Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Loket” snurrade mig till Vincennes

Stig H Johansson efter segern med Queen L. i Prix d’Amerique.
Foto: CLAES KÄRRSTRAND / TR Media/KANAL 75
Foto: KANAL 75
Leif ”Loket” Olsson
Foto: BOBBO LAUHAGE / KAMERAREPORTAGE/IBL

Stig H Johansson kastade sitt spö rakt ut i luften.

Queen L hade som första svenskfödda travhäst vunnit världens största travlopp, Prix d'Amerique.

Och jag var där.

Jag kan tacka Leif ”Loket” Olsson för att jag för snart 29 år sedan fick uppleva den historiska dramatiken – i mitt livs enda travlopp.

Sedan jag började skriva sport på GT för mer än 45 år sedan har jag hela tiden haft travet omkring mig.

Vår travskribent Peo Ekelund tippade, skrev referat, hängde på Åby och snackade trav med intresserade kolleger.

Det var dödens, stallskrik, andra par ytter och tussar som rycktes på hästar med eller utan skor.

Jag lyssnade ibland, såg travprogram ligga på skrivborden lite här och där – men blev aldrig det minsta intresserad.

När Tipsextra visades på lördagarna var jag som så många andra på fotbollssidan. När hästarna sprang runt, runt var det läge att hämta fika eller kanske gå på toaletten.

Som boende i västra Göteborg har jag ända sedan jag var liten passerat Åby ofta, väldigt ofta.

Jag har sett hästarna träna utanför banan, har sett strålkastarna lysa på torsdagskvällarna. Men den enda gången jag har varit där inne var när jag höll ett föredrag på ett Rotary-möte uppe på andra våningen.

Visst var det spännande med berättelserna om de som fick in en V5:a eller V65:a eller så småningom även Dagens dubbel och V75:or.

Nån gång fyllde även jag i en travbong, men det var långt före Harry och då behövde jag hjälp av någon.

Det var något helt annat att försöka hitta vinnande kryss på en kupong med brittiska fotbollsmatcher och följa plingandet i tv-rutan.

Trav har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, min sport. Punkt.

Men det finns ett undantag. Ett lysande undantag.

Nån gång i slutet av 1992 hade vi en stor fest på Idrottsjournalisternas klubb (IJK) i Göteborg.

Kvällen till ära hade Leif ”Loket” Olsson, under flera år ordförande i IJK, tagit med sig bingolottohjulet till festen.

Han var vid den tiden programledare för Bingolotto i tv och det kändes väldigt bekant att se ”Loket” ställa sig bredvid hjulet för att snurra i gång det.

Men till skillnad från tv-sändningarna hade vi inga brickor att plutta för på, i handen hade jag i stället en lott. 

Det var fina priser. Inga miljoner, bilar, eller färgfemmor men väl resor.

Förstapriset gick till någon kollega som fick åka i väg, jag tror det var till Portugal.

Andrapriset var en resa till Prix d'Amerique i Paris, världens största travlopp.

När ”Loket” snurrat klart visade det sig att det var jag som hade vunnit. 

Klart att jag var glad för att ha vunnit en förlängd weekend i Paris med resa och hotell. 

Att gå och se på trav var inte lika självklart.

Men visst hade jag koll på att Prix d'Amerique var en av många stora tävlingar inom sportvärlden. Och när chansen kom blev det ett självklart kryss på min egen bucketlist.

När jag kom hem och berättade om vinsten för min fru bestämde vi direkt att köpa en resa även till henne.

Söndagen 31 januari 1993 tog vi tunnelbanan till den världsberömda Vincennesbanan.

Vi hade väldigt lite pengar kvar av reskassan, men bestämde att vi ändå måste spela något eftersom situationen så krävde.

Det fick bli hamburgare på kvällen, en 100-francssedel (lite drygt hundra svenska kronor) satsades i stället på svenska Queen L med Stig H Johansson i sulkyn som vinnare.

Vi misstänkte att det var bortkastade pengar. 

Inte minst då det fanns travskrivande kolleger på hemmaplan som ansåg att det inte var lönt att åka till Paris för att följa ännu en svensk häst utan segerchans i det stenhårda startfältet.

Oddset var hyfsat, om jag minns rätt var det strax under sju för svensk seger. Långt ifrån favorithästarna Vourasie och Sea Cove, men lite spännande kunde det ändå bli.

Min fru och jag tog plats på läktaren bland alla fransmän och såg hur Queen L hamnade sist i fältet när starten gick. 

Stig H fortsatte ligga långt bak i loppet och och våra ovana travögon såg direkt att det skulle gå som förmodat, ingen svensk seger den här gången heller.

Men ungefär med varvet kvar började det hända grejer. Stig H började trycka på och avancerade något, men låg fortfarande väldigt långt bak.

När de gick in sista kurvan satsade Stig H och lät Queen L dansa fram långt ut. I femte par ytter, som jag lärde mig att det heter.

Egentligen en omöjlig position. Men inte för en topptrimmad Queen L.

Min fru, som heller inte hade varit på något travlopp tidigare, började heja högljutt som värsta fotbollssupportern och fick åtskilliga fransmän att vända sig om och undra vad det var frågan om.

Queen L rundade alla hästar och när hon pressade sig fram mot mållinjen fanns ingen som klarade av att stå emot.  

Den annars så kolugne Stig Henry Johansson vände sig i sulkyn och kastade sitt spö i ren eufori när segern var klar.

Förtroendekapitalet vi satsat på att en svensk häst äntligen skulle vinna gav avkastning. Vi löste in bongen och vinsten blev till en kulinarisk upplevelse på en restaurang i centrala Paris – hamburgarna fick vänta.

Väl hemma i Göteborg igen sa jag i förbigående till en travskrivare som varit på plats på väldigt många Prix d'Amerique men den här gången hade valt att stanna hemma: ”Det var synd att du inte var på Vincennes, det var väldigt kul att se en svensk häst vinna”. 

Det blev mitt första travlopp – och med största säkerhet även det sista.

Lusten till trav stannar vid att ett par gånger om året slänga in en Harry Boy eller köpa en andel i någon spelbutik.

Två år efter Queen L:s seger var det dags igen när Helen A Johansson som första kvinna vann med lika svenskfödda Ina Scot.

Då fanns min GT-kollega Lars Hildingsson, salig i åminnelse, där och jobbade eftersom han var i Paris i något annat ärende.

Han såg heller aldrig något mer travlopp i sitt alltför korta liv.

Redaktionens två mest travointresserade medarbetare hade sett var sin svensk vinna Prix d'Amerique.

Vad var oddset på det?