Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Insåg att jag hunnit med en del när jag fyllde 30”

Foto: Mia Törnberg / TR BILD / TR MEDIA
Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD / © Lars Jakobsson/Kanal 75

Preben Sövik, 30, har varit försteman i två av Sveriges största travstall. 

Det har tagit honom på resor och storlopp som få vågar drömma om.

Och snart är det dags för norrmannen att stå på egna ben:

– När jag fyllde 30 år i höstas så funderade man på vad man gjort i sitt liv och då insåg man att man hunnit med lite ändå. 

Som 16-åring lämnade Preben Sövik Norge för att gå på travgymnasiet Wången – och sedan dess har han fått uppleva en hel del. Som kusk har han både vunnit på V75 och på franska Vincennes. Men det som präglat han resa allra mest är det ansvar han fått axla som försteman åt travtränare som Lutfi Kolgjini och Robert Bergh. 

Han har stått bredvid de i med och motgång – i stora och små lopp – och efter de 

ren hos två av travsportens allra främsta vet Preben Sövik vad som behövs för att vara på topp. 

– Man vet hur mycket det krävs. Ibland när man sitter en lördagskväll i hästbussen hem från trav och så ser man på sociala medier hur kompisar är ute och käkar eller ränner på stan. Men ska man lyckas och ta sig dit man vill – och det är ju att vara i toppen och vara med i de stora loppen – då krävs det lilla extra. Det är inget åtta till fem jobb. Det är en livsstil, säger 30-åringen. 

Son till norsk travprofil

Som son till den norska proffstränaren Lars-Mange Sövik var det inte en vild gissning att även Preben skulle hamna i travsporten. Han beskriver att han tidigt började springa i stallet och att han satt på en häst innan han själv kunde gå. 

– Man är ju född in i det ”delux” kan man säga. Mitt första ord var ”häst” så det stod egentligen klart i ganska tidig ålder vad jag skulle hitta på. Mina föräldrar har varit noga med att man ska få bestämma själv vad man vill göra här i livet. För min del har det bara varit trav och häst. 

Efter att ha följt med sin pappa på trav och själv kört ponnytrav så var det givet att nästa destination, vid gymnasievalet, skulle bli Wången i Östersund. Ett val han knappast ångrat men visst kändes det lite att lämna familjen hemma i Norge. 

– Det var ju lite konstigt, det måste jag säga. Man hade ju bott hemma i 16 år och så skulle man bo i vildmarken hundra mil hemifrån. Det var helt klart några tuffa månader i början. Det tyckte jag men samtidigt så är det nog så för de flesta som flyttar så långt bort. 

Preben kom dock snabbt in i gängorna i Östersund och enligt honom själv så ledde den tidiga flytten till att han växte upp lite fortare än sina jämnåriga kompisar som bodde kvar i Norge. För efter flytten till norra Sverige så var inget omöjligt. Nästa steg efter examen blev att åka till USA för att jobba hos Trond Smedshammer. 

Där trivdes han bra och fick dessutom många nya vänner. 

– När man sitter och läser någon travtidning och läser om tävlingar i USA, Australien eller Nya Zeeland så känner man att alla har man mött ett par gånger. När det väl är något så är det många som man kan ringa och prata med. Det kan vara en fördel i vårt yrke att ha ett stort kontaktnät, konstaterar han. 

Han blev kvar i USA i ett och ett halvt år, sedan blev han tvungen att fixa ett nytt visum och åkte därför hem till Norge igen. Beskedet drog ut på tiden och i väntan på att få okej att åka tillbaka över Atlanten sökte han till den norska proffstränarutbildningen. Inte mindre än 14 dagar efter kursstart fick han sitt visum, han bestämde sig ändå för att gå klart utbildningen och efter ett halvår på hemmaplan så tog hans travresa en annan riktning. 

– Det är inte omöjligt att om man åkt tillbaka till USA direkt den gången att jag varit kvar där än idag, säger Preben Sövik som trivdes riktigt under tiden hos Trond Smedshammer. 

Hamnade hos ”Ludde”

Nästa destination blev dock Skåne hos den framstående travtränaren Lutfi Kolgjini eller ”Ludde” som han kallas. Där började han i februari 2011. 

– Pappa har känt Ludde i alla år så han ringde till honom och frågade om han inte hade något jobb – då svarade han att helst jag helst skulle ha varit här igår.

Preben som har ett stort intresse för unghästträning började jobba med just de yngre förmågorna som på den tiden skilde sig markant gentemot övriga tränares. De var större, tidigare i utveckling och hade unika stammar då ”Ludde” födde upp hästar själv. 

– Nu har de andra tränaren tagit ikapp honom lite men på den tiden var hans två och treåringar bland de finaste i hela landet.

Men Prebens tillvaro med att träna unghästar skulle snabbt komma att bytas ut mot något annat. 

– Ludde kom till mig efter att Lavec Kronos vunnit Hugo Åbergs och så frågade han – ”Har du pass?”. Jag svarade ja och då sa han bra för du ska åka till Italien imorgon med ”Lavecen”. Jag frågade vart vi skulle och då sa han bara att det fixar Knutte (transportören). Man fick en hästbuss, Lavec Kronos och ett tankkort sen fick jag åka till Italien själv i fem veckor. Det var början på att jag fick åka mycket utomlands och till olika filialer. 

Åren hos Kolgjini innehöll allt från stora framgångar i de allra största loppen och förutom hästar som Lavec Kronos fick Preben Sövik även följa Raja Mirchi, Joke Face och andra stjärnor på nära håll. Och norrmannen betonar verkligen att tiden hos ”Ludde” där verkligen präglat honom. 

– Han skickade mig till Italien, Frankrike och Stockholmstrakten på många olika uppdrag. Det är något man är väldigt tacksam än idag, att jag fick det förtroende av honom. 

Och när han tvingas minnas tillbaka på åren i Vomb så är det svårt att välja ut något specifikt – bara de som var där kan helt enkelt första. 

– Ena dagen kunde vi stå och klippa får och andra dagen satt vi och tränade hästar inför Elitloppet. Ingen dag var den andra lik. 

Så småningom blev det dock dags att leta efter nya utmaningar. I början av 2015 tog Preben Sövik ett nytt jobb hos Robert Bergh som var i full gång att etablera sin verksamhet i Göteborg efter att tidigare ha varit Bergsåkerstränare. 

Du som har varit hos två av de allra främsta inom travsporten. Vad tror du att det är som krävs för att vara bäst?

– Det är nog det att de har ett sådant engagemang. Det är liksom inget jobb utan man lever för det, det är en livsstil. Jag tror att många därute inte vet vad som krävs för att ta sig till den nivån. För de som är uppe i toppen så krävs det så mycket planering och kunskap från när hästen kommer in i stallet. Som hos Ludde så börjar det arbetet innan hästen ens är född. Lyckas man med det så har man potential att vara med i de största loppen i världen. 

Både Lutfi Kolgjini och Robert Bergh är inte bara enormt skickliga, de tillhör också de inom travsporten som inte sällan bjuder på starka känslor och åsikter.

”Världens snällaste”

Hur har det varit att jobba med dem?

– Jag tror att jag har sluppit undan det värsta, säger han och skrattar: 

– De bägge är två av världens snällaste människor, men det visar också bara att det krävs en viss tävlingsinstinkt och engagemang i det de håller på med. Det är väl därför humöret kan komma fram, privat är de helt fantastiska människor. 

Efter ett par lärorika år och framgångar i ännu ett av Sveriges största stall så valde Preben Sövik en ny arbetsgivare med lite färre hästar. För drygt ett år sedan började han jobba hos Jägersrotränaren Ola Samuelsson och i höstas gick han proffstränarutbildningen. 

– Jag längtade lite tillbaka till Skåne. Sen hade Ola fina ettåringar då som nu presterat ruskigt bra tidigt på treåringssäsongen också. Men även att det blir mycket trav i ett stall med 100-150 hästar och jag kände att det snart var dags att stå på egna ben. Då ville jag söka mig neråt igen och också på ett ställe där man kanske kan dra igång något eget på sidan av. 

Nästa steg i travkarriären är nu att starta igång sin egna verksamhet. När det blir återstår att se men mycket handlar om rätt tajming. Han hoppas att flera av hans landsmän ska vilja sätta häst i träning hos honom. 

– Det ser inte så ljust ut i Norge tyvärr men det finns många hästägare i Norge som är intresserade och kapitalstarka och har en del hästar. Samtidigt vill de inte vara i Norge och tävla om småpengar. Så man vill väl vänta lite på det läget då flera norrmän söker sig över gränsen. Då kanske man kan få fler kunder därifrån.

Att Preben Sövik i varje fall har erfarenheten för att stå på egna ben när det väl är dags – det råder det inte tvivel om. 

– Ibland får man sätta sig ned. När jag fyllde 30 år i höstas så funderade man på vad man gjort i sitt liv och då insåg man att man hunnit med lite ändå, säger han med ett skratt. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE TRAVFRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Det är ju rekryteringen på alla fronter. Spelet är det vi lever på men vi behöver unga människor, allt från 10 - 40 åringar, som kommer in i sporten. Båda som hästägare och skötare. Vi måste kunna visa sporten och inte bara att det är en spelform. 

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Det måste vara Raja Mirchi. Man fick uppleva mycket med honom.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det jag minns mest från barndomen är när pappa vann Ulf Thoresen minneslopp för treåringar med Hot Chili Pepper år 2000. Den hade pappa själv som passhäst, den var lite speciell. Jag var inte så gammal då men det var en häst som jag pysslade lite med också. Det var också den dagen som det slog mig att Ulf Thoresens lopp är något som man vill vinna, nu är det inte lika aktuellt när det inte bara är för treåringar men har man tur så kanske de ändra tillbaka det. 

– Sen är det ju också för några år sedan när jag vann sitt första V75-lopp i Sverige och fick Stig H-stipendiet samma dag. Det kändes långt in i hjärtat