Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Konstig grej att gå från hockeyproffs till skötare”

Simon Mitman tillsammans med Harran Boko Foto: Maria Holmén / TR Bild
Foto: MICHAEL BERGGREN / MICHAEL BERGGREN EXPRESSEN

Simon Mitman, 28, var hockeyproffs på heltid men tröttnade på händelsefattiga dagar.
Han valde att sluta tvärt och blev i stället hästskötare i ett travstall – ett beslut som han sällan ångrar. 

– Många tycker nog att det är lite ballt att man bara kan byta karriär rakt upp och ned och följa sin dröm.  

Han levde nog för många drömmen och försörjde sig helt och hållet på att spela ishockey. 

Men vardagen som spelare – och värt att tillägga publikfavorit i Hockeyallsvenska laget Vita hästen – var inte tillräckligt för då 26-åriga Simon Mitman. 

– Jag la ner mycket tid på hockeyn och jag var ju heltidsanställd. Någonstans har man en skyldighet gentemot sponsorer, medspelare och tränare att vara där till 100 procent mentalt och är man inte det så ska man nog inte vara där, säger Simon Mitman. 

Tätt inpå att tankarna kring hockeyframtiden börjat snurra så kom han allt närmare travsporten via sin fars travhästar. 

Och han valde då att ta steget från hockeyn till ett liv som hästskötare. 

”Ville uppskatta en ledig lördag”

Simon Mitmans pappa var den som först kom in i travets värld. Han ägde en häst som stod hos Eskilstunatränaren Per Lennartsson och det var i samband med det som Simon besökte en travbana för fösta gången. 

Det gick bra för hans pappas delägda hästar, bland annat så var deras Electric Light trea i Sprintermästaren 2017. Och Simons intresse ökade allt mer.

– Jag kände redan under hockeysäsongen att jag kanske skulle pröva någonting nytt och i samma veva så kom travet in i min värld. Då ville jag testa på det, jag har ju ingen annan utbildning i den bemärkelsen så jag kunde göra lite vad jag kände för. Jag hade ingen flickvän och jag var liksom inte bunden till någonting eller någonstans. Då ville jag testa på travet. 

Var det någonting särskilt som du längtade efter när du började tveka på att fortsätta med hockeyn?

– Hockeyn är ju väldigt speciell, sport i allmänhet om man är heltidsanställd. Man tränar på morgonen och sedan är man ledig från kanske eftermiddagen fram tills att man går och lägger sig. Det är ju roligt något år men jag blev rastlös. Man tappade bort dagarna. En fredag blev aldrig en fredag som det är nu. Man var ledig så mycket så man fick liksom aldrig den där känslan. Lite den känslan ville jag få tillbaka genom att bli en normal människa igen och uppskatta bara en ledig lördag som resten av Sverige gör. 

”Det är ju en jävla konstig grej”

Efter en vecka i Conrad Lugauers stall i Skåne, där Simon och hans pappas häst Harran Boko stod, så var han fast.

– ”Conni” slängde in mig i hetluften direkt när jag kom dit. Jag hade kört lite häst någon gång kanske men han slängde upp mig direkt och sen föll jag pladask. Jag kände att det här vill jag testa på och utveckla. Jag tror att de flesta har nog den tanken när de sätter sig bakom en häst för första gången och går det undan så får nog alla den där ”wow-känslan”. Och den fick jag definitivt i samma veva som jag inte ville spela hockey längre, då kände jag att jag vill testa på det här.

Vad möttes du av för reaktioner när du berättade om karriärbytet?

– Blandade. Det är ju en jävla konstig grej att gå från att vara hockeyproffs på heltid till att bli hästskötare. Men många tycker att det är häftigt också att våga göra en sådan grej. Att sluta när man är på toppen av hockeykarriären som 27-åring och bara avsluta den tvärt och bli en stallpojke. Många tycker nog att det är lite ballt att man bara kan byta karriär rakt upp och ned och följa sin dröm.  

Van vid att byta miljöer

Omställningen från hockeyproffslivet till att börja jobba som hästskötare menar han gick relativt smidigt. 

– Jag är ganska anpassningsbar, med tanke på att jag spelat hockey så är jag van vid att byta lag och stad. Jag har ganska lätt för att smälte in i omgivningar vart jag än kommer, säger han och fortsätter:

– Visst fick jag kanske en liten chock av hur mycket jobb det är och hur sena kvällar det är och hur långa dagar det kan bli. Det vet man ju aldrig hur det kan bli innan man provar. Samtidigt märker jag nu under de här fina perioderna som hästskötare, att det är ju det man jobbar så hårt för. 

Simon Mitman berättar att han alltid haft en stor kärlek för djur men då i det lite mindre formatet i form av hundar och katter. 

Han berättar att hans arbetsgivare, Conrad Lugauer, verkligen lärt honom vikten av att känna av hästarna. 

– Han är en fruktansvärt bra hästkarl och trycker hela tiden på att man måste läsa av hästen eftersom att de inte kan prata. Mitt jobb som hästskötare är att samla in den informationen hästen ger och sen agera efter det. Det är väl det största jag lärt mig. 

”Hela stallet vek sig av garv”

Familjen Lugauer betyder mycket för honom och de tvekade aldrig när Simon ställde frågan om han kunde få börja jobba i stallet. 

– Det var inget snack om saken när jag väl frågade. Jag blev välkomnad med öppna armar även fast jag inte kunde något. Jag hade gått på travskola, det var väl det, annars har de lärt mig från grunden, tillsammans med alla mina kolleger då som hjälpt mig. I början var det väl de andra skötarna som tog hand om mina hästar och jag som bara följde med. 

Att vara nybörjare innebär att prova sig fram – och visst finns det några roliga incidenter som stallet skrattar gott åt. 

– Conni kom in en gång med en häst som hade gått snabbjobb. Då bad de mig pulsa hästen. Jag stod då bakom hästen och la pulsmätare mot hästens rumpa för att hitta pulsen.

– Hela stallet vek sig av garv, det finns några sådana roliga grejer, säger han och skrattar. 

Vill börja köra lopp

Mycket har hänt sedan Simon Mitman klev in i ett travstall för första gången. Och nästa mål är nu att börja köra lopp som lärling. 

– Det var i grund och botten första tanken jag hade när jag började som hästskötare, att jag ville ta det steget. Jag ville inte bara jobba som hästskötare hela mitt liv, jag vill ju framåt och utvecklas. Nästa steg var att ta körlicens och det har jag gjort under vintern. Nu väntar vi bara på att dressen ska komma, sedan får vi se om vi hittar något lopp! 

Och att bestämma färger på dressen var inte särskilt lätt. 

– Connis dress är ju fruktansvärt snygg i marinblått men jag kan inte vara allt för lik honom så då blev det lite silverinslag i den. Det var så svårt, vad man än tog och gjorde så var det alltid någon som hade det. Man vill ju vara lite egen men jag blev tvungen att släppa det ganska snabbt. 

”Han har betytt allt för mig”

Den sexåriga familjehästen Harran Boko har betytt mycket.  Valacken har tjänat närmare 1,5 miljoner kronor på sina hittills 33 starter i livet – något som få får uppleva. 

– Han har betytt allt för mig. Det är en sådan där häst som jag kommer att ha kvar tills jag går i graven. Det är en häst som aldrig är till salu. Det är som en familjemedlem för mig och min pappa. Han har tagit oss på så många resor och många motgångar och framgångar. Det är helt fantastiskt. Han är så jävla ball. 

Och numera är det Simon som är hästens ständige följeslagare. 

– Nu har jag nästan haft honom i ett och ett halvt år. Första halvåret när jag kom så valde jag att låta någon annan sköta honom. Någon som var mer rutinerad men allteftersom så blev det mer naturligt att jag ville ha honom själv. Det är fantastiskt. 

Under V75-finalerna på Solvalla förra helgen så vann Harran Boko Silverdivisionens Final. Samma dag vann också Simons passhäst II Duce Boko finalen i Klass II. 

– Det är en tuff bransch men om man jobbar hårt så lönar det sig. Djuren ger så mycket tillbaka. Det är svårt att förklara. Som förra helgen, det är allt, man svävar fortfarande på moln. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR TILL SIMON MITMAN

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Att alla olika parter kan samarbeta och vara överens. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Den ena är när Harran Boko startade i Frankrike och kom trea med galopp. Det är ett starkt minne. Sen även när Harran och Night Brodde möttes i Bronsfinalen och Night vinner på 12.2. De två sticker nog ut.

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Harran Boko och Night Brodde.