”Det blir lite för mycket ibland”

Hail Mary och hans skötare Charlotte Andersson.
Foto: Lars Jakobsson / TR Media
Hail Mary efter segern i Derbyt.
Foto: MIKAEL ROSENQUIST / TR BILD / TR Media

Hemma hos Charlotte Andersson domineras väggen av segertavlor från travets elit. 

Som hästskötare har hon vunnit både Elitloppet – och Derbyt med Hail Mary. 

– Jag vill inte tänka på det själv egentligen, jag tycker att det är lite för mycket ibland, men det är en obeskrivbar känsla.

Charlotte Andersson gick i åttondeklass när hon tillsammans med en kompis för första gången besökte Robert Berghs träningsanläggning i Sundsvall. De hade kortpraktik där men Sollefteåtjejen skulle ha anledning att komma tillbaka. Efter att hon tagit examen på travgymnasiet Wången så hamnade hon åter i stjärntränarens stall och där har hon mer eller mindre blivit kvar sen dess. 

Till skillnad från många av hennes klasskompisar på skolan i Östersund så hade inte Charlotte några storslagna drömmar. Förvisso tog hon körlicens men den vinröda tävlingsdressen ligger fortsatt oanvänd på hyllan. För henne har alltid hästlivet stått i fokus, oavsett om de fyrbenta varit supertalanger eller mediokra. 

Men historien tog en helt annan vändning, för det finns få hästskötare i Sverige som i dag är lika meriterad som henne. 

– Jag har varit med om så otroligt mycket. Mer än man i en vild fantasi hade kunnat drömma om. Många på Wången hade de där höga förväntningar men jag har alltid varit nöjd med det lilla. 

”Stannade och ville av banan”

Charlotte Andersson växte upp på en hästgård i Sollefteå. Hennes föräldrar var travamatörer och kombinerade travlivet med annat jobb vid sidan av. Och de var snabba med att förse sin dotter med en liten ponny. Så småningom började hon köra ponnytrav. 

– Det var en lärorik tid, det var kanske där som jag fick tålamodet. 

– Jag tyckte om mina hästar och tyckte bara att det var kul att vara med. Den första ponnyn jag hade var otroligt dålig. Han stannade alltid och ville av banan. Jag vet att mamma berättat att det inte spelade någon roll om jag var sist i mål, jag var alltid jättenöjd och tyckte att han var så duktig. 

När det var dags för gymnasieval så fanns det inget annat alternativ, enligt Charlotte, än att flytta och gå på Wången i Östersund. Men det var en nervös väntan innan hon fick klartecken där. 

– Jag tror att det var tre veckor innan skolstart som jag fick veta att några hoppat av, då fick jag komma in ändå. Men jag hade inga planer på att gå någon annan skola, då så fall ville jag jobba med någon slags inriktning på häst.

Lyckligtvis fick Charlotte Andersson gå på Wången och genom skolan fick hon bekanta sig med en rad olika praktikplatser. Förutom hos Robert Bergh så var hon även hos Svante Båth, Christina Medin och tack vare ett stipendium så var hon även en månad i USA hos Anette Lorentzon.

Skött ”Sedinarnas” hästar

Sommaren 2010 skulle hon vikariera för semestrande hästskötare i Robert Berghs stall men den sejouren blev längre än så. Gården i Sundsvall blev hennes nya hem. 

Charlotte Andersson pratar ogärna om sig själv, men när det rör hennes passhästar så är det en helt annan grej. Efter lite betänketid vågar hon gissa att det passerat hundratals hästar hos henne sedan hon började jobba som hästskötare för drygt elva år sedan. 

Och om det fanns tillräckligt mycket tid skulle hon kunna rabbla upp de alla. Säkert med tillhörande egenskaper och minnen. 

– Jag kan nog allihopa, säger hon och skrattar. 

Efter bara någon vecka hos Robert Bergh kvalade hennes passhäst Domino Sund in till E3-final. Kort därpå fick hon även ta hand om stjärnhästen Amour Ami.

– Han hade haft avelssäsong i Finland kommer jag ihåg, och sen kom han tillbaka till Robert. Då hade han vunnit St Michel i Mikkeli på sommaren, sen fick jag honom. Då var det hela familjen Sedin som ägde honom, det var som att ribban las högt. Det var bara att kastas in att det var allvar med det hela på en gång. 

Familjen Sedin med hockeybröderna Henrik och Daniel i spetsen har varit en följetong genom Charlotte Anderssons karriär som hästskötare. Hon har skött flera hästar åt dem, däribland Elitloppsvinnaren Nahar. 

Charlotte Andersson och Nahar efter segern i Elitloppet.
Foto: Mia Törnberg / TR Media

Har någon försökt sig på att få en autograf via dig?

– Nej, det har inte hänt, säger hon och skrattar.

– Jag brukar hålla allt sånt där för mig själv, det är jobbiten, sen är det privata något annat. Om någon hade frågat så hade jag inte gjort det ändå.

Efter karriären fick hon Nahar av bröderna Sedin. Den forne storloppsvinnaren står kvar i boxen i Charlottes stall i Sundsvall, så som det alltid varit. 

– Han är som en trygghet på något sätt, bara man ser honom så blir man glad. Jag är jättetacksam gentemot dem. Det blev verkligen bra från alla håll och kanter. 

”Brukar inte lyssna på vad folk tycker”

Det var 2013 som Nahar vann Elitloppet. Charlotte minns väl första gången hon såg hästen. Han hade visat hög kapacitet men var ännu inte uppe i den yppersta eliten.  

– Det kom en liten snäll brun valack hit i träning. Han var ganska försynt. Hela den resan han bjöd på, när man tänker efter så är det ju overkligt egentligen att man har fått varit med på en sådan resa. Han kom som en väldigt bra häst och den utvecklingen han gjorde sen var otrolig. 

Nahars pappa, den franska avelshingsten Love You, är känd för att lämna hästar som är uthålliga men som också besitter ett något känsligt temperament. Det gjorde att stjärnhästen kunde blanda topprestationer med galopper, men det bekom inte Charlotte. Däremot har hon med alla sina topphästar fått lära sig hur hon ska hantera åsikter som vädras. 

– I mina ögon var han alltid fantastisk. Jag brukar inte lyssna på vad folk tycker och tänker. Det är klart, har det gått dåligt så vill man helst inte öppna sociala medier eller internet överhuvudtaget, man vill bara låta det rinna några dagar innan man ens vill ta upp det. Många vill gärna tycka och tänka. 

– Jag vill gå vidare, se framåt och sikta på nästa uppgift. Så länge man själv vet att det är bra så är det bra.

Som hästskötare försöker hon alltid att se varje individ i stallet. 

– Man kan inte behandla alla likadant. De är alla speciella individer. Sen får man försöka läsa av de och se hur dem vill ha sin dag. Sen är det upp till mig att försöka göra deras dagar till den bästa i deras liv.

”Fått offra ganska mycket”

Charlotte Andersson har jobbat hos Robert Bergh sedan 2010 men när tränaren skulle flyttade sin verksamhet ner till Göteborg så gjorde hon en avstickare. Då jobbade hon hos Solvallatränaren Daniel Redén i ett år, men sedan var hon tillbaka på Berghs gård i Sundsvall. I dag fungerar den som en filial till gården mer söderut där han har sin bas. 

– Det här är mitt hem på något sätt. Det har blivit det genom åren. 

Hon bor i ett hus på gården, fritiden är knapp men att låta livet kretsa kring hästarna har alltid varit givet för Charlotte. 

– Jag tror att man får tillbaka allt man ger. Men man har fått offra ganska mycket faktiskt för jobbets skull, så är det ju.

Vad har du fått offra mest?

– Det är kanske kompisar man hade när man bodde hemma. Många förstår inte hur mycket tid du egentligen måste lägga ned, och då kanske du måste ställa in den där middagen eller festen. Man tappar väl mycket sånt. Det kanske är det som gör att folk inte vill hålla på, det blir nog så. Man tappar mycket av det sociala och är kanske inte är beredd på det. Det är en gissning, säger Charlotte Andersson och konstaterar:

– Men duger jag inte som jag är så får det vara, säger hon och skrattar. 

Framtida tränarambitioner

I september presenterades det att Charlotte Andersson tillsammans med William Ekberg, lärling hos Jörgen Westholm, tilldelas Stig H Johanssons stipendium. Något som beskrivs som en unik utbildning på vägen mot en proffskarriär. 

Så hur ser Charlotte på en framtida karriär som tränare? 

– Det är en svår fråga, i vilket sammanhang det skulle vara. Jag vill inte spekulera i det, jag har inga planer, sen finns så klart drömmen där att någon gång ha några hästar och att leva på det. Men allt det får framtiden utvisa. 

Som hästskötare har hon vunnit lopp som Derbyt, Elitloppet, Breeders Crown, Hugo Åbergs Memorial och UET Trotting Masters, för att nämna några. Hon framhåller sin stora tacksamhet gentemot arbetsgivaren tillika läromästaren Robert Bergh. 

– Om jag räknar mina V75-tavlor så är det nog mest gulddivisionssegrar, avvaktar hon och fortsätter: 

– Jag vill inte tänka på det själv egentligen, jag tycker att det är lite för mycket ibland, men det är en obeskrivbar känsla. Jag skulle vilja dela det med alla för alla borde få gå igenom sådana grejer. Det är otroligt.

TRE FRÅGOR

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Jag vill på något sätt inte rangordna dem. Men jag kan inte sticka under stol med att Nahar och Hail är mina champions. Och sen Inken (Digital Ink) så klart. Sen hade jag Tresor d'Inverne, han tyckte jag otroligt mycket om, det är många jag tyckt om det. Det är nästan galet. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Elitloppet och derbyt är saker man inte kan ta på egentligen. Det är så mycket utöver det vanliga som man får gå igenom. 

– Sen är det mycket individen i sig själv. Det ”Inken” gjorde är något jag kommer att leva på resten av mitt liv. Eller som ”Haily” när han började tävla, man fick bra vibbar direkt när han vann på Solvalla som treåring. Känslan när man åkte hem var obetalbar. Det är en cool känsla. Sen alla storloppssegrar, det är fantastiskt, som andra året Nahar vann i Boden (Norrbottens stora pris) från dödens. Det var en mäktig känsla. Sen även när Ed You vann UET Trotting Masters. 


Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Att få alla som kommer underifrån att stanna och brinna lika mycket som alla jag lärt mig av som jobbat med det här hela sina liv. Inom alla områden, det spelar ingen roll om det är en hästskötare eller tränare.