Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lennartsson: ”Vad fan hände på vägen?”

Foto: Maria Holmén / Tr Bild
Foto: LARS JAKOBSSON / TR Media

I början av året opererades Per Lennartsson för prostatacancer. 

Och i veckan blev han träffad en häst och fick en fraktur vid bäckenet. 

Men väckarklockan om att livet är skört nådde travprofilen långt innan. 

– Jag har följt så många i den här sporten som varit förebilder för mig. Sen ser man de gå omkring med krokiga ryggar och noll i ekonomi – och tänker vad fan hände på vägen? 

Sedan tidiga tonåren så är det travet som stått i centrum för Per Lennartsson. 

Han växte upp i Rättvik där pappa Rolf Lennartsson blev tränare i mitten på 1970-talet och första segern tog han på hemmabanan när han var 17 år gammal med stallets Codex Boy. 

Tidigt räknades han som en talang i sulkyn och genom åren har han befunnit sig i travets alla olika skepnader, stött på fram- och motgångar, haft hand om stora gårdar och gjort upp i travsportens elit både som tränare och kusk. 

Men på senare år har den numera 54-åriga travprofilen insett att det finns ett liv även utanför ”travbubblan”.

– Jag och Linda har ett fantasiskt liv tillsammans. Vi gör så mycket annat än att bara sitta bakom hästar och prata trav när vi kommer in på kvällarna. Vi reser mycket och försöker vårda både oss själva och vårt förhållande. Det är väldigt svårt att göra om man ska ha en stor rörelse med hästar och folk runtomkring sig hela tiden. 

Orden efter olyckan: ”Ingen vanlig smärta”

Det var i mitten av januari i år som Per Lennartsson gav beskedet via Twitter. Han hade opererats för prostatacancer, ingreppet hade gått bra, och ett par veckor senare var han tillbaka på tävlingsbanan. Och comebacken blev minst sagt lyckad. 

När 2020 ska summeras så kan han blicka tillbaka på ett år med höjdpunkter där han fått köra topphästar som bland annat Power och Hail Mary åt Robert Bergh. Dessutom har han hittills kört in 13,2 miljoner kronor och därmed slagit fjolårets siffror som kusk på 7,7 miljoner inkört. 

– Robban var schyst nu i början när jag kom tillbaka och jag fick köra mycket av hans fina hästar. Det har verkligen gjort allt för mig, man har fått visa att man fortfarande är med. Sen har jag fått köra bättre och bättre hästar åt andra tränare också, men Robban var den som hjälpte mig tillbaka på ”tracken”. 

Toppåret fick dock ett tråkigt slut. I veckan blev Per Lennartsson sparkad när han skulle hjälpa en unghäst som trillat ihop. 

– Det är en rätt ordentlig fraktur på lårbenet. Det är så när man jobbar med djur. Det kom ett ben som fällde mig i knävecket och så föll jag rakt i backen på höger sida. Då small det. Det var en häst, en ettåring, som ramlat på stallgången och så kunde den inte resa sig. Då skulle jag försöka snurra runt den och då sopade den till mig med ena benet. 

– Det var en smäll så att det duger. Jag kände direkt att det inte var någon vanlig smärta. Det var bara att vänta in ambulans. 

”Han har inspirerat mig mest” 

Per Lennartsson har genom åren följt med i travsportens alla olika bergodalbanor. 

Men allt började som han själv beskriver det ”ute i skogen” och så småningom tog han sig till ”storstan” och blev tränare på Solvalla. 

Trots att han nu bott större delen av sitt liv i Mellansverige så sitter uppväxten i Rättvik djupt rotat i honom. Det var där han tog in all kunskap han kunde av pappa Rolf samt förebilden Jim Frick. 

– Jag har vuxit upp med Jim och den tiden när han var där. Det var en fantastisk inspirationskälla, han är väl den som jag tycker har inspirerat mig mest under den tiden i och med att han hade sådana framgångar och var så otroligt trevlig. Han brydde sig om alla och värnade om allt runtomkring. Sedermera tog han det stora steget och flyttade till Solvalla, då fick man se hur det gick för honom där och det var också inspirerade. 

Efter flera års väntan där Per Lennartsson underhöll sig med att tävla i ponnytrav och köra lopp på bygdetrav som ungdomskusk så kom äntligen dagen han fick börja köra storhästlopp. 

Och han fick snabbt blodad tand. 

– Jag tror att jag vann nästan varenda lopp jag körde i början, det blev en jäkla hype runt mig de första åren. Det var väl det som fick mig att tagga till lite extra.

Framgången gav ringar på vattnet och runt år 1986 fick Per och pappa Rolf erbjudandet att flytta sin verksamhet till Sundbyholmstravet. 

– Det måste ha varit vinter då för det var kallt så in i helvete. Jag var så less på kylan där uppe så när de ringde sa vi direkt ”vi kommer”, säger han och skrattar. 

”Var inte helt välkommen då” 

När stall Lennartsson flyttade på sig från Rättvik till Eskilstunabanan förstod de direkt att de inte skulle vara ensamma på toppen. Håkan ”Hockey” Eriksson var nämligen Sundbyholms ”nummer ett” på den tiden. 

– Han ”ägde” Sundbyholmstravet och nästa hela Mellansverige och var champion på alla banor runtomkring. Det var en tuff konkurens och det var inte lätt. Det var en väldig hierarki på banan. Jag blev champion på banan första åren och då kände man att man inte var helt välkommen. Men jag var ung, stark och tuff på den tiden så det var bara inspirerande. 

Så småningom hörde Solvalla av sig. 

När Lasse Lindberg skulle sälja sin gård i Simlom utanför Norrtälje så slog Per Lennartsson till och blev i den vevan egen tränare med huvudstadens banan som hemmaarena. Hans nya gård var stor och innebar mycket hårt arbete men det gav resultat. 

– Vi producerade fram fina hästar och jag vann bland annat derbyt med Jolly Rocket. Det funkade kanon, det var ett steg till i karriären att bli Solvallatränare. Det var alltid drömmen i grund och botten. 

Att bli Solvallatränare var en stor grej på den tiden. 

– Ja, ja, på den tiden var det ”status deluxe”. Var du Solvallatränare så gav det så mycket mer. Du fick Stockholmsägda hästar och på den tiden var det ingen hästägare från Stockholm med pondus och dignitet som hade en häst i träning i Eskilstuna. Det fanns inte, säger han och skrattar:

– Det har ju blivit annorlunda nu. Men på den tiden, då fick du en helt annan möjlighet att utveckla dig. 

”Man tänker vad fan hände?”

Efter framgångsrika år sålde han gården utanför Norrtälje. Den kändes för stor och med tillhörande jordbruk kom ännu mer arbete. Nästa anhalt blev Jordanstorp säteri där Per Lennartsson hade sina toppår som tränare 2012 och 2013. Han beskriver det som en fantastisk tid men tillslut kändes även den rörelsen för stor att hantera. 

Han köpte en gård intill Sundbyholmstravet – och det är därifrån han utgår i dag med runt trettio hästar på träningslistan. 

– Jag ville inte ha det så stort längre. Jag tyckte att det var för mycket med alla hästar och folk. Jag har aldrig trivts med att vara den där tränaren med 150-200 hästar. Det är inte min grej, jag gillar att ha varje häst väldigt nära mig och ha koll på dem och se varenda steg de tar i princip. 

Han värdesätter livskvalitet och att ha mer tid att spendera med sin familj, något han valde att prioritera redan innan han opererades för prostatacancer i januari. Per Lennartsson har följt med i travsporten hela sitt liv och vet hur hårt livsstilen kan slita.

– Jag har följt så många i den här sporten som har varit förebilder för mig som har varit fantastiska yrkesmän för ett antal år sedan. Sen ser man de gå omkring när de är 70-75 år och trampar på med krokiga ryggar och har noll i ekonomi – och tänker vad fan hände på vägen? 

”Redan gått ett par steg” 

Han fortsätter: 

– Jag vill absolut inte bli sån. Jag vill ha ett fräscht liv efter karriären också. Den tanken hade slagit mig för länge sedan. Sen är det klart att det här spädde på också, men jag tycker inte att jag har fått någon andra chans eller något. Jag var inte dödssjuk på långa vägar men om jag hade missat det så kanske jag hade varit det inom tio år. 

Olyckan som skedde veckan innan jul kommer att hålla Per Lennartsson borta från tävlingsbanorna ett tag. Men hur länge vet ännu inte den nyopererade kusken. 

– Det här här går att läka, men det är segt när man är mitt uppe i det. Jag har ingen prognos. Jag har redan gått ett par steg, men man går ju inte av sig själv utan får ha en sådan där gåstol. Man ska röra sig, det gör saken bättre, men det är inte skönt. Det vet alla som haft sådana här skador. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.


Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– För travtränarbiten så är det största dilemmat i framtiden personal. 

Det räcker att du går tio år tillbaka, då stod folk i kö för att få jobba i stall, nu finns det inte folk att få tag i och alla stora stall skriker efter personal. Utbildningsprogrammen har, helt ärligt, inte varit bra. Det har varit för mycket lekskola. Vi har haft många från olika typer av gymnasium och det har inte varit bra. De har inte tagit saker och ting på allvar. 

– Det här är en jättestor fråga som har gått lite under radarn men det har skrikits om det länge från travtränarkåren men det har ändå inte tagits riktigt på allvar från där det ska komma från utbildningar och sånt. 

– Det är inte bara från travsportens sida utan det är även från tränarnas håll, man måste ge personalen normala arbetsförhållanden. Det man hör mellan raderna är det helt oacceptabelt i hur vissa stall har det när de jobbar. De bränner människor och de kommer inte att vilja se åt ett travstall om ett antal år. Det krävs både från högre ort och från tränarnas håll att de ger bättre arbetsvillkor till personalen. 

Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Den största segern var Jolly Rocket när han vann derbyt, det betydde mycket. Men den som ligger mig närmast om hjärtat är nog ändå Rakas. Han kom från ingenstans, jag hade honom i princip från början. Han sprang snett och vint men så blommade han ut och blev elitloppshäst och blev trea i finalen. Det är nog den största överraskningen i hela min karriär att det skulle bli en så fin häst och kämpe. Det roliga är att det är samma ägare på de två. 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana? 

– Det som fascinerade mig mest var nog när jag vann mitt första lopp på Vincennes med Order By Fax. Sen tror jag även att var på Meadowlands och också körde Order By Fax när han var två år i Peter Haughton Memorial. Jag hade inte någon aning om hur han skulle stå sig mot dem. Det var jäkligt häftigt. De båda gångerna höjde adrenalinet ordentligt.