Redan som 16-åring vann Kevin Oscarsson storloppet Breeders Crown med tvåårige Dreams Take Time.
Sedan dess har det hänt mycket.
Bland annat testade familjen Oscarsson med Kevin, pappa Jim, mamma Susanne och lillasyster Nathalie på att ha tränarverksamhet i USA. Men trots framgångar som seger i flyttade familjen hem till Sverige.
Kort därpå blev Kevin ”headhuntad” till Johan Untersteiners stall och lämnade för äventyr i Halmstad. Och han beskriver den tiden som fantastisk – både för hans karriär men även på ett personligt plan.
Numera är han tillbaka i familjens stall och de har nyligen investerat i den legendariska travgården Blädingeås – och där hoppas Kevin skörda stora framgångar framöver.
”Kan inte bli bättre”
Kevin Oscarsson har det hektiskt under sommaren. Flytten till nya gården Blädingeås, en liten bit utanför Alvesta, är i full gång och det är en hel del som ska fixas. Hästar ska flyttas och krokar och dylikt ska hitta sin plats.
Gården har fått sin ikoniska status av att de tidigare ägarna och dess framgångar. Det var där John-Erik ”Goya” Magnusson och Ann-Christine Lorentzon tränade upp Mack Lobell – och födde upp hästar med uppfödarnamnet ”Ås”.
– De har haft de bästa och fött upp det bästa. De var trettio år före sin tid i allt de gjorde, säger Kevin Oscarsson och fortsätter:
– Jag och min sambo Catherine trivs väldigt bra i södra Sverige sedan tidigare. Att man sedan får chansen att bygga upp en framtid på en sådan här fantastisk gård. Det kan inte bli bättre.
Vad tänkte du när du hörde om gården första gången?
– Man hade väl aldrig trott att just vi skulle kunna köpa en sådan här gård. Sen frågade pappa om vi inte kunde åka och kolla på Blädingeås.
Alltid varit hästar som gällt
Som son till travprofilerna Jim och Susanne Oscarsson, har hästar och travsport alltid varit närvande i Kevin Oscarssons liv.
– Ja, jag har aldrig tänkt på något annat än att jag ska hålla på med trav. Jag har aldrig tyckt att något annat varit kul till hundratio procent i mitt liv.
– Sen jag var 5-6 år har jag sprungit runt och varit tokig i hästar. Det är väl lite skillnad mot många andra som har testat på andra sporter och tyckt att annat varit roligt.
För även om han hade fotbollsinriktning när han gick på högstadiet i Eskilstuna, så kunde inte bollar konkurrera ut hästarna.
– Det var aldrig så kul att jag kände att jag velat lägga ned hela min själ på det som man gör inom travet.
Familjen skaffade så småningom ponnytravare – och det var där Kevin började sin egen travkarriär.
– Jag kommer ihåg att jag började sko ponnyerna själv, eller sko och sko, men jag fick på dem på något sätt.
”Läxor i hästbussen”
Hur gammal var du då?
– Jag kanske var 11-12 år. Då hade jag kanske läst i Travronden (facktidning) att man skulle ha sulor på hästarna och då fick de ha det. Sen var det någon som balanserade snett med boots och då skulle jag också göra det. Det kanske inte var så mycket rätt då men förhoppningsvis lärde jag mig något av det.
Hans föräldrar har i många år drivit såväl travtränarverksamhet som uppfödning. Och även om mamma Sussie inte längre kör lopp så har det i högsta grad varit ett levande familjeföretag.
Något som bidragit till att Kevins liv alltid snurrat runt hästar och travsport:
– Vi var väl kanske inte som en vanlig Svensson-familj. Det där vanliga med jobb sju till fyra, fasta tider när man ska äta och så har väl aldrig existerat.
– Man har fått göra läxorna i hästbussen på väg till trav, allt har varit styrt av hästarna och gården. Det är väl sånt jag fortfarande är väldigt präglad av, att vara flexibel och sällan bli låst. Jag ser det som en fördel nu. Jag har två väldigt positiva och glada föräldrar och det har väl smittat av sig.
Omvägen i USA
De senaste åren har det blivit en hel del flyttar för familjen Oscarsson. Jakten på en ny gård, den har pågått länge.
Att de inte var riktigt bekväm på gården hemma i Eskilstuna var en av anledningarna till att familjen flyttade till USA 2011.
– Det är tolv år sedan som vi började leta gård på riktigt. Vi var ute efter en gård redan innan vi flyttade till USA. Men vi fick inte de gårdarna som vi var intresserade av. Vi var sugna på USA sedan innan och då sa vi att vi testar USA.
Sejouren som tillslut blev två år resulterade i stora framgångar. De vann prestigefyllda tvååringsloppet Peter Haughton Memorial med Aperfectyankee – och knep en andra plats året därpå med Nuncio.
– Det gick jättebra där. Men hela familjen trivdes inte. Vi sa att om vi skulle vara kvar där så måste hela familjen trivas.
När de kom hem fortsatte jakten på ny gård.
– Vi hade vår gård i Eskilstuna men den var lite för liten. Den är jättebra för uppfödning och uppträning av hästar men saknade det där lilla sista som man vill ha. Det är därför vi har letat. Vi har letat i hela i Sverige och de senaste åren har vi flyttat runt.
”Sätter ned spaden”
Närmast har de huserat på Söderby Gård i Märsta och haft licensen på Solvalla. Men snart blir Kalmar nya hemmabanan.
– Planen är att slå sig till ro på den här gården och satsa till hundratio procent, både på travet och rent personligt. Nu får vi sätta ned spaden.
Att vara i södra delen av Sverige är inget nytt för Kevin. Det var 2015 som talangen värvades av Halmstadtränaren Johan Untersteiners stall. Och ett år senare tog han jobb hos en annan tränare på samma bana, Stefan Persson.
Hur var tiden i Halmstad?
– Den var fantastisk bra. Jag personligen tycker att man borde testa att flytta i väg längre än från tjugo minuter från där man är född liksom.
– Det behöver inte vara att man åker till en bättre tränare. Men man träffar nytt folk, knyter kontakter och man lär sig saker på ett personligt plan.
Det blev två och ett halvt år i Halmstad och under de åren etablerade han sig rejält som lärling. År 2016 fick han dessutom ta emot priset som Årets Komet.
Arbetet med mental coach
Kevin Oscarsson har alltid varit målmedveten, och där har han haft hjälp på vägen av många i sin omgivning. Bland annat fick han kontakt med mentala coachen Stig Wiklund under Svensk Travsports satsning Travets Talanger.
– Det ligger väl lite i uppväxten att man alltid ska titta framåt. Sen har jag väl haft lite tur och träffat rätt människor i mitt liv. Även de jag har kört och jobbat åt har tänkt framåt. Men sen så fick jag tidigt kontakt med Stig Wiklund.
Han vara drygt 16 år gammal när samarbetet med Wiklund inleddes. Och han tror att det var viktigt att de började arbeta tillsammans tidigt.
– Jag är rätt säker på att jag hade fått större och längre djupa dalar än vad jag haft. Han säger alltid att man ska försöka hålla fötterna på jorden, göra sitt bästa och vara sig själv.
– Jag har sagt till alla som frågat att jag tycker att mental träning är väldigt viktigt. Oavsett hur stark psykiskt man än tror att man själv är, så när man väl sitter där och det kanske går dåligt. Då är man inte så stark som man tror.
”Hästar känner av vår energi”
Hur hanterar du motgångar?
– Jag kan nog vara rätt hård mot mig själv. Jag personligen vill aldrig skylla på hästen. Jag vill alltid att det ska vara till hundra procent och är det inte det så filar jag alltid på de sista procenten. Så när det går dåligt kan jag nog vara ganska hård. Men jag har haft väldigt bra stöttning i hela mitt liv och det är viktigt.
Vad skulle du säga är din drivkraft?
– Jag får väldigt mycket energi att kämpa framåt för att familjen, sambon och alla runtomkring tror på mig och det vi gör. Att se alla kämpa för det här får även mig att kämpa vidare oavsett hur dåligt och trögt det än skulle gå.
– Man lever bara en gång så jag tycker att det är väldigt viktig att må bra och att man har kul i livet. Jag tror att om man inte har kul och njuter så kommer det ändå inte att gå bra.
– Hästar och djur känner snabbt av vår energi. Då det är väldigt viktig att man trivs och mår bra.
TRE FRÅGOR
Vad kommer bli viktigt för travet de närmsta fem åren tror du?
– Jag tror att det är väldigt viktigt att hela travsverige börjar samarbeta. Framför allt ST (Svensk Travsport), alla banor och aktiva. Att man pratar sinsemellan om hur vi ska kunna ta travet framåt. Det är ingen som kan dra hela skeppet själv. Jag vet inga detaljer, men jag är rätt säker på att vi måste samarbeta.
Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?
– Det var nog Peter Haughton Memorial med Aperfectyankee. Då hade vi satsat allt vi hade på karriären i USA.
– Vi hade bara sex hästar det året och fick fram Aperfectyankee. Min farbror Kenneth som bodde där i USA hjälpte oss otroligt mycket. Han var ju i stort sett amerikan. Att han fick vara med i vinnarcirkeln och alla där som satsat på oss. Det är nog det finaste minnet. Det kommer nog att krävas mycket för att det känslomässigt ska kännas större.
Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?
– Jag har kört så fantastiskt fina hästar men jag får nog säga Explosive de Vie. Även om jag aldrig vunnit ett enda lopp med honom, det stör mig faktiskt något oerhört. Han har gjort många bra lopp och är en riktig krigare.
– Han tog mig hela världen runt. Oftast på grund av lite tråkiga omständigheter. Jag fick ju börja köra honom när pappa bröt armen när han ramlade ur sulkyn. Vi har varit med i Jubileumspokalen, han tog mitt till VM i USA och jag fick köra UET Trotting Masters i Norge mot alla de bästa.
– Jag tror, man vet ju aldrig, att med facit i hand så var det han som visade upp mig. Han gjorde att jag fick nästan tre gånger så mycket uppsittningar på banan. Hade jag inte haft honom så tror jag att det hade tagit några år till innan jag fått börjat köra så mycket som jag fått göra. Han har varit otroligt viktig för mig, även om vi aldrig vunnit lopp tillsammans. Han varit med och krigat mot de absolut bästa.
Något som präglar Kevin Oscarssons personlighet är ödmjukhet. Det lyser igenom starkt och mer än en gång påtalar han att han haft mycket tur.
– Man kan dra på som satan och säga att man är kung över världen. Men jag tror att man lär sig på vägen och det är väldigt små detaljer som gör att man får den chansen. Har man tur så kanske det är att man pratar med någon på stallbacken, gör ett bra intryck och får chansen. Jag har ingen aning om varför att Johan ringde en kväll, det är så små tillfällen som gör att man får chansen i loppet.
Det kan så klart sticka i ögonen på de ”gamla rävarna”, men även här låter inte sig Kevin flyga till väders.
– Det finns säkert de som undrat varför jag fått chansen bakom så fina hästar i tidig ålder. De finns hur många som helst som kämpat längre än mig och säkert mycket hårdare än vad jag har gjort än så länge.
”Drömt om att köra de här loppen”
Och under Sprintermästarhelgen på Halmstadtravet slog Kevin Oscarsson till med en ännu en storseger.
Som kusk till Zeta Wise As lotsade han det fyraåriga stoet, tränad av Fredrik Linder, till segern i StoSprintern. Ett lopp med 800 000 kronor i förstapris.
– Det är de här loppen som har gått och drömt om att få köra. Att man lyckas vinna och bevisa att man kan vinna de här loppen.
I vinter kommer han troligen att gå den förberedande proffstränarkursen. Vad som väntar sen återstår att se.
– Jag kommer satsa på kuskandet men jag kommer aldrig att bli någon catchdriver. Det är tränarbiten som jag brinner för. Jag gillar ju kuskandet, tränandet och uppfödningen så på det sättet blir det mycket. Men det är det jag siktar på. Jag tycker att det är fantastiskt kul att bygga upp hästarna.
Mamma och pappa har visat vägen
Vill man gå den vägen som Kevin vill så skadar det inte att ha föräldrar som visat att det är möjligt:
– Mamma och pappa var så små tränare så ville de ha något bättre material så blev de tvungna att bygga upp det själva underifrån.
– De är väldigt positiva men framför allt på två väldigt olika sätt. Pappa är väldigt lugn och fokuserad på det positiva, mamma är väldigt spontant positiv. Hon blir väldigt glad i stunden och kanske även arg men sen släpper det fort. Jag är väl en kryddad mix av alltihop, det är väl bara upp till mig själv att lyckas, det kanske är så, avslutar han.
Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.
