilda Persson. Hon ser i stället amputationen som en chans att börja ett nytt och bättre liv. 

"Såg bara fördelar med att amputera" 

Hur går tankarna några dagar innan? 

– Jo, det går lite upp och ner. Jag har varit jätte, jättenervös och känner väl lite inre panik samtidigt som det känns jätteskönt. Det känns som ett nytt kapitel i livet, man hoppas på att det ska bli bättre. Det är väldigt mycket tankar som far fram och tillbaka. 

Du verkar mer lättad än tyngd. 

– Det är svårt att säga. Det är ju ingenting man vill göra egentligen, men det känns som en operation man måste göra. Med tanke på hur läget är tror jag det kommer hjälpa i långa loppet. Med tiden så blir det väl bättre. 

Alternativet har diskuterats med flera läkare under en längre tid. Men det var inte förrän hennes nya läkare berättade att han bara såg fördelar med att amputera som hon fattade beslutet. 

– Det är ju på grund av infektioner och allt som varit med det här benet. Läkarna har inte vetat om de vågar, det är ju ett stort ansvar och en stor operation. Men den här läkaren hade läst igenom hela min journal och såg  bara fördelar med att amputera jämfört med hur det varit för mig de senaste elva åren, säger hon och tillägger: 

– Han tyckte att mitt liv skulle kunna bli mycket bättre. 

"Klart uppmärksamheten kan vara jobbig" 

Hur upplever du den uppmärksamheten som varit? 

– Det är klart att det kan vara lite jobbigt, men sedan har jag ju fått jättemycket stöd av den uppmärksamheten också. Så det är ju på två olika vis det där. 

Hur lång tid tar det att återhämta sig efter en sån operation? 

– Det är väldigt olika från person till person. Själva ingreppet går ju hyfsat fort, jag  ska göra det på morgonen och sen tar det någon timme. Sedan får jag vara kvar på sjukhuset, på Karolinska, i en vecka eller kanske lite längre efter. Sedan kan jag flytta till hemsjukhuset. Jag ska väl egentligen vara i gång så fort som möjligt, sedan skiljer det sig från person till person. Jag hoppas vara i gång så fort som möjligt men man får väl räkna med någon månad tills allt har läkt ihop. Så får man se sen. 

Vad gäller det fortsatta livet som travtränare och kusk hoppas hon att operationen ska underlätta. Framför allt ser hon en framtid som tränare. 

– Ja, absolut. Jag hoppas att det här bara kommer att hjälpa mig att utvecklas ännu mer. Jag har ju fem hästar hemma nu som vi tränar tillsammans med familjen, alla ska ju ut och tävla och jag hoppas att kunna köra mer än tidigare. Det är hästar jag vill hålla på med. 

"Förhoppningsvis kommer jag utvecklas" 

Vad har du för målsättningar rent sportsligt? 

– Jag tycker det är jätteroligt att köra lopp, men framför allt vill jag satsa som tränare. Köra lopp är kul men det är väl ingen större kuskkarriär som jag satsar på. Men jag vill absolut köra fler lopp än i dag, nu har det bara blivit tio lopp i år. Jag hoppas det kommer bli mer i framtiden, säger hon och fortsätter: 

– Som det är nu har jag haft jättemycket problem med infektioner och jag har varit sängliggandes till och från. Nu vet man ju inte hur man kommer må efter en amputation men förhoppningsvis kommer jag må mycket bättre och kunna köra på fullt ut. Då kan man utvecklas på ett helt annat vis också. 

Vid sidan av jobbet som amatörtränare och till viss del kusk pluggar Matilda Persson på Folkhögskola. När hon drabbades av sjukdomen gick det av förklarliga skäl inte att lägga lika mycket tid på skolan, och just nu pluggar hon upp sina gymnasiebetyg. Dessutom jobbar hon som banfotograf. 

Det låter som att du lever ett hektiskt liv? 

– Just nu hinner jag med allt, men det får nog inte bli så mycket mer. Då blir det tajt om tid, säger hon och skrattar. Jag hade hoppats att kunna gå ut Folkhögskolan nu till våren, men nu får vi väl se hur det blir med den här operationen. Förhoppningsvis blir jag klar till våren, kan satsa fullt ut på hästar, foto och sedan vet jag inte om jag ska jobba ett tag eller plugga vidare. 

"Alltid tyckt det varit kul med media" 

Hur har stödet varit från de på skolan? 

– Det har varit bra, det är en härlig klass. En härlig omgivning överlag. Det är lite skillnad mot gymnasieskolan eftersom det är så mycket blandade åldrar. Det går knappt att jämföra om man ser till tempo och upplägg. 

Är det många som undrar? 

– Det vet jag inte, det är väl de närmaste som vet om det. De andra har inte sagt någonting i alla fall

Vad funderar du på att plugga vidare som? 

– Som det känns nu kommer jag antingen plugga något inom journalistik och media, eller så blir det hippolog eller någon vidareutbildning inom travet. Men än så länge har jag inte bestämt vilken väg jag ska gå. 

Du är intresserad av journalistik? 

– Jag tycker det är jättekul med media och har skrivit på bloggen i ganska många år. Sedan jag är jag utbildad fotograf, jag gjorde det i ett år när jag egentligen skulle gått gymnasiet. Så den grunden har jag fått, sedan skulle jag vilja fördjupa mig lite mer i skrivandet också. Man måste väl kunna allt nu, säger hon och skrattar. 

Dessutom har du kanske lite koll på hur det går till när man gör en dokumentär också. 

– Ja, absolut. 

"Känner mig hyfsat förberedd" 

Trots att det nu bara är några dagar kvar till amputation ger Matilda Persson ett samlat intryck. 

Är inte det svårt – att hålla känslorna i styr? 

– Jag tycker det går bra. Det är väl mest som jag sa, att man är lite nervös. Man känner att det är några frågor som man inte fått svar på. Men jag har haft jättebra kontakt med sjukhuset som jag kan prata med. Sedan var det en som efter jag skrivit blogginlägget hörde av sig och sa att hon hade en kompis som var amputerad. Så då fick jag hennes telefonnummer och hon ringde upp mig och pratade om hur det varit för henne och så där. Så jag känner mig hyfsat förberedd ändå.