Kristinas unika resa – med superhästen

Kristina Larsson
Foto: TOMMY HOLL
Kristina Larsson hemma i stallet vid ett reportage från 2002.
Foto: TOMMY HOLL
Kristina Larsson gör sig redo för start på Arvikas travbana.
Foto: Thomas Blomqvist / TR Media
Foto: MARTINA HUBER

Hon är amatören som har gått sin egen väg.

Och när hon hade möjlighet att sälja en av världens bästa hopphästar tackade hon nej. 

Nu är det trav som gäller för Kristina Larsson, 69, och hon älskar att slå proffsen.

– Jag kanske är katten bland hermelinerna.

I Rottneros utanför Sunne, på snirkliga skogstigar, fostrades stjärnhästen Butterfly Flip, hon som senare skulle bli ”Flippan” med hela svenska folket, av sin uppfödare Kristina Larsson. 

Uppfödning av halvblodshästar var en hobby som Kristina bollade vid sidan av jobbet som frukostvärdinna, och så klart även karriären som amatörkusk. 

När hon var 34 år tog hon körlicens för att själv kunna manövrera sina kallblod i loppen. 

– De var inte så många kvinnor som körde då, det var bara ett fåtal. Jag var väl lite unik då, lika som jag var inom ridsporten när jag kom från ingenstans. Det är en sport med mycket pengar och det är rikemansfolk, alla känner varandra och så kommer jag som en okänd person och har en världshäst. Det har nästan aldrig förekommit heller. 

”Hon är stammor”

Kristina Larsson föddes 1952 och växte upp tillsammans med sina föräldrar och deras kallblodshästar i Ringestena. Sex år senare föddes stoet Tattarbruden, undan Pia Lill, och det blev snabbt hennes favorithäst hemma på gården. 

Det var också hon som startade hennes intresse för uppfödning, magin har alltid legat i att få följa en häst genom livet, menar hon. I maj i år slutade Lysjö Kasper tvåa i Gunnar Wallbergs Minne på V75, den gulbruna valacken tillhör fjärde generationen i släktledet. 

– Hon är stammor till alla våra uppfödningar som hör till henne. Vi har aldrig köpt någon häst. Det har alltid varit egen uppfödning hela vägen. 

Trots familjens travintresse var det uppe på hästryggen som Kristina trivdes bäst, i alla fall i början. 

– Jag var mer inriktad på att rida än vad jag ville köra. När jag var liten tyckte jag att kallbloden var ganska stora. Jag red barbacka med dem på ängarna och i skogen och tävlade i lätt hoppning. Jag ville rida och jag köpte en liten ridhäst så småningom, och med de pengarna köpte jag ”Flippans” mamma Bardena. 

Kallblodstravarna fanns dock alltid med vid sidan av och det var tack vare dem som hon lyckades få sin vilja igenom att flytta till Värmland. Travtränaren Evert Jakobsson var intresserad av deras travare – och Kristina ville ha närmare till fler ridtävlingar. 

– Jag gjorde ett förslag till mina föräldrar när jag blev lite kaxigare och frågade om jag inte kunde få ta med mig några hästar och åka upp till Evert i Värmland.

Ute på mästerskap i världen

Hon började arbeta med familjens hästar på egen hand och som 30-åring köpte hon boendet i Rottneros och byggde till ett stall. I år har hon bott där i 40 år. 

Ett liv med hästar är allt hon drömt om, oavsett hur hårt hon fått jobba för det. 

– Det har varit en livsfilosofi för mig som jag inte har släppt taget om. 

Varför tror du att det blev så för dig? 

– Det är väl medfött kanske. Mina föräldrar var väldigt intresserade. De tyckte att det var väldigt roligt med allt det här. Tyvärr fick de inte uppleva ”Flippans” framgångar, det var långt senare när de var borta, och inte heller travarnas framgångar. Det har också kommit senare. 

Somliga hästar kan konsten att förändra livet för sina människor från en dag till en annan. 

Så var det med Butterfly Flip. 

Malin Baryard-Johnsson lotsade henne till silvermedaljer i laghoppning vid EM 2001, VM 2002 och OS 2004 i Aten. År 2003 kunde de titulera sig som världens bästa ekipage. 

– Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle få ett sådant liv. Det fanns aldrig med i mina tankar, säger Kristina som följde med sin häst i den mån hon kunde. 

– Jag jobbade heltid, det var mycket trasslande med tider, arbete och fritid när jag ville följa med på tävlingar när hon var ute i hela världen. I ett antal år hade hon så stora framgångar att jag kände ”nu har jag möjligheten att få göra det jag själv vill”. 

– Hon hade en del ekonomiska framgångar för mig, då kände jag varför inte försöka göra något jag ville på heltid i stället för att jobba åt andra och hålla på med hästarna fritiden. Det blev en vändpunkt kan man säga.

Tackade nej till miljonbud

Historien om hur en ung Malin Baryard tillsammans med pappa Pelle åkte till Sunne för att provrida Butterfly Flip är lite av en saga som unga ryttare vuxit upp med att höra. Den om hur Malin inte alls var nöjd med stoet men att hon övertalades av sin far att ta ytterligare ett språng. Det var då det sa klick mellan dem två. 

– De kom hit och skulle provrida, och du vet, hon (Flippan) var riden mest i skogen när jag och småflickorna här suttit på henne. Hon var jättesnäll och bussig på alla vis men hon var inte skolad på något sätt. Hon gjorde lite som hon tyckte med Malin, säger Kristina och skrattar. 

Kristina Larsson körde i väg sin ögonsten till familjen Baryards gård i Norrköping, men hon behöll hästen i sin ägo. Enligt Aftonbladet ska hon 2002 ha tackat nej till ett bud på 25 miljoner kronor, även om hon själv inte vill kommentera någon särskild summa. 

– Jag var nog idiotförklarad där ett tag, de tänkte nog ”vad är det för konstig människa som inte säljer?”. Det tror jag att många grunnade på. Det var egentligen ingen som kände till mig. Jag var ingen kändis någonstans. 

Hon berättar att hon ofta fått höra att hon just är en sådan som inte säljer hästar. 

– Det kan jag göra om jag känner att det är någon jag inte klickar med, men ofta när jag sålt blir jag lite besviken, säger Kristina Larsson och tillägger:

– För mig handlade det inte om att håva in som mycket pengar som möjligt, för mig var det en livsupplevelse. Jag har inget behov av att hävda mig med massa framgångar och visa upp att jag köpt ”det och det”. Jag var så övertygad om att ”Flippan” var min häst och att hon inte skulle hamna någon annanstans. Jag är lite så med mina travare med, jag säljer inte många. 

”Ofta fräcka mot mig”

Numera är det fullt fokus på kallblodstravarna, det finns sju stycken på gården, varav fem är tävlingshästar och sedan är det ett fölsto och en fölunge som är knappt tre veckor. 

I år har stallets hästar sprungit in drygt 350 000 kronor på 39 starter, platsprocenten ligger på cirka 30 procent. Det har blivit två segrar och då har hon själv suttit i sulkyn. 

– Det kanske beror på att jag känner mina hästar. Jag har gjort allt från scratch med dem. Sen är jag en amatör och det ger sig tillkänna i loppen. De som är proffs har lite bättre koll på sina konkurrenter och kanske tar de lite hänsyn till varandra och förhör sig om vilka hästar som passar i vilken position. 

Känner du irritation över det i loppen? 

– Jadå. Det gör jag. Jag är tävlingsmänniska. De får nog höra det ena och andra när de försöker, de är ofta fräcka mot mig. De tycker att dem kan skrämma mig lite så att jag backar undan och låter de komma fram. Då får de allt höra för det gör jag inte gärna. Även om jag är lite mer sårbar, jag är ju rädd om min häst. Jag vill inte utsätta den för någon risk i loppen medan en proffskusk inte bryr sig om det, han tar med sig nästa häst ut i ett annat lopp och vinner där. Jag har bara mina hästar. 

Hon tystnar och säger lite lurigt:

– Jag tycker att det är hemskt roligt att kunna slå de där proffsen. Det är ytterligare en fjäder i hatten för mig. 

Fyller 70 år 

Sedan ett par år tillbaka är hon pensionär efter ett yrkesliv främst inom hotellbranschen. 

Nu njuter hon av att, som hon själv utrycker det, ”sitta på ljugarbänken och blicka ut över nejden”. Saken blir inte sämre av årets framgångar. 

– Jag kanske har kommit på en bra metod nu, både för hur hästarna ska hålla sig friska och hur de ska få motivation att vilja springa, det är också nödvändigt. 

Vad är hjärtat i din hästfilosofi?

– Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag önskar att det är att hästarna tycker att det är lika roligt som jag. 

Den 8 november fyller hon 70 år – och det ska så klart firas med det hon tycker bäst om. 

Önskar du dig något särskilt? 

– Ingenting. Jag har prylar så att jag klarar mig, jag kan nog ha loppis flera gånger om. Alla hederspriser och allt man samlat på sig under årens lopp. Eller en sak kanske, som jag funderat på, men jag har svårt att ta mig ifrån hästarna.

– Det är att åka ned till Joris på stuteri de Muze i Belgien (där ”Flippan” stod som avelssto, reds anm) och sen ta mig vidare till Frankrike. Där har Alexander Zetterman (hoppryttare) en avkomma efter ”Flippan”, Ninja Flip Z. Det hade varit roligt att göra den sejouren och till exempel se hur det ser ut hos Alexander. Där har jag aldrig varit.

Tre frågor...

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?
– Det tror jag är att de satsar på basen inom travet, de blivande stjärnorna, inte på V75 och på dem som tjänat miljoner. Det måste vara en ordentlig bas med både hästmaterial, tävlingsmöjligheter, hästägare och tränare. Annars kommer det inte att bli något kvar i toppen.


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Jag tycker inte att jag har något direkt finaste minne, det som gläder mig mest är när jag vinner eller om en häst gör en väldig bra prestation, utan att att vinna. Det kan också vara en sak jag gläder mig mycket över och känner mig stolt över. Jag har aldrig vunnit något jättestort lopp, det får man inte chansen till när man är amatör, det finns inte möjligheten för hästarna att få rutinen för att kunna vara med på det där. Det är bara ett fåtal som har den chansen. 


Vilken häst har betytt mest för dig hittills?

– Det är ju egentligen Flippan, naturligtvis, inom ridsporten. Sen är det travarna från grunden. Tattarbruden som var min häst även om hon egentligen var mina föräldrars häst. Men det är henne jag avlat på, det är hennes avkommor jag fött upp i generationer hos mig.