Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag var 'du' med alla – och de visste hur ”Kacke” varit”

Karl-Erik ”Kacke” Nilsson på Solvalla Foto: Mikael Wikner/ TR Media
Foto: MIA TÖRNBERG/TR BILD / TR BILD

Efter många år som aktiv inom travsporten bytte Karl-Erik ”Kacke” Nilsson riktning. 

Han började i Solvallas måldomarnämnd och tog även på sig ansvaret att lära upp nya kusktalanger på banan.

Där blev han kvar i drygt tjugo år innan han gick i pension – och han ser tillbaka på tiden med värme: 

– Jag var ”du” med alla. Och alla visste ju hur ”Kacke” varit i loppen. 

Karl-Erik ”Kacke” Nilsson, 74, har iklätt sig många roller i travsportens tjänst. Några har kanske stött på honom som konkurrent på tävlingsbanan och andra har tjänat en slant när ”Kacke” och snabbloppsstjärnan Pamir Brodde susade fram på 80-talet. 

Men han är också den person som i rollen som måldomare såg till att det var ordning och reda i loppen på Solvalla under femton års tid. Dessutom brann han för att lära upp nya kusktalanger när han ansvarade för licensutbildningen på huvudstadsbanan.

Han beskriver sig som en ”surjämte” och en dålig förlorare. Men oavsett vad han har tagit sig för, så har han alltid satsat helhjärtat, haft känsla och en god intention. 

Han en av travets eldsjälar som har många historier att bjuda på. 

”Inte meningen att hålla på med trav”

Karl Erik ”Kacke” Nilssons travkarriär gick i mål när han avslutade sin tjänst som måldomare på Solvalla 2015. Då hade han suttit uppe i ”tornet” sedan 1994, sedan klev han på som högste chef vid millennieskiftet. 

Men innan han klev in i ordningsrollen så hade han en lång karriär på travbanan, och allt började i Jämtländska byn Ope.

– Det var inte meningen att jag skulle hålla på med trav. Men det hör sig till saken att alla i släkten hållit på med trav. Det var därför min mor inte ville att jag skulle syssla med det. Jag gick teknisk realskola. Det var på den gamla goda tiden. 

– När jag var klar med skolan flyttade familjen till Munkfors. Min plastfarbror Bengt Nilsson, han var bror med min bonuspappa, var proffstränare på Örebro och champion där. 

Hemma i Östersund hade han lärt sig att köra häst. 

– Jag kunde styra till höger och vänster i alla fall. Så när jag åkte ned till Bengt så hjälpte jag till i stallet och sökte jobb samtidigt. 

Började hos Nordin

Så småningom började ”Kacke” att köra travlopp. 

– Jag tror att det var på hösten 1965 som jag körde mitt första lopp. Då var jag tvåa, sen körde jag ett lopp till och då var jag tvåa igen. Loppet efter var jag trea, då tänkte jag att det här var enkelt. Men sen visade det sig att så var det ju inte.  

Vännen Per Sundberg hade fått jobb hos stall Segerhuva ute på Menhammar. Då ordnade han så att även ”Kacke” fick komma till Solvalla, det med jobb i Gunnar Nordins stall. 

Och när han åkte upp till Stockholm 1968 tog han även med sig Pers bror, Hans-Owe Sundberg. 

Efter åren som lärlig plockade han tillslut ut proffslicens på Solvalla 1976.  

– Jag hyrde in mig hos Per Sundberg. Jag tror att jag hade sju hästar när jag drog i gång. Det är klart att vinnarinstinkt det hade man ju. Det rullade på. 

”Det är bara att byta” 

Det dröjde inte speciellt länge innan Karl-Erik Nilsson hade fått fram en stjärna. År 1978 dök hingsten Pamir Brodde upp i stallet. 

– Jag hade ett sto i stallet som hette Miss Warrior, både Sören och Gunnar hade haft henne tidigare. Det var Alf Larsson som var lärling hos mig ett tag som värvade hit henne. Hon hade startat mycket och var väldigt besvärlig. Då ringde ägaren och frågade vad vi skulle göra. Då svarade jag att de skulle byta bort henne. Hon tyckte ju inte att det var kul att tävla. 

– Då ringde ägaren upp och sa att han skulle byta häst.  Då dök upp Pamir Brodde upp. Hästen kom till mig när han var två år. Han tävlade på bra och så vann vi ju Kriteriet tillsammans. 

Året var 1979 och det var bara startskottet på Pamir Broddes fina karriär. 

Trea i Elitloppet – och i VM

Stjärnhästen tog ”Kacke” världen över, bland annat deltog de i VM-loppet på Roosevelt Raceway två gånger. 

Efter segern i Oslo grand prix slutade Pamir Brodde trea i Elitloppet 1981. Elitloppstvåan, Speedy Min, tackade nej till VM-loppet och då gick frågan över till kretsen kring Pamir Brodde. 

– De tyckte att det var för långt att flyga över Atlanten. Så då åkte vi i stället till VM.

– Sulky köpte jag där och foder fick man ju inte ta med sig. Med mig hade jag en jättebra skötare, Per-Gunnar Johansson från Boden, han är fortfarande verksam som tränare.

Det slutade med en tredjeplats i VM bakom Ideal du Gazeau och Jorky. Och det blev fler framträdanden i storloppen, bland annat i Italien. 

 – Han var en etablerad snabbloppshäst i Europa. 

Popstall med Kaj Widell 

”Kacke” fick dock en till klassisk storloppseger till sitt cv.
Vännen Kaj Widell, som han även drev popstall med under en period, hade nämligen kvalat in två hästar till treåringsloppet 1981.

– Kaj fick en fram en bra treåring som hette Active Roy, men han kvalade även in en häst som hette Happy Feeling. 

– Han blev ju tvungen att köra sin egen. Jag hade inte kvalat in någon så då kom jag och hästens tränare Ronny Gustafsson överens om att jag skulle köra. 

– Då vann jag Kriteriet igen. Det var en riktig jäkel den där Happy Feeling. 

Tränarverksamheten höll han i gång till i början av nittiotalet och som kusk blev det omkring 6 500 lopp och 600 segrar. 

– Det gick inte så förbaskat dåligt på slutet. Men sen fick jag erbjudande av Stuteri Broline att bli stuterichef där i Svenljunga. 

”Pratar samma språk”

Efter bara ett år hos Broline, 1994, fick han ett erbjudande om att bli utbildningsansvarig och sitta i måldomarnämnden på Solvalla. 

– Då sa jag upp mig direkt.  

Från och med år 2000 avancerade han och blev måldomare. Samtidigt ansvarade han för utbildningen på banan och stallinspektioner i hela Sverige. 

Känslan är att du var uppskattad som måldomare på Solvalla.

– Ja, det var jag. Måldomarejobbet rullade på. Det är klart att man fick kritik ibland när man stängde av någon. Men det är ju ett regelverk som man går efter, det står i boken. Håller man sig till regelverket och inte fladdrar i väg så går det bra. 

Är det någon som varit riktig förbannad på dig?

– Nej, inte mot mig. Jag har kört så mycket lopp och jag känner de aktiva. Jag tror att de vet vad jag kan. I förhören pratade vi samma språk. 

– Jag var ”du” med alla. Och alla visste ju hur ”Kacke” varit i loppen. Jag har också fått böta i loppen och blivit avstängd.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travet de närmsta fem åren tror du?

– Det viktigaste kommer att vara prispengarna. Det är moroten till att köpa häst, att det finns något att vinna. Det är ju nästan alltid utgifter annars.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det måste nog vara när jag vann Kriteriet med Pamir Brodde, det var första riktigt stora segern. Han var favorit också. Det var två läger då, Sören Nordin och ”Kacke”. I maj kom ju A2 också och det var nästan så att Pamir strök med när han blev sjuk då. Han fick styrk av en häst som hette Mustard i något som kallades Kriterieprovet också. Han hade bara vunnit innan så då trodde alla att jag kört klart med honom innan segern i Kriteriet.

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Det är Pamir Brodde. 

Hur trivdes du med utbildningsansvaret? 

– Det var jättekul. Jag vet inte om jag hade en ådra för det. Jag tyckte ju att det var roligt och sen var jag kunnig i det mesta. Det stärker ju en när man har en sådan roll. Då kan man ta debatter utan att vara orolig för att göra fel.

I rollen som utbildningsansvarig hade han hand om samtliga licensutbildningarna på Solvalla. 

– Man såg vilka som hade lite körhänder och var lite vakna i sulkyn. Det kan man säga. 

Men år 2015 fick han lämna sin post som måldomare. 

– Det har ju varit 70-årsgräns på den där rollen i stort sett hela tiden. Men sen ändrade de på det. Om man kunde visa upp läkarintyg så fick man fortsätta efter att man fyllt 70 år och komma in i den rollen banan valde. 

– Jag fixade ett läkarintyg när jag var 71 år. Men då hade de fyllt på med nytt folk, då sa jag åt dem att låta de jobba på. 

Men det var inte bara den rollen han tvingades avstå. 

– Sen tappade jag utbildningsansvaret. Det var tack vare att det var två personer på Solvalla som tyckte att de kunde bättre än mig. De petade bort mig. Det blev jag sur över.

– De var dåliga på att förhandla med mig faktiskt. 

Tappat många besökare på Solvalla

I dag är han pensionär och säljer lite hästsportsutrustning. Men han sitter kvar i Stockholms Travsällskap, och han är inte särskilt nöjd över banans utveckling. 

– Jag tycker att Solvalla har behandlats väldigt dåligt. De döper banan till en nationalarena och sen verkar det som att de monterar ned allt. 

– Man har tappat många själar som brukade gå på ”Valla”. De gillar inte det här med saxade banor. De lirar inte på en häst som Göran Borgås säger är fin, de vill se den själv. Inget ont om Borgås men det är så det är. Man vill se värmningarna själv. 

Sen tillägger han: 

– Men jag är ju lite tjurskallig. Man är ”surjämte”. Det uttrycket kommer från artonhundratalet när man körde ned från Jämtland till Stockholm. Då hade de vargskinnspälsar på sig och den vart blöt. Så därifrån kommer surjämte.

”Kacke” stämmer även in bland de aktiva som inte gillar den sena starttiden på V75. 

– Det kostar ju. Personalen ska komma hem tolv på natten. Det är ju övertid. De har ju för tusan kollektivavtal. Sista V75-loppet går i mål klockan tio i sju. 

– Har du folk hemma en lördag så vill man gärna vara klar till klockan sex om man ska titta på tävlingarna också. 

”Oj, vad telefonerna ringde”

Har du något minne som stuckit ut under åren som måldomare? 

– Ja, det var när Jag De Bellouet körde på Victory Tilly, cirka 550 meter från mål. Han satt på innerspår och vi sa till varandra uppe i nämnden att nu kommer fransmannen att göra någonting. 

– Mycket riktigt styrde han rakt ut på Erik Adielsson som körde Victory Tilly och kommer loss. Han var ju tvåa i loppet när han gjorde den här manövern. Han vann inte loppet och var tvåa i mål också. 

Det var upplagan av Elitloppet 2006. ”Kacke” berättar hur de tolkade reglementet: 

– Förbättrar man inte sin placering så är det inte diskvalificerande. 

Dessutom skedde händelsen innan sista kurvan, vilket gjorde det ännu svårare att diska ekipaget. 

– Det var på de två premisserna som vi friade honom.

I finalen vann den franska hästen, men senare fråntogs han segern på grund av ett positivt dopingtest. 

– Oj, vad telefonerna ringde. Vi fick svara att vi återkom, sen fick vi förklara regelverket. Det blev ju rätt rent juridiskt men känslomässigt kunde man ju tycka att han skulle diskas bort. 

Men ”Kacke” själv hade is i magen. 

– Det är nog lite av min styrka. Det var samma när jag körde lopp själv. Jag var aldrig nervös. Jag kände mig trygg i det jag gjorde. 

”Verkat i en underhållningsbransch”

Hur känner du när du tänker tillbaka på din karriär?

– Jag har haft tur och kört bra hästar. Det har gått bra. Jag har åkt jorden runt nästan som tränare och kusk till Pamir Brodde. Jag kan vara lyckligt lottad. 

– Ibland när jag är lite deppig kan jag fundera över vad jag har gjort i livet egentligen. Jag har ju inte varit läkare och åkt till Afrika och hjälpt till direkt. 

Han fortsätter: 

– Men jag har verkat i en underhållningsbransch. När man kör ut på arenan ska hästarna vara i form. Det ska vara ett snyggt ekipage, det ska vara rentvättade grejer och polotröjan ska vara vit.  

– Jag tyckte att jag hade den insikten, att när man åkte ut i ett lopp så hade man gjort vad man kunnat. Jag var noga, det var jag. 

– Travlivet var roligt, man blir lite som en familj, avslutar han.

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.