Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han är innovatören som vägrar ge sig

Foto: MICKE GUSTAFSSON / TR BILD / TR Media/KANAL 75
Foto: Maria Holmén / TR BILD / Trav & Galoppronden

Bert-Ola Månsson, 55, har i rollen som travbanechef gjort sig känd som idékläckare när han instiftat nischade tävlingsdagar. 

Han tror att receptet för att fler travbanor ska våga testa nytt ligger i acceptansen att låta banorna inneha olika roller: 

– Vi kan inte ha trettio Solvalla-anläggningar i Sverige med trettio Stig H Johansson, säger han.  

Bert-Ola Månsson, 55, har som travbanechef försökt experimenterat med nya idéer inom travsporten de senaste åren. Exempel på det är temadagar för kallblod och montésporten där han vågat sticka ut hakan även om han ibland mötts av belackare. 

Passionen för travsporten fick han av sin pappa – och även om hans far gick bort alldeles för tidigt när Bert-Ola var 11 år gammal, så hann han i varje fall forma livstigen för honom: 

– Jag är 55 år nu och jag är fortfarande kvar i den här bubblan, det hade ju inte hänt om han inte hållit på med hästar, så enkelt är det, säger han. 

”Alla ritade teckningar – jag gjorde startlistor” 

I den lilla byn Backe några mil från Hotingtravet växte Bert-Ola Månsson upp. 

– Min pappa drev en taxirörelse i Backe och var den ende i byn som höll på med trav och hästar. Han hade de överlägset sämsta hästarna som någonsin fötts upp. De var sämre än sämst. Men i min lilla värld så var de bäst. Jag minns dem allihop. Jag minns vad de hette och kunde deras stammar.

– I skolan när det var bild satt alla andra och ritade teckningar, då gjorde jag startlistor. Vår Bill Way fick möta Ego Boy i de listorna. Jag var extremt intresserad. Men jag är absolut ingen hästkarl. Jag hade ingen fallenhet eller talang för att hålla på med djuren. Men jag blev oerhört fascinerad av travsporten. 

Inte visste han då att just det där med startlistor skulle bli något som han skulle komma att få jobba med på riktigt. 

Bert-Ola Månssons far var bara 34 år när han gick bort och efter det tappade han den dagliga kontakten med hästarna. 

– Vi fick göra oss av med hästarna. Jag var äldst bland syskonen men jag kunde inte ta hand om det där själv. Men min passion för sporten har aldrig någonsin avtagit. Men själva kontakten med djuret, hästen, den avtog. 

Fotbollen tog honom till travbanejobbet 

Han höll på med andra idrotter som hockey, skidåkning och fotboll. Den sistnämnda sporten blev han riktigt skicklig på och det var faktiskt fotbollen som tog honom till första travbanetjänsten på Solänget. 

– Jag var inte så dålig på att spela fotboll så jag hade lite olika anbud. Bland annat från IFK Östersund, jag skulle egentligen dit men de kunde inte erbjuda mig något jobb. 

Då hörde division 2-klubben Örnsköldsvik FF eller ”Friska Viljor” som de kallades, av sig:

– Jag sa att om de hittar ett jobb åt mig så kommer jag. 

Klubbens ordförande kände Olle Brandell på Solänget – och när de båda fick reda på Bert-Olas travintresse var saken snabbt löst. 

– Jag åkte dit och fick jobbet. Då skrev jag på och flyttade till Örnsköldsvik. Det var inte mycket att tveka på då. Jag fick två flugor i en smäll bara av en ren jäkla slump. Jag hade ingen riktigt aning om vad man höll på med på en travbana men efter några veckor kunde jag jobbet. Det var precis det som jag ville hålla på med. Sen hade jag väl lite fallenhet för det. 

Året var 1989 och han var 24 år. 

– Jag brukar säga att jag egentligen bara har haft två intressen i mitt liv och det är fotboll och trav. Det är också de två saker som jag har fått hålla på med, det är jag väldigt tacksam för. 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

 

– Ja, det är att attrahera och skapa intresse för flera utövare. Det är någonstans utövarna som är publik och spelare. Sedan jag slutade med hockey har jag aldrig haft något större intresse av det heller. Nu finns det väl många som gör det ändå. Men jag tror ändå att det är viktigt att man har en relation till sporten. Ju fler som håller på med en sport, desto bättre. Det gäller både bredd och elit. Skapa nytt intresse och attrahera fler utövare. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Säterbest. Det var min idol i mitten på 70-talet. Han och Bertil Ödmark, det var mäktigt. Jag var otroligt fascinerade av det ekipaget. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Det finns ju så otroligt mycket! Men på något sätt ändå så måste jag säga när Nahar och Robert Bergh vann Elitloppet. Bergh är ju en smygidol. Jag är 55 år och har gått på trav sedan jag var 6 år typ. Men det är nog den segern som Rober Bergh tog som jag får svara. Jag kanske borde ha svarat något med Meadow Road men vi kör Nahar! 

”Skrev texter hela dagarna”

Han började som sportassistent men efter lite mer än ett år slutade den dåvarande travbanechefen på Solänget – och då fick Bert-Ola den tjänsten. 

– Jag blev tvungen att varva ned med fotbollen, men det gjorde mig inget. Jag spelade i lägre divisioner, sen var jag länge tränare och spelande tränare. Jag slutade väl spela när jag var 25 år men jag fortsatte med B-lagsfotboll tills jag var 40 år, säger han med ett skratt. 

Han blev kvar som travbanechef i tio år innan han slutade och tog chansen att vara projektledare på dåvarande CeWe-förlaget, nu Ågrenshuset i Bjästa. Där producerades sporttidningar och då även travprogram åt fyra av de nordligaste travbanorna. 

Men under de tre åren som skribent bevakade han även travsporten åt Örnsköldsviks Allehanda – och skrivandet skulle han komma att han nytta av. 

År 2002 återgick han till rollen som travbanechef men då till Dannerotravet. Efter ett tag där hörde Bergsåkers travbana av sig – och han lånades ut på en halvtidstjänst som medie-och kommunikationsansvarig. 

– Robert Bergh, Svante Båth och Ulf Ohlsson åkte ju runt överallt så jag satt och skrev massor av texter hela dagarna om dem i några år. Sen försvann de alla tre! 

Bert-Ola Månsson tog sig an uppdraget som travbanechef på Dannero som han nästan varit på tills i dag.Foto: TB / TR Media/KANAL 75

Regionalansvarig – och idékläckare

Samarbetet mellan Dannero och Bergsåker intensifierades och utvecklades. När Svensk Travsport skulle utse regionala sportchefer fick Bert-Ola ansvaret för Mittnorrland 2015. Då ansvarade han för banorna Dannero, Östersund, Bergsåker, Hoting, Oviken och Solänget som senare bröt sig ur.

Det var i den här positionen som han skulle göra sig känd som idékläckaren.

Han instiftade nämligen ”Sleipnerdagen” på Bergsåker, en tävlingsdag med bara kallblod. De kraftfulla travhästarna ligger honom extra varmt om hjärtat. Sedan 2002 har han också ansvarat för Kallblodsföreningen Sleipners medlemstidning ”Kallblodstravaren”. 

– Det är ett litet sidoprojekt jag hållit fast vid i alla år nu. Det är mitt lilla skötebarn. Det är en bisyssla som jag helt gör på min fritid. 

Men tillbaka till kallblodsdagen som sedan 2015 varit ett återkommande fenomen. För tre år senare var det dags för en ny nischad tävlingsdag på Bergsåker – montédagen. 

– Vad gäller Sleipnerdagen på Bergsåker blev jag ganska idiotförklarad, det skulle ju inte gå. Sen blev jag riktig nersågad när jag instiftade montédagen, det var ju ett ”mission impossible”. 

– Det skulle ju varken finnas hästar, ryttare eller intresse från spelare och publik enligt vissa. Men många tände ju också till på idén. De tyckte att det var spännande men jag fick en hel del kommentarer vilket gjorde det ännu viktigare att genomföra. Det funkade ju hur bra som helst! Det är en jättetrevlig tävlingsdag. 

Säterbest och Krister Söderholm.Foto: TR BILD / TR Media/KANAL 75

”Mindre banor törs inte” 

Att han blivit kallad för just ”idékläckare” i många sammanhang är något han tycker är lite smickrande.

– Jag har ju så många års erfarenhet. Då vågar man kanske sticka ut hakan lite mer än många nya och yngre. Men det är kul för nu känns det som att det börjar komma lite efterdyningar. 

– Ett exempel är Hot’n Cold, loppet med varmblod och kallblod, som de körde på Umåker. Det en gammal god vän till mig, Håkan Persson som jobbar där uppe som kläckte den idén. Där kan jag känna att jag kanske varit lite ”pappa”. Mathias Gustafsson är också en kille på Gävletravet som börjat våga lite mer. 

Bert-Ola Månsson skulle gärna se att flera banor skulle våga ta ut svängarna – men då måste det finnas en acceptans för det menar han. 

– Mindre banor som inte har så många tävlingsdagar törs inte offra några av sina dagar till något som någon skulle kunna tänkas tycka bli ploj. Plus att man är rädd att få kritik från större banor och centralt håll för att det kanske blir sämre omsättning. 

– Om man skulle accepterar att vissa banor i landet har den rollen, att ”ni får vara lite sämre det gör inget men gör något roligt av det ni har” då skulle vi våga mycket mer. 

– Jag skulle gärna vara den, men då blir jag nedsablad i någon krönika i kanske din tidning av någon större travtränare på Solvalla till exempel. Då blir man lite bakrädd. Vi kan inte ha trettio Solvalla-anläggningar i Sverige med trettio Stig H Johansson. Det kommer inte att ske, men vi har bara inte vågat erkänna att det är så. 

Tillbaka på Solänget: ”Nu kör jag till 2029” 

Bert-Ola Månsson har testat på det mesta inom travsporten – även om han själv aldrig varit aktiv utövare. Under åren som travbanechef har han skrivit ut tävlingspropositioner och hållit i tävlingsplanering. Inte nog med det så har även testat på att vara konferencierer, intervjuare och löpreferent på senare år.

– Jag är glad för att jag inte har fastnat någonstans. Jag hade säkert kunnat vara på Solänget i 30 år och gnetat på.

– Det där med att vara referent minns jag inte ens hur det började. Segerintervjuerna började när jag kom till Dannero och då tyckte de att jag var bra med det. 

Han älskar att möta de aktiva utövarna och höra deras berättelser: 

– Det som fascinerar mig med travet minst lika mycket som hästarna är alla fantastiska människor. De får gärna vara det som man kallar för originella människor, jag älskar det och jag tycker att det är så intressant. 

Ansvaret som regionalchef avslutades i år när han bestämde sig för att nöja sig med att vara chef på en bana – Solänget. Nu har han cykelavstånd till jobbet. 

– Jag har hela tiden bott kvar här i Själevad i Örnsköldsvik så det blev mycket pendlande och jag har haft något övernattningsrum. Vi har hus här och även om mina barn är vuxna vill man ju komma hem och kunna äta middag med frun.

– Av en slump dök det upp en möjlighet att börja jobba på Solänget. Det är lite kul för jag började här 1989 slutade 1999 och så började jag 2019 – och nu kör jag till 2029 hade jag tänkt. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.