Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fina hyllningen till mamma: ”Järnlady”

Foto: Maria Holmén / TR Media

Hanna Olofsson är bara 36 år men har redan varit proffstränare i tio. 

Hon räds inte för att jobba hårt, är vetgirig och väljer alltid att förstå hästen. 

– Man ska inte låta sin egen frustration gå utöver hästarna, då är det förmodligen vi som har gjort någonting fel, säger Bodentränaren. 

Förutom barndomsdrömmen om att bli polis så har det aldrig funnits något som stått i vägen för Hanna Olofssons stora intresse för hästar och travsport. Tack vare mamma Gunnel Fredriksson som är travtränare kom hon i kontakt med sporten tidigt. Hon såg också att allt var möjligt bara man jobbade hårt. 

I januari 2011 kvitterade hon ut sin proffstränarlicens och kan nu konstatera att hennes verksamhet står på helt egna ben. Trots att så inte var tanken från början. 

– Min mor ville dra ned på hästar och min far föder upp mycket hästar så det började mer som en familjegrej men nu har jag inte så många av deras hästar kvar. När jag började så hade jag nästan enbart hästar som de ägde men nu har jag bara fyra-fem kvar. Det är i och för sig mycket men inte med tanke på hur det började. 

Och mamma Gunnel – hon håller fortfarande på: 

– Jag tror att hon är gjord av ståltråd. Hon är 62 år och hon jobbar i alla fall fysiskt hårdare än vad jag gör. Det kanske inte säger så mycket men hon är en järnlady. 

”Det är nog något slags rekord”

Hanna Olofsson har alltså, trots att hon bara är 36 år gammal, varit travtränare i tio år. 

Jubileumsåret 2021 har hon dessutom inlett på ett annorlunda sätt. 

Bodentränaren har valt att ta ut stallets hästar när de känns som bäst, nämligen under vintermånaderna. En tävlingsdag i februari på hemmabanan hade hon 16 hästar till start (varv två kvalhästar). Det motsvarar cirka 40 procent av hennes hästar på träningslistan.

– Det är nog något slags rekord. De brukar gå väldigt bra på vintern. Normalt sett hade jag säkert väntat med några och debuterat i april eller maj. Nu tänkte jag göra lite annorlunda i år och tävla på vintern om de känns bra. Jag tycker att isbana är väldigt skonsamt för hästarna och de känns fina och friska. De kanske får ett uppehåll lite senare i stället. 

I norra trav-Sverige har det den senaste tiden höjts oroande röster kring sportens utveckling. Inte minst på grund av bristande tävlingsplanering i relationen till förutsättningarna som finns med bland annat långa avstånd mellan banorna. 

– Banorna ligger längs kusten här uppe. Det är inget myller av banor men sen väljer man också vart man vill vara. Majoriteten av mina kunder är söderifrån men jag trivs väldigt bra i Boden. Det är ingen fördel att det är långt att åka. Det ska man inte sticka under stol med men jag tycker ändå att man till viss del väljer själv. På de flesta travbanor finns det möjlighet att stalla upp sig, det går att flytta om man vill, man kan stirra sig blind på nackdelarna men det är ganska tråkigt.

”Svårt – känns så himla töntigt”

Vad skulle du säga att fördelarna är? 

– Framför allt så är det banorna under vinterhalvåret. Man slipper den hårda grusbanan. Vi har hästarna på lösdrift och det är alltid rent, annars kan det ju bli lerigt och geggigt i hagarna söderut. Det ser jag som en klar fördel. 

Motvilligt går Hanna Olofsson med på att beskriva sig själv. Inte helt oväntat passar hennes beskrivning in på klangen i de resonemang hon för. 

– Det är alltid svårt och känns så himla töntigt. Men jag skulle säga att jag är ganska så lättsam, jag är ingen ”surmärr”, säger hon och skrattar:

– Det sitter liksom aldrig fast. Jag är lösningsorienterad och glad. Jag försöker att vara det mot mina kolleger och mina medarbetare. Det blir liksom lättare då. Jag är också av den tron att alla gör så gott de kan. 

Ända sedan Hanna Olofsson tog studenten från en samhällsekonomisk linje så har hon varit vetgirig vad gäller allt om och kring hästar och travsport. Trots att hon mest jobbat hos sin mamma och varit hemmakär så har hon försökt se nya saker med jämna mellanrum. Hon har bland annat varit en kort period i Australien och jobbat med travhästar samt varit veterinärassistent en sommar på hästkliniken i Boden. 

– Man är ju vetgirig och vill lära sig. ”Learning by doing” är ett sätt. Men det tar ganska lång tid och man hinner göra fel ett gäng gånger som man kanske skulle slippa om man sett någon annan göra det innan. Så jag är i väg ibland och kör någon dag hos någon tränare för att få lite idéer. Jag har några jag skulle vilja åka och köra med men jag ska inte outa någon speciell men jag tycker att det är roligt att lära mig nya saker. 

Sugen på ridning igen

Hanna Olofsson började köra travhästar när hon var 13 år, där innan hade hon fått lära sig sporten tillsammans med en ponny. Men till en början var det faktiskt livet i sadeln som lockade. Hon tävlade dessutom en del i hoppning. 

– Att rida var helt klart ett större intresse men det är svårt att livnära sig på om man bor i Boden. Sen föll det sig naturligt eftersom att travhästar ligger nära till hands.

Ridtränar ni något i stallet nu?

– Mestadels inte och jag rider i princip ingenting. Det är lite tråkigt. Jag skrev faktiskt nu på Facebook och kollade av läget om någon hade en ridhäst till salu. Jag brukar göra det ibland. Jag är ju sugen på att komma i gång igen på hobbynivå. Men travhästarna har jag inte ridit alls de senaste åren. Det är Jenny (Engfors) som jobbar hos mig som i första hand rider om det är någon som är lite besvärlig i vagn eller behöver lite dressyrjobb. 

När hon var 18 år tog hon körlicens och sedan dess har hon aldrig tittat tillbaka. Även om det kan vara tufft att vara ung och ny har hon aldrig känts sig orättvist behandlad i sporten hon dedikerat sitt liv till. Tvärtom gillar hon utmaningar och är sällan rädd. 

Hennes kärlek till hemstaden Boden går heller inte att ta miste på. Och hon konstaterar att hennes förutsättningar för en tränarkarriär varit bra redan från start. 

– Boden är ganska tacksam stad. Det känns som att man får bra hjälp. Det är mycket som har gått bra, även fast jag var relativt ung då. Sen oumbärligt var att min familj stod bakom mig, det vet jag att det har varit en klar fördel. Det är inget jag sticker under stol med. Jag har fått jättemycket hjälp av mina föräldrar. Vilket många får, men inte alla. 

Något som däremot är hennes eget, som hon är väldigt stolt över, är hennes egen gård i Råbäcken. Tack vare den har hon kunnat ta emot flera hästar samt inlett samarbeten med lokala uppfödare där hon tagit emot deras hästar på inkörning. 

Hon köpte gården till en början tillsammans med sin dåvarande pojkvän, travtränaren Claes Sjöström. 

– Han köpte nog den med mig mest för att vara snäll. Jag hade inte kapital nog. Han hade sin rörelse i Stockholm och jag ville utveckla min rörelse. Med hjälp av hans hjälp så gick det. Då kunde jag mer stå på egna ben, innan hade jag mer fått anpassa mig till min mamma. Det var så klart tacksamt då och jag fick hyra in mig i hennes stall. Men det är guld värt att ha en egen gård. Det är så jäkla lyxigt så att det inte är sant. Det var dyrt och så men det känns ändå som att det var värt det. 

Drömmen om en topphäst

Under intervjun betonar Hanna Olofsson vikten av djurskyddet. Hon värnar om hästarna som sina arbetskamrater och är noggrann med hur de förhåller sig till dem i stallet. 

– En häst kan lätt bli upprörd och gör inte alltid som man vill. Då brukar jag säga att de gör som de blivit lärda och alla är bra på någonting. Sen kanske inte alla är ämnade till att bli en bra travhäst, men alla är ämnade för något. Man ska inte låta sin egen frustration gå utöver hästarna, då är det förmodligen vi som har gjort någonting fel. Så är det. De tar inga egna initiativ, de gör som vi lärt dem. Jag tycker att de ofta är en ganska bra avspegling på hur man själv är som person.

I början av varje år lever alltid hoppet att det ska finnas en Kriterievinnare i treåringskullen. Hanna Olofsson har haft två treåringar som redan har imponerat och då finns det några som ännu inte kvalat. 

Drömmen om att ta fram en topphäst är i allra högsta grad levande. 

– Makethemark började ju i Boden och det känns inspirerande, avslutar Hanna Olofsson.

TRE FRÅGOR:

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?
– Det är en omfattande fråga. Det här med djurskydd kommer att vara viktigt men om jag bortser från det. Det finns så mycket men jag tror att det är viktigt att banorna blir mer publikvänliga och att det ska bli mer trivsamt att se på trav som åskådare. Om nu tanken är att det ska vara en publiksport, som fortfarande är ett mål vad jag förstår, måste man nog rusta banorna. Det har så mycket potential att bli superbra, jag är färgad så klart, men även de som inte är insyltade kan tycka det.  


Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Det var min första häst Good Luck Pride, en gammal travare som jag skolade om. Han var en missförstådd travhäst som blev en otrolig bussig hopphäst. Han lärde sig aldrig galoppera men vad man än styrde mot så hoppade han. Det kändes som någon form av tacksamhet för att jag gav honom en andra chans. Han var en väldigt bussig tävlingskompis. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana? 

– Det är kanske min första V75-seger med Quattro Lane i Umeå. Det var väl fem år sedan. Det var väldigt roligt. Ägarna var på plats och skötaren var ganska ny. Det var känslosamt.