Foto: Kanal 75
 Foto: Kanal 75

"Jag tycker det ska
vara nolltolerans"

Publicerad

1 089 kvinnor inom svensk rid-, trav- och galoppsport har skrivit under upporopet #visparkarbakut för att belysa systematiskt utnyttjande av kvinnor inom sporterna.

Hanna Olofsson, en av de mest framstående kvinnorna inom travsporten, ger nu sin syn på det hela.

– Jag tycker det ska vara en nolltolerans mot allt som #metoo berättar om, säger hon.

Johan Lindberg, generalsekreterare på Svensk Travsport: 

– Det har definitivt pratats för lite om det, vi behöver rannsaka oss, säger han. 

Under onsdagsförmiddagen publicerade DN uppropet #visparkarbakut mot det systematiska utnyttjandet av kvinnor inom rid-, trav- och galoppsporten.

Inom ridsporten har dessa frågor tidigare lyfts bland annat i SVT-programet Dold, då de granskade en ridtränare. Och det är också två personer från ridsportsvärlden som ligger bakom uppropet: Caroline Craaford och Mika Thalén.

"Man kan aldrig vara nog förberedd" 

Hanna Olofsson, som är en av de mest framstående kvinnorna inom travsporten menar att det är viktigt att problemen får uppmärksamhet. 

– Framför allt finns det väldigt många unga tjejer inom vår sport och bransch, att de blir medvetna om vad som är okej och vad som inte är okej. Man kan aldrig vara nog förberedd om man blir utsatt för situation där man blir osäker, och kanske blir utnyttjad på ett sätt som man inte borde bli. 

Hon har själv aldrig känt sig utsatt, men tycker det är mycket viktigt att historier som dessa kommer upp till ytan. 

– Jag är uppvuxen med det här, och vet inget annat. Då kanske man blir mer tolerant för ett visst språk. Men jag personligen har aldrig haft något problem. Men jag ska inte utgå från mig själv som ett facit utan jag tycker det ska vara en nolltolerans mot allt som #metoo berättar om. 

"Bra att det kommer upp till ytan" 

Du har själv aldrig upplevt att du på något sätt känt dig utnyttjad? 

– Nej, jag får nog ändå säga att jag haft turen att omgärdas bland bra folk. Jag har träffat på väldigt mycket bra människor och har aldrig behövt ifrågasätta om jag blivit utnyttjad på något sätt eller inte, säger hon och fortsätter: 

– Efter att jag fick höra om det här frågade jag personalen, jag har ju två tjejer som jobbar hos mig, en är 22 och en är 34. De upplevde inte heller att de blivit det på något sätt. Så det är väl så klart bra att det finns sådana exempel också. 

Efter all uppståndelse med #metoo – hur mycket pratar man om det inom travsporten? 

– Innan det här kom har i alla fall inte jag varit inblandad i samtal om det överhuvudtaget. Eftersom jag personligen aldrig sett det som ett problem. Men i och med den kampanjen som varit blir man medveten om det på ett annat sätt, att det verkligen förekommer. Så det är ju bra att det kommer upp till ytan. 

"Man skäms ju som man" 

Johan Lindberg, generalsekreterare på Svensk Travsport, tycker det är viktigt att frågan lyfts även inom travsporten. 

– "Visparkarbakut" är ett väldigt viktigt ställningstagande i en enormt viktig rörelse som fått ett enormt fotfäste för hela samhället. Där Travsporten är en del av samhället och står inför samma problem som många andra. Det är en både stark och viktig aktion som dragit i gång och det är väldigt bra att den kommit till hästsporten nu också. 

Hur känner du själv när du läser de vittnesmål som dykt upp? 

– Jag har läst väldigt många vittnesmål från olika kvinnor i olika branscher. Man skäms ju som man helt enkelt. Det är det som gör den här rörelsen så bra, att det är folk som vågar ta mod till sig och faktiskt berättar om de hemska man varit med om. Det kommer att ha en positiv effekt på samhället i stort. 

"Pratas definitivt för lite om det" 

Enligt Johan Lindberg pratar man för lite om problemen inom travsporten. 

– Det pratas definitivt för lite om det. De senaste åren har vi ju aktivt inlett en förändringsresa som gäller den här typen av frågor. Som i grund och botten handlar om jämställdhet och mångfald. Travsporten har varit en väldigt mansdominerad historiskt, men det håller på att ändras. Vilket innebär att det kommer ändras till det bättre. Men vi har en lång väg kvar att gå. Det är en väldigt prioriterad fråga där jag som generalsekreterare för förbundet naturligtvis har en nyckelroll i vad gäller att skapa och upprätthålla strukturer. 

Inom Svensk Travsport har man tagit fram en etisk plattform som man kallar för "En trovärdig travsport", där bland annat frågor om trakasserier, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp finns med. Dessutom har man plockat fram olika policys i ämnet. 

– Är det någon inom travsporten som bryter mot dem uppmanar vi dem att kontakta oss och då har vi en särskild kontaktperson i form av Lisa Persson, som har de här frågorna i sin tjänst. Eller att man kontaktar den lokala banan eller intresseorganisationen – samt att man polisanmäler. Då gäller det både trakasserier, sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. Det är nolltolerans mot det, säger Johan Lindberg. 

"Vi har inte gjort tillräckligt" 

Hur mycket har du hört i form av vittnesmål i din roll på Svensk Travsport? 

– Det har ju varit något uppmärksammat fall och så där. Men tyvärr är det inte ovanligt att man hör rykten om den här typen av beteenden. Det beror ju på att vi inte är där än, hade vi varit det enda hade vi inte hört någonting. Men det har vi ju, och vi har därför inte gjort tillräckligt. 

Hur ser det framtida arbetet ut nu? 

– Det vi gjort de senaste två-tre åren är att vi utbildat olika delar av sporten när det gäller jämställdhet och mångfald. Det gäller både aktiva och även valberedningar som har en nyckelroll i det här arbetet. Det här handlar om vilken sport vi vill vara. Där måste vi alla hjälpas åt för att skapa en sport där man känner sig trygg. Det är en hygienfråga, det ska vara fullständig nolltolerans. Vi vet att det är kvinnor som i en rungande majoritet utsätts av män och inte vice versa. 

"Vi behöver rannsaka oss" 

Johan Lindberg fortsätter: 

– Vi måste ändra på en massa olika saker. Vi tar många små steg som till slut blir ett stort steg, det är ett superviktigt arbete. Men det är bra att auktionen dragit i gång – eftersom det fått folk att börja prata. Det kommer förhoppningsvis också innebära att det är många som kommer säga ifrån och agera när de ser att någon blir utsatt. 

Hur mycket behöver travsporten rannsaka sig själva? 

– Vi behöver rannsaka oss. Det behöver varje organisation och varje individ göra, vilket jag hoppas att alla gör. 

 

Uppropets tre krav

Ett omedelbart slut på sexualiserande, marginaliserande, utnyttjande och nedvärderande av flickor och kvinnor inom hästsporten.

 

Att de med maktpositioner i vår bransch: tränare, ridskolechefer, styrelsemedlemmar i ridklubbar, hästägare, travkuskar med flera - tar sitt ansvar. Att de börjar agera med omsorg, slutar blunda för övergrepp och ställer ansvariga till svars.

 

Att både kvinnor och män ska uppmuntras till att bryta tystnadskulturen i stallet. De som vågar höja rösten ska inte straffas.

 

Vittnesmål som härrör från travstall

Han klämde upp mig mot boxväggen och stack in handen mellan mina ben

”Jag var 14, älskade hästarna och hade en strulig hemmiljö. Travstallet i granngården blev mitt ”extrahem” och jag blev skötare för stallets hingst. Att tränaren i stallet ständigt hade åsikter om hur man var klädd, att man hade för små bröst, eller var för smal, för ful eller för okunnig och att man ”borde” ställa upp på ett litet nummer för att ha existensberättigande tillhörde vardagen. Jag ställde aldrig upp. När han en kväll klämde upp mig mot boxväggen och stack in handen mellan mina ben slog jag till honom hårt i ansiktet.

Några dagar senare när jag kom till stallet efter skolan var min sköthäst borta, slaktad. Jag var inte önskvärd”.

Allt detta kladdande, så vidrigt

”Redan på mellanstadiet var det jämnåriga vänner till mig som blev utsatta för trakasserier av fullvuxna män. Kyssar, kramar, händer på alldeles fel ställen. Både inom rid och trav.

I högstadieåldern var det manliga ridlärare och tränare som (även till mig) sa snuskiga saker. Jämt. Som om det var en sport att försöka vara så snuskig som möjligt. Skulle de hämta nåt så stod det alltid någon tjej ”i vägen”, så den stackars mannen blev tvungen att ta verktyg med mera genom att slingra armarna om tjejerna. Alltid detta kladdande. Så vidrigt, men ingen sa något. Det var som om det hörde till. Utan ord hjälptes vi åt att aldrig vara ensamma i stallet, i sadelkammaren…”.

Jag skulle få högt betyg om jag gick med på det han bad mig om

”Jag var 16 år, gick första året på Naturbruksgymnasium hästinriktning och skulle ha praktik. Praktiken var obligatorisk och viktig för betyg och omdömen. Jag fick äran att vara på ett stort travstall hos en travtränare, känd inom branschen med ett gott rykte. Han var 45 år, gift och ansvarig för att betygsätta mig och ge feedback till gymnasiet om mitt uppförande. Det dröjde inte många dagar innan han först tafsade på mig. Han menade på att alla ”hans” tjejer lyckas inom branschen om man gick med på vissa saker på lunchrasterna.

Jag som prestigeprinsessa ville ha MVG och gjorde det han bad mig om. I tre veckor utsattes jag för trakasserier och ofredanden. Jag berättade inte för någon då ingen skulle tro mig eller skulle tycka att det var något att bry mig om. De andra tjejerna på praktiken var snarare avundsjuka att han gav mig uppmärksamhet då jag inte var från travbranschen.

När jag kom tillbaka till gymnasiet berättade lärarna att jag fått högsta betyg och bra omdöme och att han gärna ville ha mig som personal på helgerna, det skulle jag enligt lärarna vara väldigt stolt över.

Men jag skämdes. Det gör jag fortfarande 12 år senare”.

Jag skulle få rida min favorithäst om jag blev tränarens älskarinna

”Jag gick andra året i gymnasiet. Jag utbildade mig för att bli diplomerad hästskötare. Stora delar av utbildningen var förlagd med praktik och hela klassen blev tilldelad en praktikplats, likaså jag. Ett travstall. Jag hade inte så mycket erfarenhet av trav innan men tyckte ändå det skulle bli roligt att se en annan del av hästsporten. Redan min första dag på praktiken tyckte jag att saker och ting var märkliga.

Det var en till tjej där på praktik samtidigt, från en annan skola. Hon var tystlåten och tillbakadragen. Jag lade märke till att hon alltid stannade nere i stallet hos hästarna när vi andra gick upp till fikarummet för fika eller lunch. Hon åt aldrig. Jag skulle snart förstå varför.

Det dröjde inte länge förrän den här travtränaren började göra närmanden. Det var till en början kommentarer. Även jag började känna olust att följa med upp på fika. I trappan på väg upp försökte man gå snett så att ens rumpa var in mot väggen samtidigt, för jag visste att han tittade på den för han såg alltid till att gå efter mig på väg upp.

Någon vecka senare började det bli mer påtagligt. Han ”råkade” komma åt rumpan när han skulle hjälpa till att kasta upp en på travhästarna i farten. Sedan blev det mer och mer avsiktligt när han tog sig friheter till min rumpa.

Jag började så småningom också hänga kvar i stallet när de andra gick upp, vilket tränaren lade märke till. Han märkte också i vilken box jag helst hängde, vilken häst jag gillade mest.

En dag när jag inte kunde undvika att följa med upp på fika för att dom verkligen insisterade så satt jag som på helspänn. Han såg till att prata med mig länge, så att de andra snart skulle kunna återgå till sitt arbete en trappa ned. När jag också tyckte det var dags att gå reste även han sig, tryckte upp mig mot väggen. Letade sig innanför min tröja med sina händer, klämde på mina bröst samtidigt som han försökte kyssa mig. Jag vände bort huvudet och fick ta emot hans äckliga kyssar på halsen i stället.

Han frågade om jag kunde bli hans älskarinna, då skulle jag i gengäld få komma dit på helgen och sköta om och rida hästen som hade blivit min favorit. Jag var 16 år.

Den här situationen kom jag ur tack vare att han hörde att hans fru och barn kom in i stallet en trappa ned. Då nästan slängde han mig åt sidan. Det var annars bara män som var i stallet, förutom jag och den andra praktikanten.

Efter det här fick jag nog och berättade för min lärare som omedelbart stoppade praktiken i det stallet. I stället blev jag placerad hos en annan travtränare, i stallet vägg i vägg. Jag behövde alltså möta den första travtränaren 3 dagar i veckan i en hel termin, se honom och hur han flinade när han såg mig.

Ägaren kom in och lade händerna över mina bröst

”Jag var 17 och gick på gymnasiet åtta mil hemifrån och bodde inackorderad, fick även möjlighet att låna en häst att ta med och fick stallplats i samma stall som en klasskompis. En eftermiddag var jag ensam i stallet och ägaren kom in och upp bakom mig och la händerna över mina bröst och så något i stil med att ”de var ju fasta och fina”. Det var otroligt obehagligt alltihop, jag sa nog ingenting utan bara slingrade mig ur greppet”.

 

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Skapa ditt eget travstall och tävla med sportens två- och fyrbenta stjärnor.
Gå med i Guldstallet i dag!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag