Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Förvånas över att den känslan ofta stämmer”

Foto: LJ / TR Media
Foto: Maria Holmén / Tr Bild

Som 23-åring blev Örjan Kihlström egen tränare.

Men för att få mer tid över till sina barn valde han att enbart köra lopp – och det har sannerligen funkat bra. 

Vad hemligheten är? Det vet han inte ens själv. 

– Ibland blir jag lite förvånad över att man kan få en känsla redan 200 meter innan mål att man ska vinna med en halvmeter. Det konstiga är att den känslan ofta stämmer, säger 57-åringen. 

Travkusken Örjan Kihlström, 57, behöver egentligen ingen närmare beskrivning. De flesta känner till travkusken som är en av de främsta genom tiderna. Men för de som av någon anledning missat så...

Har han vunnit de största loppen både i Sverige och internationellt. Utnämnts till ”Årets Kusk” vid Hästgalan åtta gånger. Segern i Prix d'Amérique med Maharajah 2014 gav en nominering till Jerringpriset och året därpå valdes han in i travsportens Hall of Fame. 

Men precis som för vilken idrottsstjärna som helst började allt i betydligt mindre skala – och ofta med ett särskilt minne. 

”Liten grej man minns hela livet” 

Född in i en travsläkt i Hälsingland var hästarna alltid närvarande. Och Örjan Kihlström minns första gången han själv fick styra en häst. 

– Det var en ardenner och det hörde inte till vanligheterna. Men jag följde med morfar ut och han hade glömt vantarna. Då fick jag rycka in och ta över tömmarna. Det var en sådan där liten grej men det är fortfarande en sådan sak som man minns hela livet eftersom man var så liten, säger han och fortsätter:

– Det var ju ingen bedrift i sig, hästen visste vad han skulle göra och det visste morfar också. Men det kändes stort för en liten parvel som jag var då, säger han med ett skratt. 

Familjen flyttade till Stockholm när Örjan bara var två år gammal.   

– Men jag har tillbringat mycket tid i Hälsingland genom åren och det gör jag fortfarande. 

Lärde sig allt i pappas stall

Från att han var liten fick han tidigt spendera mycket tid i stallet och följde med på travet när familjens hästar tävlade. 

Efter att Örjan Kihlström gått ut nian blev det direkt jobb i pappa Ivars stall. Det fanns aldrig ett intresse som var starkt nog att konkurrera ut hästarna. 

– Ända sedan jag var liten har det här varit det som jag varit intresserad av. Jag höll på med lite andra idrotter men jag hade aldrig någon tanke på att det skulle bli mitt levebröd, det var bara på kul. 

– Jag spelade lite hockey och fotboll som en pojke. Sen har jag åkt mycket längdåkning och lite utför, och så har jag även spelat lite golf. 

Han jobbade hos sin pappa under hela lärlingstiden. 

Vad var det främsta du lärde dig av honom?

– Det var väl alla grunder. Men framför allt var det känslan för hästen, det är det som sitter kvar mest. 

Året han skulle fylla 18 körde han sitt första lopp, i femte starten kom första segern – och som 19-åring vann han Guldklockan. 

– Jag lyckades göra det ganska tidigt och det kändes väldigt stort då. Nu finns det flera stora lopp för lärlingar men då var det största loppet som fanns för lärlingar. 

”Mest för att få tid över till barnen”

Körde du mycket lopp tidigt?

– Lärlingarna som kör mycket nu kör nog mer än vad vi gjorde då. Då var det egentligen bara lärlingslopp från början sen fick jag börja köra lite av stallets hästar även i vanliga lopp. 

År 1985 plockade Örjan Kihlström ut tränarlicensen och drev en verksamhet huvudsakligen på gården i Hallstavik. 

– Jag var bara 23 år då men jag hade jobbat med det sedan jag gick ut nian så jag hade ändå hållit på ett tag. Sen hade jag jobbat varje sommar innan jag slutade skolan. Jag var ganska ung men jag hade ändå hunnit skaffa lite rutin. 

Han trivdes bra som tränare och hade runt 70 hästar i stallet men efter tio år valde han att satsa på att enbart köra lopp. 

– Det som gjorde att jag slutade som tränare var dels att jag fick barn. Man insåg att enda chansen att få någon tid över till dem var att göra någon slags förändring. 

– Jag körde väldigt mycket lopp redan på den tiden och märkte att jag fick köra en hel del åt andra. Då gjorde jag det valet mest egentligen för att få tid över till barnen. 

”Större marknad för kuskar nu” 

På den tiden var det inte vanligt att vara ”catchdriver”. 

– Det var bara Lennart Forsgren i Sverige som hade tagit det steget då. 

– Men det kändes ganska tryggt eftersom att jag märkt att jag redan körde så mycket åt andra tränare. Jag förstod att om jag fokuserade på att åka runt och köra mycket så skulle det funka. Det gick ju bra redan från början, konstaterar han.

Sedan dess har allt flera valt att satsa på enbart löpkörningen.

– Det har blivit mer och mer av det. Det är fler tränare som inte kör själva heller. Det finns en mycket större marknad för kuskar nu än vad det gjorde då. Nu är det många tränare som inte kör själva och då var det bara några stycken. 

Vad säger du om den utvecklingen?

– Det är väl en naturlig utveckling tycker jag. Dels är det inte så många som har fallenhet för att vara bra på bägge delarna. Sen är det otroligt mycket jobb. Det finns fortfarande några som klarar av och orkar med bägge delarna men det är inte för alla så att säga, att vara bra på bägge. 

Inget travintresse hos sönerna 

Det blir många resdagar som kusk – och det finns givetvis både för och nackdelar med att viga sitt liv åt travtävlingar.

– Det bästa är väl att om man tycker om hästar och att tävla så är det en bra mix om man säger så. Det negativa är väl dels att det är mycket jobb. Framför allt är det väl att man jobbar när vanligt folk är lediga och vice versa. Man missar mycket av det sociala livet om man säger så, som andra människor har. 

– När ”vanliga människor” äter fredagsmiddag eller firar något på en lördag så är jag i regel upptagen. 

Hos sönerna Edvin, 24 och Karl, 22, har travintresset uteblivit även om äldste sonen hade en kort sejour som travfotograf. 

– Han praktiserade lite ett tag på Kanal 75. 

– De ska försöka plugga vidare nu men har gjort lite olika grejer båda två. 

”Inga planer på att dra ner” 

Från och till de senaste åren har Örjan Kihlström fått lämna återbud till tävlingar på grund av ryggont. 

– Ryggen har trasslat lite till och från men nu tycker jag ändå att det har funkat bra. Jag fick diskbråck för fem år sedan men jag har lagt om träningen lite. Nu känns det som att ryggen funkat bättre de senaste åren. Sen kommer det lite bakslag ibland men överlag tycker jag att det funkar riktigt bra. 

– Jag kör lite sjukgymnastisk med inriktning på att hålla ryggen smidig. Förr var det mer att jag sprang, cyklade och åkte skidor. Nu är det lite mer inriktat på att hålla ryggen i ordning. 

I år har han i skrivande stund kört drygt 900 lopp – och den nivån har han inga problem att hålla.

– Jag har ju dragit ned ganska mycket från när jag körde som mest. Då körde jag närmare 2000 lopp i början som catchdriver. Nu kör jag betydligt mindre, ifjol blev det runt 1100 lopp. 

– Jag har inga planer på att dra ner något mer. Nu känns det som att jag är på en bra nivå eller en nivå som passar mig i alla fall. 

”Ibland är det bara slumpen” 

För den yngre publiken får du gärna förklara ditt smeknamn ”Gubben i lådan”. 

– Det var Håkan ”Lillis” Olsson som myntade uttrycket när han jobbade på tv. Jag dök väl upp tillslut i något lopp efter att ha varit gömd i fältet så att säga. Då sa han att ”där dök han upp som gubben i lådan”. Det var han som började. 

Tycker du själv att det stämmer in?

– Det finns ju en liten grund till det, så är det. Men nuförtiden kör jag ofta så pass bra hästar, då är det inte lika ofta som jag kör på det sättet som jag gjorde på den tiden. 

Många spelare har suttit med hjärtat i halsgropen när Örjan Kihlström kyligt ”måttar” in segern med minsta marginal före mål. 

Hur säker är du egentligen när du måttar in sista biten?

– Det är lite olika. Många gånger har jag krafter kvar att köra med och då kan man måtta in det. Men ibland är det bara slumpen som gör att det räcker precis. Det är olika från gång till gång.

Fler selfies än autografer 

Han fortsätter: 

– Ibland kan man känna tidigt att det här kommer att gå vägen och ibland vet man inte förrän man passerat mållinjen. 

Är det något som sitter ryggmärgen eller har du några knep?

– Ne, men ibland blir jag lite förvånad över att man kan få en känsla redan 200 meter innan mål att man ska vinna med en halvmeter. Det konstiga är att den känslan ofta stämmer. 

Örjan Kihlström är någon som även blivit känd utanför travkretsar och det händer att han blir stoppad på stan.

– I stort sett alla som kommer fram är bara vänliga och snälla. Jag går ju inte fram och säger hej till någon bara så där, och så är väl svenskar lite generellt. Men vissa kommer fram och det har jag inga bekymmer med. 

Blir det mer selfies än autografer nu?

– Ja, så är det. Det är vanligare nu med selfies än autografer. 

”Det går ingen nöd på mig” 

Även om Örjan Kihlström inte längre tränar hästar på daglig basis så har han kvar närheten till djuren även tävlingsfria dagar. Han bor på en gård där Solvallatränarna Caroline Jansson och Patricia Gordin hyr in sig för dagen och ser hästarna från fönstret. 

Vad hittar du på när du är ledig?

– Det är lite allt möjligt. Jag bor ju ute på en gård sen tar det rätt mycket tid med min träning faktiskt. Golf har jag spelat en del men inte de sista åren faktiskt. Men annars gillar jag att vara ute i skog och mark och röra på mig. 

Hittills i år han har kört in drygt 42 miljoner kronor och tar man en titt på Svensk Travsports hemsida har han de fyra senaste åren dragit in runt 200 miljoner kronor.  

– Det går ingen nöd på mig om man säger så men sen kostar det ju en del att leva också. Det är inte så att jag lägger allt på hög. Det går väl rätt så bra, det måste jag säga. 

Du har ju haft otroliga framgångar. Tänker du någon gång på hur bra det går och har gått? 

– Det är klart att skulle man göra det, sätta sig och titta tillbaka lite så har det ju varit otroligt bra helt enkelt. Jag har haft tur att få köra åt många duktiga tränare och fina hästar. Sen har jag, peppar, peppar, fått vara frisk med bara kortare avbrott för ryggen. Det är bra på många sätt och vis, avslutar han. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?
– Oj, det var en svår fråga. För att svara på den tror jag att jag skulle behöva ett helt tidningsutrymme. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Det är många hästar som fastnat i minnet. Men den som betytt mest för karriären det måste jag säga är From Above. Jag vann mitt första Kriterium och första Derby och första Elitlopp med honom. Han var den som banade väg för alla andra.

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Då måste jag nästan säga två. Det är väl Elitloppssegern med From Above och Prix d'Amerique med Maharajah. De är svåra att skilja på.