Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag stammade – höll på att skita ner mig...”

Foto: Micke Gustafsson / Trav & Galoppronden
Foto: Lars Jakobsson / Kanal 75 AB
Foto: JK / Kanal 75 AB

För Patrick Wickman är det kärleken till hästarna som håller honom kvar i travsporten. 

Och när hans egen tränarverksamhet inte gick ihop hittade han andra sätt att försörja sig på.

– Jag måste få pengar någonstans ifrån. Jag har varit lyckligt lottad som haft så mycket jobb som referent nu, säger 51-åringen. 

Efter flera år som lärling övergav Patrick Wickman Stockholm för att satsa på att bli egen tränare hemma i Sundsvall. Han beskriver själv att han har gått den långa och tunga vägen för att ta sig framåt i travsporten. 

För två år sedan bestämde han sig för att dra ned på träningsverksamheten – i stället övergick han till mångsysslare i travets tecken som såväl banreferent och auktionsutropare. 

– Nu ligger ”travträneriet” som en hobbyverksamhet. Jag hinner med mycket och jag har stor hjälp av familjen, jag har en dotter som är 17 år som hjälper till i stallet, en son som är världsmästare i tippning (V75) och kör lopp. Sen har jag en hustru som jobbat med det här. Allihopa är delaktiga i allt, säger han. 

”Jag fann kärleken till hästen” 

Bara några hundra meter från Bergsåkers travbana växte Patrick Wickman upp. Han berättar att han bara var elva år när han för första gången letade sig in på stallbacken och började hjälpa till i travstallen. Året var då 1979. 

– Nu går man i skola och börjar köra sen. Då var det att börja från botten. Man började köra när man var femton och ta licens när man arton. Hela den här tunga biten. 

Vad var det som gjorde att du drog dig till stallet?

– Det var hästen. Absolut. Jag hade kunnat hålla på med hästar när det gäller vad som helst. Jag körde några ponnylopp när jag var 13-14 år men jag hade ingen egen. Det fanns inte ekonomin. Mamma var städerska och pappa jobbade på ett varv. Det fanns inga pengar så det var budgetvariant på allt. Men jag fann kärleken i hästen. 

Efter att Patrick Wickman slutat grundskolan dröjde det inte länge innan han började arbeta med trav på heltid. Han följde nämligen med den legendariska Bergsåkerstränaren Lars Lindberg ner till Simlom gård utanför Norrtälje när denne skulle starta upp där. 

Totalt blev det 18 år i Stockholm hos olika tränare – och framgångarna var stora. Bland annat vann han Travrondens Guldklocka vid två tillfällen och tilldelades Nordin-stipendiet 1997. 

– Jag lyckades bra faktiskt. Det var framgångsrika år. Det var jättetrevligt. Man har jobbat hårt, då fanns det ju inga breddlopp och så. Jag måste faktiskt slå mig på bröstet och säga att jag har gått den tunga vägen. Nu blev jag ingen världsmästare men de flesta loppen vann jag som lärling. Det var ingen som kastade saker på en, då fick man jobba för grejerna. 

”Gjorde det för att trygga vår framtid” 

Redan under tiden som lärling så försökte Patrick Wickman att påverka och utveckla travsporten. Han var bland annat med och drev lärlingsföreningen på Solvalla, den tiden som Andreas Bergfeldt var ordförande innan han 27 år gammal gick bort i cancer 2005. 

– Det var vi som drog i gång så att lärlingarna fick köra mot sina arbetsgivare och började köra på V75. Vi började driva det där. Det var många med mig, inte bara jag, som började jobba med en kille på STC (tidigare Svensk Travsport), Kåre Hagen, som också hjälpte till, säger han och fortsätter:

– Det är ingen som nämner det nu, men det var det vi gjorde för att trygga vår framtid och göra det roligare för de som ska jobba. Nu är det lite andra saker som gör att det är tråkigt i travsporten. Men man får se tillbaka på det här och det var som var roligt. 

När han väl drog i gång som egen tränare hemma i Sundsvall så förklarar han att det var hans sociala förmåga som gjorde att han kunde sälja in hästar i träning. Men tillslut så menar han att inte ens det gick. 

– Nu på senare tid så har även det varit svårare. Man måste ha resultat för att folk ska få upp ögonen. De hästar som jag har haft har väl visat resultat men syns du inte med vinster så är det svårt att ta sig in i gänget.

”Pratar först och tänker sen”

Är det därför du sökt andra vägar?

– Ja, jag måste få pengar någonstans ifrån. Jag har varit lyckligt lottad som haft så mycket jobb som referent nu. Då finns inte den paniken att jaga kunder för hästarna, då kan jag köpa en egen häst. De hästar som jag har på tränarlistan nu de äger jag allihop själv. 

Ja, för när ”travträneriet” avtog, närmare bestämt för två år sedan, så började andra uppdrag droppa in. Något som egentligen bara handlade om en slump. 

Patrick Wickman och kollegan Jimmy Jonsson anordnade en tränardag och skulle göra något ”kul”. Och då blev det att de skulle testa att ”reffa” varsitt lopp. 

– Första loppet höll jag på att skita på mig och stammade. Sen tog Jimmy sitt och lät likadant. Då tog jag det andra och det flöt på litegrann. En vecka senare dök de upp och sa att du var ju duktig på det där, och så frågade om jag kunde reffa en ponnydag på Bergsåker. Det tyckte jag vore kul och på den vägen är det. 

Snabbt spred sig ordet, han fick ett samtal om inhopp på Hagmyren travbana som sedan permanent – och det bara fortsatte. Idag refererar han lopp på fem olika banor, Östersund, Hagmyren, Bollnäs, Bergsåker och Dannero.

På många håll blir han uppskattad för att inge action i sina referat. 

– Det ska inte vara kostym och kavaj varje dag. Men jag brukar säga att jag pratar först och tänker sen och det är väl lite det att man bara säger det som kommer. Det jag säger nu kanske jag om 10-30 sekunder vet vad jag ska säga för att man har en livlig fantasi. Det är kul. Sen har jag sagt fel ett par gånger, men det händer alla människor. Det får man bjuda på. Det kommer jag att göra i framtiden också. 

”Inne i finrummet tänkte jag” 

Men att vara referent är inte Patrick Wickman enda bisyssla. Han är även anlitad som auktionsutropare. Något som han verkligen brinner för. 

– Det tycker jag är riktigt häftigt. Där är det lite tempo och drag. Där kan man få lite action och där är det jag som bjuder på action. Jag har fått väldigt bra respons av tränarna som köper hästar att det går fort och inte är utdraget. Det är pang pang och nästa häst. Inget dravel. Det är action, det ska det vara. Det är väl bara Luddes auktion som jag inte har i Sverige.

Och ordet sprider sig. I fjol fick han nämligen ett oväntat samtal av ryttarprofilen Lisen Bratt Fredricson. Hon ville att Patrick skulle vara auktionsutropare under Jönköping Horse Show och Swedish Select Horse Sales där auktioneras treåriga hopphästar ut. 

– Vänta tänkte jag, det här är ju fel forum för mig. Nu är man inne i finrummet tänkte jag. Det var jag naturligtvis men de respekterade det och tyckte att det var jätteroligt när man drog i gång i mitt tempo, säger han och fortsätter: 

– Men vi har ju en gemensam nämnare och det är hästen.

”Hellre sett att de gjort något annat” 

I samband med att Patrick Wickman drog ned på hästar för två år sedan så lämnade han även Wolmsta Gård där han hållit till i 15 år. Det var en stor lättnad att sälja huset och att flytta hästarna in till stallarna på travbanan berättar han. 

– Det kändes jävligt bra. Man visste sådana där småsaker som att det är skottat på morgonen och sandat när man kommer. Hela kasseten föll på plats. Jag kände mig lugn. Jag kunde ägna mig åt hästarna mer och stallet. Jag kunde åka därifrån med gott samvete varje dag och må bra. Man hann med hästarna, hur det än är så är det ju de som man bryr sig mest om. En stupränna skiter jag i men inte hästarna. 

Familjen är högst häst- och travintresserade. Sonen Ludwig arbetar hos Robert Bergh som lärling – och blev även världsmästare i V75 nyligen. Dottern Elin kör ponnytrav men är även duktig på innebandy. Det ser ut att bli hästar även för henne även om Patrick tror mer på allsvensk innebandy. 

– Vi stöttar henne i det och grabben i hans satsning. Vi gör det tills de flyttat hemifrån. Då står väl hustrun och jag själva med två ponnyhästar. Det är klart att jag stöttar dem oavsett men jag hade hellre sett att de gjort något annat. Men det är inget jag kan ta ifrån dem, de gillar hästar också. 

Om han fortsätter som proffstränare – det återstår att se. 

– Jag är i valet och kvalet. Men jag kommer inte att släppa hästarna, den saken är säker. Sen vet jag inte om jag är proffstränare eller amatör, avslutar han. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– De styrande måste se till fotfolket och inte bara till de här rika hästägarna. All heder åt dem som satsar enormt mycket pengar inte det, men man måste se till de här mjuka värdena. Det tror jag är det viktigaste för att försöka behålla. Finns det ingen bredd så finns det inget topp. Men jag har inte patentlösning på hur man ska ta sig dit, då skulle jag bli geniförklarad. Men det kommer att bli väldigt jobbigt att hålla den standarden som är i dag. Det är svårt att rekrytera nya. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

 

– Det är en kille som jag har vunnit ett V75-lopp med. Han heter Highson. Han tjänade inte så mycket pengar men han fick ihop sexhundra-sjuhundra tusen på två-tre säsonger. Det tyckte jag var häftigt. Det var precis i början när jag var tränare också. Det var därför jag fick lite av ett namn. Sen finns det många som kanske ligger varmare om hjärtat men han har betytt mycket, det kan jag säga. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Jag måste säga tre. V75-vinsten med Highson och sen har min dotter vunnit både Peter Buhlérs minne och Lars Lindbergs minne. Det var störst. Det var två härliga gubbar och Lasse var ju lite av en mentor för mig. 

 

– Sen när grabben vann sitt första lopp också. Det blev fyra minnen. Han vann sitt första lopp med en häst som jag både ägde och tränade, Smile of Mine.