Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon vill bli först att nå drömgränsen

Foto: LJ
Foto: Lars Jakobsson/TR Bild / Lars Jakobsson/TR Media

Kajsa Frick är inte den som ger sig. 

Född in i travet har hon alltid varit ödesbestämd till livsstilen hon själv valde tidigt. 

Och blicken, den är fastklistrad på det stora målet: 

– Att bli den första kvinnliga travkusken att ta tusen segrar, säger 44-åringen. 

Hästarna har alltid funnits i Kajsa Fricks liv. 

Hennes första minne av de fyrbenta djuren är när hon fick följa med pappa Leif Witasp i rockarden när han var ute och tränade häst hemma i Rättvik. Orten är känt för mycket, inte minst sin vackra natur med Siljan invid, men även för sitt starka pulserande travhjärta. 

Och här spelar även Kajsa Frick en stor roll i historiebeskrivningen och den traditionen gör hon allt vad hon kan för att hålla vid liv. 

– Det här är ju klassisk travmark. Det finns många fixstjärnor som Ego Boy, Olle Goop, Jim Frick och On Track Piraten, för att nämna några. Det är så många som kommit härifrån

”Mer envisa än de är stora” 

När Kajsa Frick var tio år gammal fick hon sin första ponny i form av ett Gotlandsruss. Hon fick vänta två år tills hon själv fick börja tävla med den, men när hon väl var i gång fanns det inget som kunde stoppa henne – inte ens envisa ponnyer. 

– Det är otrolig inskolningsport till travet. De där ponnyerna är mer envisa än vad de är stora. 

Med pappa Leif som travtränare fanns den fartfyllda sporten nära till hans. Snabbt växte ambitionen att själv arbeta med den på heltid. 

Så fort ekonomistudierna avklarade på gymnasiet så började hon arbeta i stallet, främst hemma men även lite äventyr blev det också. 

– Jag har varit på lite utstickare, dels hos Bosse Milton under sommarlovet mellan åttan och nian. Sen fick jag Stig H-stipendiet och då var jag hos Pierre Levesque i Frankrike. Jag var även nere i Åby och drev en filial där under pappas ledning, så det har ändå blivit mest hos pappa som jag har varit. 

”Nu är man accepterad”

Faktum är att hon fick ett erbjudande att stanna kvar i Frankrike och arbeta hos Stig Engberg i Cagnes-sur-Mer. Och tackade nej. Vid den här tidpunkten hade Kajsa Frick nämligen fått upp ögonen för tävlingsbiten, och så hade hon lite hemlängtan. 

– Jag kommer ihåg när jag fick köra Castor Race på Örebro i ett lite större lopp och att jag fick förtroende bland hästägarna. Då var jag en ung tjej som skulle ut bland lite större kuskar och så fick jag vinna det loppet. Det kändes lite extra. 

Hur upplever du det att vara tjej i loppen nu – jämfört med då?

– Nu är man accepterad, säger hon och skrattar.

– Det är en helt annan sak nu, det är många tjejer som visat framfötterna, och framför allt att tränare släppt fram tjejer och kört. Så var det lite mindre förut. Hade man varit kille hade man fått så mycket fler chanser, det kan man inte sticka under stol med att säga. Det har ju blivit bättre men det är lite så fortfarande. 

– Men det är fantastiskt roligt att många tjejer tagit för sig nu. 

Trots att det genom åren funnits framgångsrika kvinnliga kuskar som Helen A Johansson, Catarina Lundström, Jennifer Tillman och Sandra Svensson, för att nämna några, så är det hittills ingen som tagit sig till 1000 kusksegrar. 

Närmast den milstolpen är Kajsa Frick – och det har hon länge haft i sikte. 

Idag ligger hon på strax över 900 segrar. 

– Det är det stora målet det där, att bli den första kvinnliga travkusken att ta tusen segrar. Men det går trögt, säger hon och fortsätter: 

– Det ramlar inte på lika många segrar som det gjorde för fem-sex år sedan. Så enkelt är det. Det har blivit mycket hårdare konkurrens men tanke på att jag förr nästan körde alla lopp på Rättvik och Romme. Nu är det catchdrivers som åker land och rike runt och det är svårt att matcha sig med dem. 

Kajsa poängterar dock att hon är tacksam för att hon kunnat arbeta med sin största hobby med den uthålligheten hon kunnat göra. Det är många bitar som ska falla på plats i livspusslet. Men Kajsa Frick beskriver sig ofta som tjurskallig, vilket varit en framgångsfaktor. 

– Det är både på gott och ont. Jag ger mig inte i första taget på mycket. 

Slungades ur sulkyn

Ett exempel på det är tidigare i år när hon slungades ur sulkyn en tävlingsdag och fortsatte att köra på som vanligt resten av loppen. 

– Ja, då kände jag inte riktigt av all smärta. Nu var det bara jag som råkade illa ut, hade andra varit inblandade kanske man tänkt sig för lite mer, men nu tänkte jag bara att jag får ta det här onda lite senare. 

En gång när det gick betydligt värre var dock när hennes morbror Jim Frick var med om den svåra olyckan på Solvalla 2010 – och hela travsporten höll andan. 

– Jag var faktiskt hemma hos mamma den kvällen. Pappa var nere på Solvalla och tävlade. Vi skulle bara in och se loppet. 

De såg olyckan och ringde till pappa Leif – men då var det bara att invänta besked. 

– Det var väldigt kaotiskt de första dagarna när ingen visste någonting. Det var en obehaglig och skrämmande tid när han låg nedsövd och ingen visste hur det skulle gå, säger Kajsa Frick och fortsätter: 

– Han hade alltid sagt att när han vunnit sina 5000 lopp så skulle han trappa ned och ta mer tid till familjen – och så händer det här. 

Jim Frick fick lägga ned sin aktiva travkarriär men är i dag invald i Travsportens Hall of Fame, fått Elitkampen uppkallad efter sig och delar nu även ut sitt eget pris på Hästgalan. 

– Han var en fantastisk driver, han körde verkligen häst. Det var långt ifrån de lättsamma hästarna som han fick köra. Han har gjort otroligt mycket för travsporten. 

”Har haft mycket gratis”

År 2003 tog Kajsa Frick ut sin proffstränarlicens, då var det dels för att kunna köra mot pappa Leif Witasps hästar i loppen men även för att så småningom stå på egna ben. 

Men hon har haft stor hjälp av att ha en stark travfamilj bakom sig. 

– Man har haft mycket gratis, från både pappa och Jim om det är någon häst man har kört fast med. Det har varit väldigt bra. 

– Sen finns det väl en risk att man blir lite enkelspårig i sitt sätt att driva företag, man ska egentligen ut och se så mycket mer. Om man vidgat sina vyer hade man nog kunna utvecklats mer. 

I dag har Kajsa Frick närmare 32 hästar på träningslistan som tränas på anläggningen i hembyn Nittsjö men även inne på banan i Rättvik. 

Det finns många yngre förmågor i boxarna och hon hoppas att finna en stortalang. 

– Man hade gärna haft en stjärna som skulle kunna vara med på V75 och i lite unghästlopp. Det har jag inte riktigt nu men jag har jättefina tvååringar som jag hoppas kanske kan ta mig dit nästa år. Likaså treåringarna känns jämna och bra. Det ser spännande ut.

– Att träna fram en unghäst och vara med hela vägen är det som gör att man står ut varje dag med det här arbetet. 

Mycket av Kajsa Fricks travliv handlar också om att ge tillbaka till sporten. 

– Om det är några tjejer och killar med stort intresse så hjälper jag dem så got jag kan och lånar ut häst till licenslopp bland annat. Jag måste nog säga att jag tar mig mycket tid för ungdomarna som är på stallbacken. 

– Jag har fått mycket gratis i och med att pappa var tränare. Man ser de som inte har det lika lätt men ändå har det här intresset och fallenhet för det här, då måste man snappa upp dem. 

Att hjälpa den yngre generationen är också på ett sätt att se hennes egen verksamhet leva vidare: 

– Jag har en tjej här som är 12-13 år som jag tycker är så jäkla begåvad. Jag köpte en shetlandsponny åt henne så att hon skulle kunna komma in i travsporten – och så att ingen annan tog henne (skratt). Hon ska ta över min verksamhet den dagen jag slutar, säger hon och tillägger:

– Men först ska jag ordna 1000 segrar. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Vi måste ha lika regler för alla, det här med Propulsion och Gocciadora. Svensk Travsport hugger ju av benen på sig själva på det sättet som de gör med allting. Vi måste ha en starkare ledning och tydligare regler kring vad som gäller i svensk travsport. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Det måste vara Barbaras Courage. Det var jag och syrran som ägde henne och hon sprang in 900 000 kronor. Plus att jag har använt henne som avelsmärr och där har jag även upplevt roliga stunder med hennes avkommor. Hon har betytt mycket. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Jag blir väldigt glad när jag får vinna lopp. Men en som stack ut var när jag vann på Elitloppshelgen men min egentränade B.W.L. Champion. Det var efter Elitloppsfinalen men det var fortfarande mycket folk där, bara att kunna segerdefilera framför den publiken med honom som jag haft sedan han var liten. Sådant vill man ha mera av.