Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Kul att visa för mig själv – och andra – att det funkar”

Matilda Persson tillsammans med passhäst efter segerFoto: Matilda Persson/Skogrusset.se
Matilda Persson på väg ut i värmningFoto: Matilda Persson/Skogrusset.se

I flera års tid har tusentals följt Matilda Perssons resa med nervsjukdomen CRPS. 

För två år sedan amputerade hon sitt ena ben till följd av sjukdomen.
I dag arbetar hon heltid som hästskötare – och vill fortsätta att inspirera: 

– Det är kul att jag fick visa det för mig själv men även för andra att det funkar, säger 23-åringen. 

För drygt sex år sedan fick trav-Sverige lära känna Matilda Persson för första gången via travdokumentären ”Matildas äventyr”. En film gjord av Kajsa Gustafsson. 

Den återgav Matildas liv med sjukdomen CRPS (complex regional pain syndrome) som medfört att hennes ena ben dragits in mot kroppen. Hon kämpade med infektioner och svåra smärtor – men hästarna var hennes bästa medicin. 

I filmen fick man följa henne och gotlandsrusset Linnson på tävlingar och se hur Matilda hanterade sin vardag. 

Mycket har hänt sedan dess. För cirka två år sedan togs beslutet att Matilda skulle amputera det ben som åsamkat henne smärtorna. 

Idag arbetar hon heltid som hästskötare hos travtränaren Fredrik Persson – och är aktuell för en ny realityserie. 

Startade bloggen för sju år sedan 

Hästar har alltid funnits i Matilda Perssons liv. På gården hemma i Njutånger födde hennes farfar upp kallblodstravare som han även tävlade med. Men det skulle dröja tills Matilda hamnade i rullstol innan hon själv upptäckte travsporten. 

Då köpte hennes pappa en vagn så att hon kunde fortsätta med hästarna. Ponnyerna Bella och Linnson har betytt oerhört mycket berättar hon. Det var också tack vare de som hon startade bloggen ”Skogsrusset” 2012, för att visa upp hennes vardag och hästliv. 

– För min egen del har bloggen betytt mycket eftersom att jag dokumenterat min egen resa. Det är jättekul att det är så många som har följt med mig på resan.

Det var i slutet av 2017 som Matilda Persson amputerade sitt ena ben. Dessförinnan hade hon suttit i rullstol i elva år. 

– Det var ett väldigt stort beslut men det känns som att det blev bättre och jag är väldigt glad över att slippa alla infektioner som jag hade innan. Det var ett stort beslut att ta men jag hade aldrig kunna haft det här jobbet till exempel eller ett vanligt heltidsjobb om jag hade haft kvar benet. Det känns som att det var ett rätt beslut. 

”Slipper infektionssmärtorna”

Hur är det med smärtorna i dag? 

– Jag har fortfarande ont i stumpen men jag slipper de här infektionssmärtorna och just det att jag var så känslig i benet. Det känns bättre på det sättet. Det är lite svårare när det är kallt, det har jag väl inte riktigt haft problem med förut. Jag skulle väl helst ha täckbyxor så fort det är tio plusgrader och blåser. Jag är så himla känslig, men annars går det bra. Jag har inte så himla mycket fantomsmärtor vilket är skönt att slippa. 

Det har hänt en hel del sedan amputationen. Hon har gått klart skolan, startat företag där hon kunnat utöva sitt stora intresse för att skriva och fota samt tagit tränarsegrar som amatör. 

När SportExpressen träffade henne för snart två år sedan berättade Matilda om en dröm. Att jobba som hästskötare. Och det är precis vad hon gör i dag. Sedan ungefär ett år tillbaka arbetar hon nämligen hos Kalmartränaren Fredrik Persson. 

– Jag hade sökt en massa olika jobb och sen hade jag bara skickat in ett cv. Då ringde de (Stall Fredrik Persson) upp. De undrade om jag inte kunde komma ned och provjobba. Jag blev både chockad och glad. Det är jättekul att jag har fått chansen.

Tvekade på att lämna för Kalmar

Men det var inte helt givet att hon skulle lämna Njutånger och Hudiksvall för Kalmar. 

– Jag tvekade på om jag skulle åka ned och provjobba, det var ju långt bort och jag hade hästarna. Men brorsan och pappa sa att det inte ens var något att fundera på ”vi tar hand om hästarna” sa de. Då var det bara att packa väskan. 

Hur känns det nu att vara så långt hemifrån?

– Det är egentligen det jobbigaste. Det känns som att man har ett liv där uppe och ett där nere. Men det är skönt att jag kan åka hem lite då och då.

Matilda skrev nyligen ett blogginlägg om hur mycket hon utvecklats av att faktiskt lämna det trygga hemma. 

– Det känns som att jag har blivit mer självständig. Vissa saker är svåra men då får man hitta de som kan hjälpa en, det mesta fixar sig ju. Men att känna att man kan klara sig själv är skönt. 

I hennes arbete som hästskötare i travstall har hon ett gäng egna passhästar som hon ansvarar för, där ingår allt från träning, till skötsel och resor till olika tävlingsplatser. 

Och trots avståndet hem så trivs hon mycket bra med jobbet i Kalmar. 

– Det är jättekul att det funkar och Fredriks stall är så himla bra anpassat, det är mycket plats och asfalterat bland annat. Det är ett optimalt stall att jobba i med de förutsättningar som jag har. Hade jag haft jobb hos Jan-Olov Persson exempelvis som är störst på Hagmyren så hade jag inte kommit ut med en enda häst i hagen eftersom att det är så lerigt. Man får ta det lite efter vad det finns för förutsättningar.

”Finns knappt en toalett man kommer in på”

På både Instagram och Facebook har hon många följare utöver de på bloggen – och hon berättar att jobbet som hästskötare inte bara betyder mycket för henne. 

– Det är kul att jag fick visa det för mig själv men även för andra att det funkar. Det är det jag tycker är lite bra gjort på så vis också. 

Matilda Persson vet att hon klarar mer än vad andra ibland tror.

– Det är många gånger som folk frågar om jag behöver hjälp och tycker att jag är envis när jag säger att jag inte behöver det. Då kan jag tycka att de inte behöver fråga mig om jag behöver hjälp. 

Utmaningar i hennes vardag som skötare kan att en häst som är stökig på väg till hagen blir lite jobbigare att hantera – och att hon inte når upp till att fläta pannluggen. 

Utöver det fixar hon det mesta, även om hon berättar att det kan ta lite längre tid med vissa sysslor. Med passhästarna har fått uppleva allt från kriteriekval till V75-starter. 

Något som dock kan vara problematiskt är att större delen av landets travbanor inte är anpassade till de förutsättningar som hon har. 

– Åby är jättebra på alla sätt och vis. Det är verkligen plus där. Men på de andra banorna finns det knappt en toalett som man kommer in på. Man kommer inte in på restaurangen eller på inskrivningen när man ska hämta ut nummerbrickorna. Det är alltid något på någon bana. Det är lite svårt. 

”Är så himla scenrädd”

Däremot berättar Matilda att det gör henne mer frustrerad när tillgänglighet brister på allmänna platser som till exempel mataffärer. 

– De flesta stallbackarna gamla och förr tänkte man inte på att anpassa. Jag fattar varför det är som det är. Man ser också att det ändras mer och mer. Allt eftersom att tiden går så känns det som att de hänger med i nutiden och tänker på alla. Det handlar inte bara om de som sitter i rullstol, det kan vara gamla gubbar som har ont i knät och sådan saker också. 

Hon har tidigare blivit nominerad till årets förebild vid Parasportgalan. Via de sociala kanalerna är det ofta människor i mer eller mindre liknade situationer som henne själv som hör av sig. Matilda berättar att hon gärna skulle föreläsa för att inspirera fler men det finns ett hinder – än så länge. 

– Grejen är den att jag är så himla scenrädd. Jag har så himla svårt att prata inför mycket folk. Jag tänkte att jag ska komma över det där och då ska jag göra någon föreläsning, säger hon glatt. 

Aktuell för Gilla Hästs realityserie

Hemma i Njutånger väntar kallbloden Mölleslättens Linna som väntar föl och tidigare andelshästen L.H. Adventure som har ett årsföl vid sin sida. Hedersponnyn Linnson är fortsatt kvar på gården och tränas av Matildas pappa.

Hon ser sig återvända hem en dag för att fortsätta arbetet med de egna hästarna med den erfarenhet hon samlat på sig. Och förhoppningsvis får vi även se henne själv på tävlingsbanan snart igen.

– Jag blir ju av med licensen vid årsskiftet. Jag körde ett lopp tre månader efter att jag amputerat men sen har jag inte kört. Jag ska försöka att få till sådana där kompletteringslopp, sen får man bara hoppas att jag får någon uppsittning tills att jag skaffat en egen häst. 

Och om man vill fortsätta att följa Matildas äventyr så kan man titta på ”Tro, hopp och hästar”. En realityserie där fyra trav-och galopprofiler utrustats med var sin kamera. 

Programmet har premiär i julhelgen i Gilla Hästs sociala kanaler. 

– Det är en väldigt kul idé, det är lite som en videodagbok och man får följa med i vardagen. Jag filmat rätt mycket på jobbet. Jag har inte sett hur de klippt ihop allt men det ska bli kul att se, avslutar Matilda. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR: "Kan man säga en ponny?”

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Det är väl att få folk att ha kvar sitt intresse. Det är många som blir äldre så det är viktigt att det kommer upp nya yngre. Det är viktigt. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

 

– Kan man säga en ponny? Då är det ju Linnson. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Elitloppet, då när Nuncio vann. Då var jag med som pressfotograf och satt på insidan och såg när han kom och publiken. Det var jättebra väder och det var så att man rös. Det var häftigt.