”Jag tänkte: Fy! Vad har jag gjort för dumheter?”

Det var kärleken och familjelivet som tog Jonathan Carre till Sverige och Umeå för cirka fyra år sedan. Ett par år tidigare hade han träffat den svenska lärlingen Constanza Flores som jobbade hos Philippe Allaire på den klassiska travmarken Grosbois. 

Jonathan som då jobbade åt Frederic Prat var framgångsrik som montéryttare med flera segrar i grupplopp. Och Constanza tog hand om en av världshistoriens största stjärnhästar – Ready Cash. 

Efter otaliga segrar på Vincennes och inte minst triumfer i storlopp som Prix d'Amérique lämnade de fransk mark. Paret hade fått sin förstfödda son Leo och bestämde sig för att börja om i Sverige – men drömmarna om något stort lever kvar.

Från Lycksele till Frankrike 

Det var efter gymnasiet som Constanza Flores som växte upp i Lycksele flyttade till Frankrike, ovetande om att hon skulle bli kvar där i 12 år. Hon fick jobb hos den tidigare svensktränaren Anders Lindqvist innan hon började arbeta hos Frank Ouvrie och så småningom hos Philippe Allaire. 

Allaire var delägare i en lovande hingst efter Indy de Vive – och den hästen skulle komma att förändra livet för alla i hans omgivning. Och när hästen var tre år fick Constanza Flores honom som passhäst. 

Snabbt så radade Ready Cash upp framgångar i de största loppen och 2011 tog han sin första seger i Prix d'Amérique – och var kejsare både på tävlingsbanan och hemma i stallet. 

– Jonathan fodrade honom en kväll när jag inte var hemma. Han skulle fodra alla avelshingstar, men tänkte inte på att Ready Cash skulle fodras först. Han blev attackerad när han klev in i boxen, säger Constanza Flores och skrattar när hon minns tillbaka. 

Hur gick tankarna när ni lämnade Frankrike? 

– Det hade blivit lite annorlunda förutsättningar när kuskar och ryttare började ha managers. Jonathan red mindre och var osäker på hur det skulle fungera med managers. Samtidigt säger de att man får hemlängtan när man får barn, och lite så var det. Då tänkte vi att vi skulle prova Sverige, säger hon. 

”Kunde du inte bott mer söderut?”

Flyttlasset gick till Umeå och Jonathan fick jobb hos Mika Haapakangas. Åt Haapakangas vann han 12 lopp och fick även chanser i sulkylopp. Men man kan säga att flytten minst sagt blev en omställning för fransosen.

– Fy fan vad kallt! Varför flyttade vi hit? Kunde du inte ha bott söderut? Vad har jag gjort för dumheter tänkte jag, säger han och skrattar gott. 

Constanza agerar tolk under intervjun. Jonathan förstår en hel del svenska, men har inte helt lätt att göra sig förstådd för nordborna ännu. Trots hans stora meriter i Frankrike och att han ridit/kört över 2000 lopp så är det få som givit honom chanser i lopp. 

– Han är lite okänd för vissa ännu. För ett par månader sedan så åkte han till Jägersro. Tränaren och kretsen runt hästen var då inte riktigt säkra på vad de hade fått för ryttare. De visste bara att det var en kille. Eftersom att de inte visste något om honom så gav de inte honom någon information innan loppet. De hade värmt hästen i vagn, men när Jonathan väl kom innan loppet så förstod de att han kunde rida. Hästen var stor men Jonathan bara studsade upp själv, återberättar hon. 

Just det här med att hoppa upp lätt på hästen – utan pall, stol eller dylikt – är något som är kutym för de franska ryttarna. I hemlandet har Jonathan gått den tuffa skolan för att lära sig rida. Hans pappa höll på med travhästar men Jonathans hästintresse började med ponnygalopp tillsammans med vännen och kollegan Mathieu Mottier. 

– Det var många av oss som började som galoppjockeys som blev riktigt bra sen. Jag känner många av de bästa ryttarna eftersom att vi alla började med de där ponnyerna, säger han. 

Jonathan Carre beskriver det som att han har jobbat i stall sedan han var 14 år och det var hos första arbetsgivaren Dominique Mottie som han fick lära sig att rida ordentligt. 

– De satte små mynt mellan knäna på sadeln och sen fick man rida utan stigbyglar. Och så sa de att man inte fick tappa pengen. Det var så vi fick lära oss att rida.

”Avundsjuk på att de är så spänstiga” 

Constanza berättar att i stort sett alla ryttare på Vincennes gör på det sättet och nästan flyger upp på hästarna. 

– Jag har själv ridit lopp i Frankrike och jag kan inte hoppa upp så. Jag jobbade åt Franck Ouvrie och han red ju också mycket på sin unga tid. Han sa åt mig att hoppa upp och jag tänkte bara att jag kan ju inte studsa upp? Jag fuskade alltid. Man tog fram en hink, men det var svårt att komma upp från backen. Man blir ju lite avundsjuk på att de är så spänstiga, säger Constanza Flores. 

I Frankrike vann Jonathan Carre närmare 150 lopp varav majoriteten i sadel. Efter 50 segrar räknas man som proffs på fransk mark.

– Det tog lång tid innan jag blev proffs. Jag var nog lärling mellan att jag var 16 och 20 år, säger Jonathan Carre och hans sambon fyller snabbt i:

– Men blir man proffs som 20-åring så är det ju inte så illa, säger hon och skrattar. 

I dag har paret två barn, sonen Leo och dottern Sofia, och ser ofta tillbaka på tiden då de båda rörde sig i travsportens yttersta elit. 

– Vi har varit med om mycket och det är klart att ibland stannar vi båda upp och tänker efter. Alla segerbilder vi har hemma, jag vet inte hur många foton vi har. Man kommer ihåg det som om det var i går även om det har gått ett par år nu, säger Constanza Flores. 

”Vet inte när det kommer nästa gång” 

Ready Cash räknades redan som tävlingshäst som en av världens absolut främsta. Men som avelshingst har han också visat sig vara något alldeles extra. Han har lämnat efter sig Bold Eagle, Readly Express Face Time Bourbon – och sönerna har gått samma hovavtryck. 

Den franske ”kejsaren” har för många kännetecknats av sitt heta temperament men för Constanza Flores var det annorlunda.

– Förra veckan var det en kille som frågade mig hur det var att ta hand om Ready Cash. Men under den tidpunkten så tänkte man inte på det, då räknade man honom som en vanlig häst, annars hade man blivit alldeles för nervös varje gång man körde honom. Det hade inte gått om man varje gång tänkte på hur mycket han var värd och hur många miljoner han var försäkrad för, säger hon och fortsätter: 

– När man tänker efter så är det ju bara att konstatera att jag aldrig kommer att få en sådan häst igen. Med tanke på det han presterar i aveln också, en sådan häst, det vet man inte när det kommer nästa gång.

Papegojan hejade på stjärnan

När Ready Cash, eller ”Cashou” som han kallades för, la tävlingsskorna på hyllan så hade han tjänat över 40 miljoner kronor. Och att det skulle bli så stort var det få som trodde. 

När han var unghäst så var han som vem som helst. Constanza berättar att hästen simtränat hela sitt liv och på anläggningen var det en papegoja som lärde sig att uttala hans smeknamn. 

– Tjejerna som hade stället lärde papegojan att säga ”Kom igen Cashou”. Han har alltid varit favoriten på alla ställen. Om man skulle fråga de här tjejerna om han var dum så hade de bara sagt att han var jättesnäll. De som jobbat med honom tyckte att han var snäll, sen var han absolut lite speciell i startmomenten och allt runtom. Men att hålla på med så var han hur snäll som helst.

Alla äventyr som Jonathan och Constanza varit med om må kännas långt bort från den vardagen som de har i dag. Men ifjol fick de återigen känna av pulsen. Då fick nämligen Jonathan rida loppet Montéeliten på Solvalla och vann Grupp-2 loppet tillsammans med fransktränade Aigle Jenilou. 

– Det var givetvis en mycket härlig seger! Folk tänkte att Montéeliten bara gick till Frankrike, men Jonathan hade ändå sin licens på Umåker. Det är väl lite så som det blivit fel ibland, säger Constanza Flores. 

”Vill försöka bli bäst i Sverige”

I slutet av förra året lämnade familjen Umeå för Göteborg.

I dag driver paret en mindre verksamhet på sju hästar och Jonathan tränar även lite unghästar åt Christer Otterström där de håller till på Vårgårda.

– Jag hoppas kunna få rida och köra mer framöver och se hur det fungerar. Det är ju en av orsakerna till att vi flyttade ner. När vi bodde där uppe ringde folk mer söderut, säger Jonathan Carre. 

Till sin hjälp har nu Jonathan anlitat travmedieprofilen Mattias Spante för att bättre kunna kommunicera med potentiella kunder.

– Vi har tagit hjälp av honom eftersom att jag har lite svårt att kommunicera i språket fortfarande. Jag vill försöka bli bäst i Sverige och hoppas att Spante ska kunna hjälpa mig att nå dit. Han är väldigt duktig på allt han tar sig för och genom honom så hoppas jag att tränare ska känna att de har någon vända sig till både före och efter loppen om de vill samt när de undrar om jag är tillgänglig och kan rida deras hästar.

Paret konstaterar att Sverige är ett land som är bäst lämpat för att uppfostra sina barn och avser inte att flytta tillbaka till Frankrike. Men visst har de drömmar om att fortsätta tävla där. Deras egen uppfödning El Toro har vunnit lopp på Vincennes – och de själva har ju varit där förut. 

– Hästar är drömmen, det har det alltid varit för oss. Man måste få drömma annars hade man slutat för länge sedan. Det finns ett hopp hela tiden om att man ska hitta en fin häst och kunna vara med i de större sammanhangen. Och kanske åka med en häst till Frankrike och stå som tränare själv. Det är klart att det skulle slå högt, avslutar Constanza Flores.

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.