Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Försöker ta hand om det som är nu”

Stefan Hultman hemma vid huset på EkeröFoto: Lars Jakobsson/TR Bild
Foto: KRISTOFER SANDBERG / KRISTOFER SANDBERG KRISTOFER SANDBERG/EXPRESSEN
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Stefan Hultman stod på toppen av sin karriär när tillvaron vändes uppochner. 

Livet som han lever i dag går inte att jämföra med det som var då, innan sjukdomen. 

– Jag försöker ta hand om det som är nu och se det som är positivt, säger 56-åriga travprofilen. 

Stefan Hultman föll pladask för travsporten på den tiden Solvalla var en levande stallbacke. Genom att gå bredvid och se storheter som bröderna Nordin, Berndt Lindstedt och Håkan Wallner skulle han så småningom själv bli en av de allra största. 

Under tränarkarriären vann Stefan Hultman alltifrån klassiska unghästlopp till de allra största loppen för äldre hästar, Elitloppet och Prix d'Amérique. 

Sen tog det stopp, och kanske var det kroppen som drog i nödbromsen. 

– Läkarna kan inte garantera det, men jag tror att mycket berott på att jag varit så stressad och mått så dåligt och att det gjort att de här sjukdomarna kommit. Både diabetes och att myastenia (reds anm muskel- och nervsjukdom) gravis kom fram. 

Yngst på Solvalla

Stefan Hultman har alltid haft ett stort intresse för alla slags djur, men även idrott. Under uppväxten spelade han en hel del hockey och hade talang. Hans far Ove var intresserad av travsport och köpte en travhäst och började så småningom även att köra lite själv. 

Stefan som då var åtta år gammal hängde med ibland på helgerna. 

– Han körde häst och jag fick sitta bredvid och då föll jag rejält för det. 

Efter grundskolan flyttade Stefan Hultman hemifrån och började jobba på Solvalla och fick sin första anställning hos Gunnar Nordin. 

– Jag var yngst på Solvalla kändes det som. Jag fick vara med de här stora killarna, och även tjejerna men det var väldigt mansdominerat på den tiden. Jag fick gå den hårda skolan men det var en lärorik tid. Jag fick vara med om på det ena och andra. 

Det blev en del äventyr, särskilt på dansklubben Lorry i Sundbyberg, ett stenkast från huvudstadsbanan. 

– Jag fick inte komma in där men jag var ganska storvuxen så jag lyckades ändå glida in.

Men trots sena nätter så var hästarna första prioritet dagen därpå.

– Man gick ned till Solvalla, hoppade över staketet och så sov man någon timme i stallet innan började jobba med hästarna. De slarvade man aldrig med även om man varit på Lorry till klockan tre på natten. 

”Annorlunda – annan jargong” 

Stefan Hultman beskriver en stallbacke med fler stallar, folk och rörelse. Det fanns en stor gemenskap, dracks kaffe och spelades kort. 

Och det var här han samlade på sig kunskaper tills den dagen han stod på egna ben. 

– Det var en period i svensk travsport som jag är otroligt glad att jag fick vara med om. Man gick ned till hovslagaren Erik Hådén, han var en hovslagare av guds nåde. Man pratade skoning och balansering. Han ville verkligen lära ut, och det ville de flesta äldre killarna. 

Han beskriver en särskild syssla som präglat honom. 

– När man var yngst i Gunnar Nordins stall så hade man en uppgift varje tävlingsdag. Det var att putsa hans skor, tvätta hans dress, putsa hans hjälm, lägga fram nya körglasögon samt handskar, klocka och pisk. Det gjorde jag varje gång det var tävlingar i ett och ett halvt år. Då, när man var 16 år tänkte man ”fan att man ska sitta här och putsa hans skor”. Men jag är så jävla stolt och glad att jag gjorde det. 

År 2017 valdes Stefan Hultman in i travsportens Hall of Fame och när hans kollega Torbjörn Jansson även han valdes in så visade det sig att de hade en sak gemensamt. 

– Jag skulle åka ned och hylla honom och då berättade jag den här historien om att jag putsade Gunnar Nordins skor. Då ställdes sig Torbjörn Jansson upp och sa ”det var min uppgift också”. 

– På den tiden var det annorlunda, det var en annan jargong. 

Stort intresse för träningsfysiologi

Innan Stefan Hultman plockade ut sin proffstränarlicens 1989 så hann han bland annat med att arbeta hos Stig H Johansson, Ulf Nordin, Torbjörn Jansson och Tommy Hanné. Han ville lära sig av de allra bästa. 

Mycket har hänt sedan åren på Solvalla, framför allt när det kommer till travhästarnas kapacitet och förmåga. Hultman menar att det i dag inte handlar lika mycket om balansering utan mer om att inte köra för fort. Och kanske är det just den insikten som givit honom de stora framgångarna. 

Han var nämligen en av de första att träna hästarna med en pulsklocka som följer hjärtfrekvensen under hela träningspasset, något som kräver skicklighet. 

– Jag var väldigt tidig med det och intresserad av träningsfysiologi, säger han och fortsätter: 

– Jag får ofta höra när jag är ute folk som säger ”jag har en lågpulsad häst”. Då ställer jag alltid motfrågan – ”vad menar du med det?” Svaret jag får är då ofta att de knappt kommer över 200 i puls. Då får jag förklara att det inte är att vara lågpulsad. 

År 2014 vann Maharajah Prix d'AmériqueFoto: LARS JAKOBSSON / TR BILD

Han fortsätter:

– Maharajah till exempel som är en av de starkaste hästar jag haft körde man hur lätt som helst botten i vad gäller puls. Det var bara att släppa av honom. De hästar som är lågpulsade är hästarna som går ned i puls fort. Från att gå i 240 i puls till att gå ned till 56 bara du tar upp dem. Det har att göra med att de hästarna har så mycket kapillär, alltså blodådror runt varje muskelcell som gör att den mjölksyra som bildas tar dem hand om och så syresätter dem musklerna. Det är lågpulsade hästar. 

– Tränar du inte hästarna över 200 i puls så tränar du inte snabba muskelgrupper, du måste komma upp i 210-220 i puls för att få effektiv träning. Sen är det väldigt viktigt att hästarna återhämtar sig. Går inte pulsen ned har du för mycket mjölksyra i hästen. Kör du då en intervall till – då kör du sönder hästen. Då är hästen trött. 

De första åren som travtränare ville han enligt sig själv lite för mycket. Han ville köra sina egna hästar och gå i Stig H Johanssons fotspår. 

– Jag hade armbågarna rakt ut, helstängt på mig själv och inte det rätta tålamodet. 

Annat blev det när han började arbeta på Menhammar. 

– De tog över ekonomin, jag fick varva ned och bara koncentrera mig på hästarna. Då kom tålamodet och jag började lyssna mer på hästarna. Framgångarna kom när jag fick ro i själen. Jag hade insett att jag inte skulle bli någon Stig H Johansson. 

From Above efter segern i ElitloppetFoto: THOMAS BLOMQVIST / TR BILD

Tidigt 2000-tal rasslade storloppsegrarna in med hästar som Pine Dust, Naglo, Jaded, Lie Detector – och inte minst From Above som vann Elitloppet 2003. Den segern håller Stefan Hultman än i dag som den allra största. Men det var hans sista stjärnhäst Maharajah som satte pricken över i:et. 

– Jag har vunnit allt som jag velat vinna och det är jag otroligt tacksam över. Jag hade turen att få vinna Prix d'Amérique på sista versen. Då började jag bli knackig. Hade jag inte fått vunnit Prix d'Amérique med Maharajah så hade jag nog inte varit 100 procent nöjd med min tränarkarriär även fast det gått otroligt bra ändå.

Året därpå, 2015, blev Stefan Hultman sjuk. Han drabbades av en hjärtinfarkt och det konstaterades även att han fått myastenia gravis, en muskel- och nervsjukdom. 

Men hans hälsotillstånd hade börjat dala långt där innan.

– Jag var petnoga med mina hästar och slarvig med mig själv. Jag var vältränad när jag var ung men när jag var 45 år fick jag diabetes typ ett och det är väldigt ovanligt när man är så gammal. Då fick jag ännu mer problem med vikten, blev stressad och folkskygg.

”Fanns några jag blev besviken på”

Efter att han drabbats av sjukdomarna gick det inte längre att fortsätta som travtränare. Gradvis har han blivit försiktigt bättre och arbetar numera som expert i ATG Live på onsdagar och lördagar. 

– Jag ser piggare ut än vad jag är. Jag är faktiskt ganska sliten. Sådana saker som var självklara för tio år sedan klarar jag inte av i dag. Jag lever som en 80-90-åring men jag är ändå väldigt tacksam. Jag hade lika gärna kunnat bli sittande som ett paket, läkarna tycker att det har gått fort och att jag kan åka och jobba två dagar i veckan.

Stefan Hultman berättar att han under den tuffa tiden fått nya insikter om sin omgivning – samtidigt som han lärt sig att inte älta saker. 

– Det var många som försvann men de som är kvar är riktiga vänner. Men det hade jag någonstans lite på känn, det var så många som ville bli kompis med mig, säger han och fortsätter:

– Det fanns några jag blev besviken på. Men jag kan säga att där jag sitter i dag så tänker jag inte tillbaka på de här negativa sakerna längre. Jag försöker ta hand om det som är nu och se det som är positivt. Till exempel som mitt barnbarn som är sju månader, hon är det goaste som finns.

 ”Blir alltid lite ståhej”

En av vännerna som blev kvar är före detta hockeyproffset Mats Sundin. De har hästen Nimbus C.D. ihop. En häst som haft ett par struliga år. Han har tränats av några av de bästa travtränarna men bara startat några få gånger på fyra år.

– När Mats ringde mig och frågade om jag ville ha in honom i träning hade de i stort sett gett upp. 

I comebacken blev det seger direkt. Ett känslosamt ögonblick för vännerna.

– Vi grinade både jag och och Mats grinade, vi var så rörda. 

https://www.instagram.com/p/B5a_YsYlWcF/?igshid=tcjb02x19kpv?hidecaption=true

Tanken är att Nimbus C.D. ska starta på nu. 

– I och med att jag är halvpensionär i dag så betyder det så oerhört mycket för mig att få ha en fin häst. I och med att det är Mats Sundin som äger hästen så blir det alltid lite ståhej runtomkring men jag och Mats har varit kompis i alla år jag varit sjuk. Nu fick jag chansen på hästen och det är ungefär som att det är någon där uppe som sitter och hjälper till.

 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

TRE FRÅGOR TILL HULTMAN

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Det är att behålla bredden. Det är jätteviktigt. Vi måste ha amatörer och små tränare. Gör vi inte det så går vi åt amerikanskt håll, då får vi bara en topp. Då blir det bara en gräddhylla som håller på med hästar, vi måste behålla bredden. Hur vi ska göra det är inte jag man till att säga men det är oerhört viktigt. Det är så himla kul när den lilla amatören vinner på V75 för det är så viktigt. Det kan inte bara vara de största tränarna och de med störst plånböcker som vinner hela tiden. Den blir en för smal sport. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Form Above. Han vann Kriteriet, Derbyt och Elitloppet. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Det är när jag vann Elitloppet med From Above. Jag har själv suttit på E-läktaren och att gå framför den och ta emot den här fantastiska publiken, det var magiskt.