Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Önskar att mamma hade fått vara med”

My Hedberg tillsammans med passhästen Power efter segern i KriterietFoto: Maria Holmén / TR Bild
Bak på My Hedbergs hjälm finns en bild på hennes mammaFoto: Lina Pergenius
Foto: Maria Holmén / TR Bild
Foto: Adam Ström / Stall TZ

Bredvid varje stjärnhäst står en stolt skötare, i Powers fall heter hon My Hedberg. 

Och de har en gemensam komponent, de är båda starka. 

My var bara 14 år då hon hastigt förlorade sin mamma – och det var i travsporten hon fann kraft när det var som tyngst.

– Det är först nu som jag har kunnat börja prata om det och vad som har hänt, säger 24-åringen. 

Solvalla den 29 september ifjol. 

My Hedberg har precis lämnat i väg passhästen Power till kusken, tillika arbetsgivaren Robert Bergh. Ekipaget är på väg ut på tävlingsovalen och minuterna fram till starten av Svenskt Trav-Kriterium 2019 räknas sakteliga ned. 

Starten går och efter ett par hundra meter tar Adrian Kolgjini initiativ med Upset Face, denna noterar 1.10,8 första 500 metrarna. Men någon ledning hinner han aldrig njuta av för jämte finns Robert Berg som ”kuppar” sig till spets. 

För My Hedberg blir det en kort om än nervös väntan. Hon vågar inte titta på loppet. Sekunder senare utbryter eufori och hennes passhäst står som segrare i den klassiska löpningen. 

Allt är bubbligt och fantastiskt. Men det är en viktig person i Mys liv som saknas, mamma Desirée. 

– Hon var så duktig på att hela tiden tala om när hon var stolt och när man gjort någonting som var bra. Det är sådant som man saknar att höra. Hade hon fått vara med mig då så hade hon varit så fantastiskt glad. 

”Hon var min bästa vän” 

Det har gått drygt nio år sedan den där dagen i januari då My Hedberg, som då var 14 år, förlorade sin mamma. Det var jullov och hon var hemma hos sin storasyster, de skulle gå på bio.  

– Mamma fick en hjärnblödning. Det var från en dag till en annan som hon försvann. 

My och hennes mamma Desirée stod varandra mycket nära. 

– Hon var min bästa vän. Mina syskon är mycket äldre än mig så det var i regel mest hon och jag under min uppväxt. 

Ett par år tidigare hade hon började på travskolan som låg inne på Rommetravet. Gymnasiet närmade sig och tanken var först att gå en samhällsvetenskaplig linje, men den plötsliga förlusten fick My att tänka om. 

– Man ville ha ett litet avbrott från vardagen och göra något annat och jag ville komma hemifrån. Jag tänkte inte att jag skulle gå hästgymnasium med så valde jag Wången ändå på våren. 

Att lämna Borlänge för travgymnasiet Wången i Östersund har hon aldrig ångrat. 

– Det var ingen där som visste om något. Det var lite som att börja om på nytt och så hade man hästarna så klart. Min bästa kompis började också på Wången tillsammans med mig, Johanna Dicander, hon visste ju. Hon hade funnits där mycket för mig under den tiden. 

Höll sig sysselsatt under gymnasieåren 

I den nya bekantskapen och bland hästarna fann My Hedberg tröst. Särskilt mycket betydde skolhästen Alinghi Boko. När det var skollov så extrajobbade hon hos Rommetränaren Jörgen Westholm. Och trots att det var en tuff tid efter hennes mammas bortgång så beskriver hon gymnasieåren som ”jäkligt roliga”. 

– Desto mer man gör desto mindre tänker man. För mig, var det den bästa tiden i mitt liv. Man gick i en klass med folk som bara var intresserade av samma sak, man bodde ihop och hade bara kul. 

Efter studenten fanns det bara en sak som gällde. Hon skulle jobba med hästar och första anhalten blev hos Per Linderoth. 

– Det var också en bra tid. Han är väldigt snäll Per. Jag lärde mig mycket där och om ordning och reda också, säger hon och skrattar. 

Det här med att skratta ligger My väldigt nära till hands. Så även drivkraften, att ge det där lilla extra. Något hon tror har att göra med de erfarenheterna hon bär med sig. 

– Man vet vad livet kan ge eftersom att man har varit med om allt det här. 

Det har tagit tid att bearbeta det som hon har varit med om, men hästarna har hjälpt till.

– Jag pratade nog inte så mycket om det här då när det hände. Det är först nu som jag har kunnat börja prata om det och vad som har hänt. Nu har det ändå gått nio år. Man stängde nog mycket inom sig. Det är då man kommer tillbaka till hästarna, det är enklare att prata med dem, säger My Hedberg och fortsätter: 

– Jag tror att det varit så att jag har provat prata med någon och så kändes det bra. Men man skäms lite också kanske? Man tror att man är annorlunda.

”Önskar att hon hade fått varit med nu”

Efter åren hos Per Linderoth blev nästa destination stall Robert Bergh där hon är kvar än i dag. 

– Jag hade ett gäng kompisar som flyttade ned till Robert i Hajom. Först var tanken att jag skulle jobba åt honom i Frankrike men jag har inte kommit dit. Jag har varit där en period men jag är fortfarande kvar här i Sverige. 

Och hon trivs mycket bra i Göteborg. 

– Man får chansen att sköta otroligt fina hästar och han är väldigt duktig på att få ut allt ur dem. Det ett tufft jobb men man vill ju vara på den här nivån. Det är därför man vill jobba så här hårt, eller i alla fall jag. 

Vad tyckte din mamma om det här med hästar?

– Hon var inte så hästintresserad men hon var en riktig djurvän. Hon älskade djur. Jag önskar att hon hade fått varit med nu, jag tror att hon tyckt att det varit kul att jag är så intresserad. 

Mamma Desirée finns alltid i tankarna. Sorgen är alltid mer eller mindre närvarande. 

– Jag vet inte varför men förra vintern var det som att jag förstod att hon var borta. Det kanske är så för många, men det var liksom som att jag började sörja igen. Jag vet inte vad det berodde på. Det var bara det att man verkligen förstod att det var på riktigt, säger hon och tillägger:

– Då är man mer i stallet när man mår dåligt. Det ger en mycket positiv energi. 

Julen är en högtid som för My alltid känns extra tung. Julmust, julklappar och allt annat som hör till slipper hon gärna undan. 

– För mig känns allt bara så ovärt. Det är likadant vartenda år och så fort det är över så är det så jäkla skönt. 

Om Power: ”Hade inte ens kunnat drömma om det” 

My Hedberg hoppas att hennes berättelse kanske kan hjälpa andra som också har något tufft i sitt bagage. Förutom trösten som går att finna hos hästarna så är även ett av hennes tips att söka stöd hos personer man litar på. 

– Man måste ha någon kontakt. När jag gick på högstadiet hade jag en lärare som jag pratade oerhört mycket med, det var viktigt att ha någon som var utomstående. Man måste prata, hästar är bra men det är bra att ha kontakt med någon annan också.

De är i lite drygt nio åren som My Hedberg levt utan sin mamma. Hon har haft stöd av såväl fyrbenta som tvåbenta vänner som på många sätt blivit en extrafamilj. Hennes bonuspappa har också betytt enormt mycket och varit den första att bära flyttkartongerna i Mys travliv. 

Men någon som kommit att vända upp och ned på hennes liv på det allra bästa av tänkbara sätt är hennes passhäst Power. Den numera fyraåriga unghäststjärnan som vann Kriteriet i fjol är något utöver det vanliga. 

– Han är fantastisk. En sådan häst som Power hade man inte ens kunnat drömma om att man skulle få ta hand om, säger hon och försöker beskriva honom: 

– Framför allt är han otroligt klok. Det känns som att han alltid förstår. Han är en fantastisk löphäst också, han är både stark och snabb. Han är komplett. Det är svårt att beskriva, man måste komma nära honom. Han är så speciell. 

”Många säger att jag är rätt stark” 

Efter segern i det klassiska storloppet överöstes My av hyllningar från såväl vänner och bekanta i sociala medier. Något hon hade svårt att ta in då. Och det gäller även komplimanger och beröm utöver det. 

– Jag tycker inte det själv, men det är många som säger att jag är rätt så stark, men jag förstår inte riktigt det. Jag känner mig inte så stark. Men jag har fått höra det ganska mycket.

– Fast om man tänker efter så är man rätt duktig som tagit sig dit man har men ibland känner man sig ganska svag. 

Vad framtiden har att bjuda på återstår att se men för nu gäller bara en sak:

– Just nu vill jag bara sköta Power hela livet, säger hon med ett stort skratt.

Och oavsett vad hon tar sig för kommer hennes mamma finnas där på sitt vis. 

– Jag har en bild på henne på baksidan av min hjälm. Då är hon alltid med. 

Bak på My Hedbergs hjälm finns en bild på hennes mammaFoto: Lina Pergenius

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Jag tror att det är att behålla tävlingsindividerna. Att förbjuda att rycka skorna på treåringarna och ta bort jänkarvagnarna. Det kanske är lite viktigt på långt sikt i alla fall för att göra tävlandet hållbart. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Power, så klart! 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– När Power vann Kriteriet. Man gick i en bubbla, det var helt fantastiskt.