”Går inte att leva med den rädslan”

Foto: Stall Tz
Foto: Stall Tz

Fatawu Abdallah var 19 år när han lämnade Ghana med för ett tryggare liv i Europa. 

Resan har varit lång och farlig – men i dag lever han ett annat liv.
Hans stora hästintresse gav honom en tillvaro där han inte längre behöver vara rädd. 

– Man kommer till en punkt där det inte går att gå tillbaka, det är bara att fortsätta framåt, säger den 36-åriga travhästskötaren. 

Hästarna har alltid varit närvarande i Fatawu Abdallahs liv. 

Som barn fick han tidigt bekanta sig med de långbenta frustande djuren tack vare sin farfar. Han hade en egen häst och lät ofta sitt barnbarn passa upp på den. Det var där tryggheten fanns, något som annars var sällsynt. 

Fatawus pappa var oppositionspolitiker och familjen levde med ständiga hot om livet – men i sällskap av hästen försvann alla problem. Åtminstone för en stund. 

– Jag tog hand om farfars häst. Jag tog ut honom på promenader, lät honom äta gräs, ibland var vi ute och red. Då gav jag honom långa tyglar och lät honom sträcka på sig. Jag kunde till och med sova hos honom ibland, jag älskade att lyssna på när han åt, återger Fatawu Abdallah från sin barndom. 

Sedan dess har hästarna varit den ständiga ledstjärnan i hans liv. 

”Går inte att leva med den där rädslan” 

Ghana är i dag en republik med flerpartisystem och presidentstyre. Men historiskt har landet en turbulent historia med flera militärkupper. Fatawu Abdallah föddes år 1986 rakt in i ett militärt styre som pågick in på 90-talet. Hans pappa fortsatte vara politiskt aktiv genom alla år och tillslut kostade det honom livet. 

– Det var inte lätt att leva där. Det blev aldrig någon lugn och ro. Då bestämde jag mig för att lämna. Det var stökigt men nu har det lugnat ned sig, det var länge sen nu. Om du inte är lycklig på en plats så ska du lämna, det går inte att leva med den där rädslan att något ska hända dig. Det är inte bra. 

År 2006 när Fatawu Abdallah var i tjugoårsåldern valde han att lämna Ghana. 

Det skulle visa sig bli en lång och farlig resa. 

– Det gick en och en halv månad innan jag kom till Libyen. Jag gick genom öknen. Du kunde ta dig en bit med bil, men sedan blev du tvungen att gå. Vi var tolv-tretton personer i början. Plötsligt kollar du bakåt – och till slut är det bara fyra-fem personer kvar. Det var bara att fortsätta gå. 

– I Libyen kunde de komma och arrestera oss, om de kom fick vi lägga oss ned för att inte bli sedda. Jag minns att jag kunde somna ibland när vi la oss ner och sen när man vaknade så var alla borta. Då gick jag ensam i tre dagar. Man kommer till en punkt där det inte går att gå tillbaka, det är bara att fortsätta framåt. 

Tog sig med båt till Italien 

Fatawu lyckades få några mindre jobb i Libyens huvudstad Tripoli. Men det var inget hållbart levebröd. Han behövde ta sig därifrån, det gick inte att se sig om, det var bara framåt som gällde. 

– En vän sa till mig att de skulle ta båten till Italien. Men jag hade inga pengar. Då sa han att om jag kunde köra båten och vet hur man läser en kompass så behövde jag inte betala. Då sa jag ”okej, jag testar att köra”. 

Visste du hur man körde en båt?

– Jag brukar säga att om du har ett intresse av något så kan du alltid lära dig, säger han och skrattar.

– Jag frågade några vänner hur man gör och då bestämde jag mig för att ta mig till Italien. Det var säkrare där. 

I slutet av 2006 nådde Fatawu Abdallah Italien efter att båten som han och hans medresenärer färdades i räddats av ett italienskt fartyg.  

Det var också i Italien som Fatawu Abdallah kom i kontakt med travsporten för första gången. Tidigare hade han bara sett sporten skymta förbi mellan olika tv-sändningar. I Ghana var det galoppsporten som syntes mest. 

– I Italien såg jag människor som körde hästar, precis som jag hade sett på tv. Jag hittade till en travbana där de körde runt. Varje dag gick jag dit och kollade. Jag kunde stå där i två timmar. Tillslut vågade jag titta in bland stallarna. Jag förstod inte italienska men det fanns några som kunde lite engelska, vi mixade lite. Tillslut fick jag börja jobba lite där genom att städa boxar. 

Lärde sig av Wilhelm Paal 

Den första travtränaren som Fatawu stötte på i Italien var den tyske travtränaren Wilhelm Paal. Paal som i dag håller till på Halmstadtravet och som bland annat vunnit Elitloppet som kusk. 

Det var hos honom han lärde sig allt. 

– Jag fick se hur man fixade hästarna, selade av och på. En dag frågade min chef om jag kunde köra häst. Jag sa att jag aldrig hade gjort det tidigare och då sa han att han kunde lära mig. 

– Han lät mig sitta bredvid i vagnen medan vi skrittade. Sedan lärde jag mig att köra genom att skritta hästar i över ett år. Jag skrittade hästarna tills jag kände mig redo att jogga, säger Fatawu Abdallah och fortsätter: 

– Två år senare lärde Wilhelm Paal mig att köra fort, i början galopperade bara mina hästar, så han fick lära mig hur jag skulle bära dem i handen när jag körde dem. 

”Gav mig de svåra hästarna” 

Fatawu bodde i Neapel och genom sina arbetsgivare på travbanan kunde han även tjäna ihop pengar till husrum. Men levnadsförhållandena i Italien var långt ifrån bra och han hade tidigt siktet inställt på Sverige. Problemet var bara att få ordning på papperna för att ta sig dit. Första vändan var han bara på svensk mark i två månader innan han tvingades tillbaka till Italien i väntan på att få fullständiga dokument. 

– Jag hamnade hos Jan Nordin på Solvalla. Han tyckte att jag jobbade på bra och rekommenderade mig till Stefan (Melander). Han hade fler hästar än Jan. Stefan testade mig i två veckor, sen sa han ”jag har jobb till dig, ta de här nio hästarna”. Sedan hjälpte Stefan mig med alla papper och jag åkte tillbaka till Italien i väntan på att de skulle bli klara.  

Tillslut lyckades han få ett längre tillstånd att stanna i Sverige. 

Hans nya arbetsgivare Stefan Melander märkte snabbt av Fatawus tålamod med hästarna, få har avverkat lika många timmar bakom en skrittande häst som honom. 

– Han gav mig de svåra hästarna, jag fick dem att lugna sig genom att jag joggade, skrittade och joggade dem. Precis så som jag själv lärt mig att köra häst. Jag stressade dem inte. 

”Kanske kan jag en dag köpa en egen häst”

2018 hade Fatawu Abdallah jobbat hos Stefan Melander i tre år och då tog han vara på chansen att ta körlicensen för att kunna köra travlopp. Hittills har han kört tio lopp och knipit en tredjeplats som bäst. Han drömmer om att köra fler lopp, men han är också fast inställd på att allt ordnar sig längs vägen.

Något han själv är ett levande bevis på.

– Alla får sin chans en dag. Man vet aldrig när eller hur det händer. Det finns alltid folk som stöttar en i den här sporten så man vet aldrig. Kanske kan jag en dag köpa en egen häst som tar mig framåt. Jag känner hopp och har stora drömmar. 

En kortare tid jobbade Fatawu Abdallah hos Stig H Johansson innan han återgick till Melanders stall då den nu 76-åriga tränaren dragit ned på sin verksamhet. Men på Stig H:s bas i Upplands Väsby hann Fatawu knyta nära band till familjen Johanssons samt proffskusken Erik Adielsson och hans familj som också bor nära gården. 

– Erik betyder mycket för mig, säger Fatawu berättar om hur kusken tillsammans med Stefan Melander och Stig H Johanssons familj hjälpt honom att få permanent uppehållstillstånd. 

– Nu kan jag leva resten av mitt liv i Sverige. Det är många som inte får den chansen. Nu kan jag bara jobba på här och betala skatt, sen kan man ju gå i pension också, säger han med ett ett lyckligt skratt. 

”Fått allt av hästarna” 

Vad har hästarna betytt för dig? 

– De har alltid hjälpt mig. Jag har alltid följt efter där hästarna varit, och genom det har jag fått mitt uppehållstillstånd. De har lärt mig att aldrig vara lat och jobba hårt och att fokusera på vad jag vill åstadkomma. 

Det har gått drygt 15 år sedan Fatawu Abdallah bestämde sig för att lämna Ghana. Sedan dess har han varit där två gånger och hälsat på sin familj. De är väldigt glada över hans nya liv i Sverige. Genom åren har han skickat de flera bilder och videos som visar upp vardagen i hans yrke. 

– De är inte vana att se sånt här i Afrika och särskilt min bror blev så lycklig över att se när jag körde häst, säger han.

– Några har dock sagt: ”men i Europa – det finns så många olika jobb där, och du jobbar med hästar?” Då har de kollat konstigt på mig. Men då har jag sagt att jag vill ju bara vara med hästar. Allt i mitt liv har jag fått från hästarna. 

Tror du att din farfar varit stolt?

– Det var länge sen han gick bort nu, men jag tror att han hade varit väldigt lycklig. Han visste alltid att jag skulle jobba med djur. Han såg det tidigt. Han sa alltid det var min väg.

TRE FRÅGOR

Vilken häst har betytt mest för dig?

– Det är många som har betytt mycket. Men då måste jag säga Total Recall, honom körde jag mitt första lopp med. Sen skötte jag inte honom, men jag måste säga att jag verkligen gillade Nuncio också. Den hästen var så vacker och så bra. Och stark var han också!

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Oj. Jag har tagit hand om många hästar här som vunnit. Sen byter vi skötare ibland på hästarna, så ibland har man inte alltid dem när de väl vinner. Men oavsett vem som sköter dem så värmer det alltid när de vunnit. Total Recall var en av de hästarna som vann när jag hade honom.

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Jag vet inte riktigt, men jag hoppas att fler hittar till travstall och att sporten bara kan växa och växa. Då ser framtiden ljus ut.