Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Han körde ihjäl sig när jag var femton”

Highspeed Call och Kaj Widell.
Foto: Lars Jakobsson / TR Media/KANAL 75
Kaj Widell gjorde comeback efter ännu en höftoperation.
Foto: MA / TR Media / Kanal 75/MVA Foto
Kaj Widell på stallbacken.
Foto: Maria Holmén / TR Media
Kaj Widell.
Foto: Maria Holmén / TR Media

När han var 15 år vändes livet uppochned – då fann han travsporten. 

Och gång på gång är de hästarna som motiverat Kaj Widell att ta sig tillbaka. 

– Man måste nog också hamna så långt nere att man inser att man inte har annat att välja på, säger den 66-åriga travkusken. 

Det är en tidig vardagsförmiddag när SportExpressen avbryter Kaj Widell mitt under ett träningspass men travkusken har inga problem med att göra tid för intervjun. 

Ett stenkast från mycket populära Steam Hotel i Västerås bor 66-åringen tillsammans med sambon Katja. Varje morgon stavgår han en timme längs Mälaren och avslutar sedan i sitt hemmagym med lite vikter. 

Efter ännu en höftoperation är han tillbaka i sulkyn, han känner sig starkare än någonsin och hans trogna kunder har välkomnat honom tillbaka med öppna armar.  

Men vad är det som driver honom? 

– Jag tycker fortfarande om att tävla, särskilt nu när jag är fräsch igen, sen har jag inte gjort någonting annat i hela mitt liv. Jag får frågan ibland ”hur länge orkar du hålla på?” och det är två saker som avgör - hälsan och om man duger. Är man inte tillräckligt bra så får man inte många körningar och då får man hitta på något annat. Det är inte som något vanligt jobb, det är inte jag som bestämmer, tycker inte folk att jag duger så har jag inget jobb. Svårare än så är det inte, säger han och skrattar. 

”De är som en andra familj för mig” 

Kaj Widell föddes i den finska småstaden Lovisa. Han har alltid haft ett stort intresse för djur men det var inte förrän i tonåren som han hamnade mitt bland hästar och travsporten. 

– Jag spelade tennis aktivt, mest ihop med min pappa, och han körde ihjäl sig med bilen när jag var 15 år. Av en tillfällighet hamnade jag i familjen Korpis stall. Jag fick hästintresset när jag började känna dem. På den vägen är det. Man kan säga att familjen Korpi är lite som en andra familj för mig. 

Hur påverkade det dig att förlora din pappa? 

– Det är klart att man påverkas av det, men det är som med mycket annat, tiden läker sår. I början var det svårt att bli av med sin pappa som 15-åring.

Hans pappa jobbade som revisor och att satsa på travsporten var till en början inte så populärt men Kaj beskriver sig själv som ”svårstyrd”. Hade han bestämt sig så var det så. 

– Jag gick kvar i skolan till gymnasiet men jag var så skoltrött att jag gick in frivilligt i finska armén. Där var jag frontsoldat i elva månader för att se om jag skulle få tillbaka skolintresset men då hade jag nog redan bestämt mig för att det skulle bli hästar.

Vad minns du av tiden som frontsoldat? 

– Det var en minnesvärd tid. Jag tyckte tiden gick snabbast när man var i skogen så jag anmälde mig alltid som frivillig till att vara i skogen. 

Liksom många andra ser han med förskräckelse på Rysslands invasion av Ukraina men han försöker att inte oroa sig alltför mycket kring världsläget.

– Det är inget jag går och funderar på. Smäller det så smäller det. Man får ta dagen som den kommer. 

Tuffa tiden som tränare 

När han var 19 år flyttade han från Finland till Sverige tack vare ett stipendium. Tanken var att han skulle bli kvar på svensk mark under drygt ett år men han blev kvar. Han arbetade hos flera olika tränare som lärling, däribland Stig H Johansson och Gunnar Nordin. De två tränarna tillsammans med veterinären Lars-Erik Ullberg och dåvarande svärfar Berndt Lindstedt är de som betytt mest för honom och hans karriär, menar Kaj Widell. 

Samtliga ur skaran han gjort sig kända för sitt smått legendariska kunskapsarv vad gäller hästar och travsport. 

– Ibland är det små detaljer som gör att man hamnar hos rätt folk, konstaterar kusken. 

Tidigt 80-tal smög han i gång som proffstränare men där innan hann han även bedriva ”popstall” med Karl-Erik ”Kacke” Nilsson. Inledningsvis fick han en fin start på tränarkarriären. 

– Det gick jättebra i början men sen fick jag en virussjukdom i hela stallet och mina egna problem. Sen gick det bara nedåt. 

Hur mådde du under de här åren?

– Nä, då mådde jag inte så bra. På den tiden gick man i personlig konkurs. Jag sa upp 45 hästar på en dag för att börja om klara av det ekonomiskt. Jag hade en massa kostnader som jag inte klarade av när det gick dåligt. Jag blev tvungen att dra ned det i en mindre skala, då är det också svårare att få fram bra hästar. 

”Förstört mycket på grund av det”

”Problemen” han refererar till är något han tidigare pratat öppet om – alkoholen. 

Den har satt käppar i hjulet för honom, inte minst i rollen som pappa. 

– Under den tiden med spriten, som alla vet om, var jag inte en så bra pappa, jag har naturligtvis förstört mycket på grund av det. Det är inte någon hemlighet. I dag har jag bra kontakt med både min son och hans mamma, vi pratar varje vecka. 

Hur har det varit att förhålla sig till beroendet?

– Jag fick bestämma till slut, antingen går det käpprätt åt helvete eller så slutar du dricka. Jag hade ett återfall för drygt två år sedan på en och en halv dag men annars har det gått bra sedan den dagen jag tog ställning själv, säger Kaj Widell och tillägger: 

– Man kan få hjälp av andra men vill man inte själv så går det inte. Det är nog lika med alla beroenden, sen om det är spel eller narkotika, man måste bestämma sig. Man måste nog också hamna så långt nere att man inser att man inte har annat att välja på. 

”En ekonomisk katastrof” 

Efter att ha jobbat utomlands i Frankrike och Italien under tidigt 2000-tal flyttade han tillbaka till Sverige. Det var då han började försörja sig mer på att enbart köra lopp och vid sidan om skodde han hästar. Tempot gick dock ut över hans mående, han drabbades av utmattningssyndrom och efter ett tag började höften att krångla. 

Det har blivit ett par comebacker de senaste åren men Kaj Widell ser bara ljust på den oskrivna framtiden. 

– Jag tittar aldrig bakåt, jag ser bara framåt, på gott och ont, det går aldrig att reparera bakåt, det går bara att reparera framåt. 

Han har kört knappt 60 lopp sedan comebacken den 17 februari i år. I fjol körde han in knappt 2,8 miljoner kronor och Kaj Widell hymlar inte med att det har varit tufft. 

– Jag hade en ekonomisk katastrof förra året. Jag fick ta 100 000 kronor av mina sparpengar, jag tänkte att jag skulle fortsätta ett tag för att höftoperationen skulle komma. Hade inte uppsittningspengen kommit nu så hade jag varit i valet och kvalet. Jag tänkte jag provar ett tag till men jag kan inte fortsätta om det inte går runt, jag körde in strax under tre miljoner förra året. Det räcker inte i närheten. 

Fann kärleken via app 

Vid årsskiftet annonserade flera kuskar att de skulle börja ta ut uppsittningsavgifter även för proffstränade hästar, och det tycker Kaj Widell att även det yngre gardet bör göra. 

Bland de unga kuskarna är det nämligen ett par som valt att köra utan avgift fortsatt. 

– Jag tar (ut en avgift). Det går inte att hålla på annars. Det är fullständigt omöjligt. Du måste köra in runt 15 miljoner för att få det att gå runt annars. Det ska inte vara meningen, då dör yrkesgruppen ut, då är det bara fem-sex stycken som kan hålla på. Någon mer kanske, men inte många fler. 

– Jag tycker att de yngre ska fatta att det här. I Finland blev branschen förstörd för att de (yngre) började köra billigare för att få uppsittningar, det är jävligt korttänkt. Det kommer en dag om ett par år när det kommer nya unga. Ska de sänka ytterligare då? Det blev fallet i Finland och då finns det ingen möjlighet att gå runt. 

Även om han ser krasst på verkligheten så har han alltid nära till skrattet. 

För några år sedan fann han kärleken igen. Det var montéryttaren Stephanie Werder som introducerade honom för en dejtingapp där han klickade direkt med nuvarande sambon Katja.  

Tiden mellan loppen spenderar han numera nära deras natursköna boende intill Mälaren.

– Jag och Katja var nere och åt lunch på en restaurang vid småbåtshamnen där jag bor nu, då sa jag på skämt ”kan du ordna en lägenhet här så kan jag flytta hit”. Så blev det, säger ”Kajan” och tillägger glatt: 

– Jag har bara 50 meter till att gå ned och vinterbada, det är fint. 

Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Det är absolut att prispengarna höjs, annars tror jag att det kommer att bli problem, det kommer tyvärr inte finnas många som kan leva på travsporten. Det är inte många som har bra ekonomi nu och det kommer att bli ännu värre. Jag tror prispengar är det enda som kan hjälpa.

– Under de åren jag har hållit på känns det tyvärr som att klyftan mellan ST (Svensk Travsport) och de aktiva växer, så här stor har den aldrig varit. Där måste det hända någonting. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det roligaste var nog när jag var nybliven tränare och Stig H (Johansson) körde Varia till seger i StoChampionat. Det är enda gången jag har gjort segergest när jag varit sexa-sjua i mål. 

– Sen har jag andra fina minnen men det var i början av min karriär.


Vilken häst har betytt mest för dig?

– Det är Una Roy. Hon vann lite drygt 20 lopp och jag hade henne precis i början av karriären. Jag lånade ut henne en gång och det var lite kul, då vann legendaren Joe O'Brien. Det är den framgångsrikaste som funnits i USA. Det var bara han och jag som körde henne. Det måste vara hon av många andra fina hästar.