Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Forsgren: ”Är bara en liten klick som vinner”

Foto: Mia Törnberg / TR Media
Foto: Lars Jakobsson/TR Bild / TR Media / Lars Jakobsson/TR Media

Lennart Forsgren, 71, har alltid gått sin egen väg.  

Han var en av Sveriges första catchdrivers – och vann många stora lopp. 

Men i dag kan han se kritiskt på den trend han en gång var med och startade. 

– De bästa ska köra, men det blir bara en liten klick som vinner och vinner, säger travprofilen. 

År 1969 vann Lennart Forsgren sitt allra första lopp, då var han 19 år och hade precis tagit jobb som hästskötare på Eriksunds travcamp utanför Stockholm. Sitt sista officiella lopp vann han 2010 med Åke Svanstedt-tränade Finders Keepers. Då hade ”Kusken” som han kallas, kört runt 25 000 lopp och tagit cirka 2 600 segrar. 

Bland storloppsegrar gick det då att finna Kriteriet 1989 med Not So Bad, Sprintermästaren 1993 med Top Royal och Europaderbyt 1994 med Progress Value. Dessutom hade Forsgren skördat stora framgångar med stjärnhästen Bolets Igor. 

Men han visste när det var dags att sluta. 

– Jag var inte lika hungrig längre. Det måste man vara, annars kan man ge fan i det, säger Lennart Forsgren och forsätter: 

– Min plan var att ingen skulle känna till det men familjen visste. Jag ringde Åke Svanstedt och sa att ”nu får du sätta upp mig på en jävla bra häst för jag vill vinna mitt sista lopp”. Då började han fråga massor, jag sa det inte var officiellt, han satte upp mig på en häst men det där kom ut på något jävla vis ändå.

– Min dröm var att vinna det där loppet och sen stå i vinnarcirkeln och säga att det här var mitt sista lopp. Men nu vann jag ju – och det blev en fin avslutning på det hela. 

”Var inte så snäll på banan” 

”Men vad föranledde en 40 år lång karriär som travkusk?

Lennart Forsgren hade inte med sig travsporten hemifrån men hittade ned till travbanan tack vara sin klasskamrat Roger Nygren som sedan skulle bli en känd travskribent. De både grabbarna var runt 11 år när de började hänga i stallarna på Gävletravet. 

– Man vattnade, mockade skit och sopade stallgångarna som det gjordes då. Till slut fick man börja jobba lite extra en helg och det häftiga var när man fick börja åka med tränarna på sidan. 

– Jag har sagt det förut, men jag minns så väl första gången jag fick sitta bredvid i vagnen och hålla i en häst själv, det har jag fortfarande kvar som ett minne. Men man känner verkligen vilken enorm styrka de har. Det fastnade jag för direkt. 

Målet var att ta realexamen men allt oftare hoppade Lennart Forsgren av vid travbanan i stället för vid skolan och när han var runt 17 år började han jobba på heltid med hästar. Men han hade ett annat stort intresse vid sidan av, nämligen ishockeyn som han utövade fram till i slutet av 1980-talet. 

Det går knappast att sticka under stol med att han valde två sporter som båda krävde hårt jobb. 

– Ja, det har det väl varit mitt signum. Jag har alltid gett järnet i alla sammanhang, både på gott och ont naturligtvis, jag var inte så snäll på banan och inte på hockeyrinken heller. 

Vann banchampionat med bruten fot

Hade du ett hett temperament? 

– Ja, det har jag haft och det vet alla som känner mig lite grann. Dock har man ju bättrat sig nu. Men jag var en sådan där vinnartyp och det har jag alltid varit. Jag vann skytteligan i hockeyn här nere i Halmstad och vi kvalade till elitserien. 

År 1973 flyttade Lennart Forsgren till Halmstad, vilket är den banan som flest förknippar honom med i dag, och började arbeta som lärling. Men fem år senare tog han ut tränarlicensen och satte i gång på egen hand. Och strax där innan slutade han även att spela ishockey. 

– Det blev naturligt. Jag bröt foten och det blev min sista match. Då var det var en tävlingsdag kvar på Halmstadtravet och jag ledde championatet och det var ovanligt. Jag var ju lärling då. Thomas Nilsson och jag stred om championatet och så bröt jag foten. 

Operation av bruten fot var att vänta – men inte innan striden om championatet var avgjord. 

– De la något specialgips och bedövade den där jävla foten under tävlingsdagen så att jag kunde köra. Jag vann några lopp och då blev jag champion. Sen kunde de operera mig. 

Titeln var ingen slump. Forsgren var vass i sulkyn och skulle också komma att skriva historia som Sveriges första catchdriver. 

– Ja, officiellt så var jag nog den första. När jag började med det där så var man tvungen att ha häst i träning, annars fick man ingen licens. Då stod jag för en eller två hästar på papperet bara. Men det kom de underfund med sen. Då blev det så, även om det kanske var Karl-Gösta Fylking som var först med att köra åt andra.

”Ramlade ned i division fem” 

Tidigt under 1990-talet började Lennart Forsgren köra lopp på heltid. 

– Jag gillade att träna häst. Men jag fick börja köra åt så många andra ganska tidigt samtidigt som jag hade som mest 50 hästar i träning. Jag kunde åka till Mantorp en måndagskväll åt andra även fast jag inte hade någon egen med. Då började hästägarna gny litegrann. Det blev ohållbart till slut, jag orkade inte med det. Jag klarade inte av att köra fem-sex dagar i veckan, driva en träningsrörelse och så bildade man familj då också. 

Som tränare hann han dock med en framgångsrik period tillsammans med en annan branschkollega – nämligen Kari Lähdekorpi. Samtidigt påverkade deras samarbete Lennart Forsgrens möjligheter som catchdriver. 

– Kari hade amatörlicens och då stod jag för hans hästar. Vi hade en period på fem år som vi arbetade tillsammans. Och eftersom att jag stod som tränare för hans hästar så blev jag tvungen att köra de i loppen. Det gjorde att mina gamla kunder, både proffstränare och amatörer, skaffade de sig andra samarbeten. När jag och Kari avslutade vårt samarbete så stod jag där med egentligen ingenting att köra. 

Forsgren poängterar att åren med Kari Lähdekorpi var en fin tid med segrar i bland annat Europaderbyt och Sprintermästaren. Och kanske var det även därför det blev så tomt. 

– Det blev en chock. Det är alltid lätt att ”tycka” om andra när man själv är i det jag kallar för elitserien, men över en natt när han och jag bröt så ramlade jag ned i division fem. Jag hade ingenting att köra. Det positiva med det hela var att jag kanske blev lite mer ödmjuk. Man fick en annan syn på det hela när man var nere i skiten. 

”Inte riktigt nöjd med det” 

Men ”Kusken” klättrade sakteliga sig uppåt mot eliten igen, och de sista åren körde han åt tränare som Åke Svanstedt, Stig H Johansson och Lutfi Kolgjini. Men den här ”catchdriver-biten” har han funderat på. 

– Med facit i hand är det både på gott och ont med de så här kallade lånekuskarna och catchdrivers. Du ser själv vilka det är där uppe som bara vinner och vinner. När jag började med travet på 60-talet och framför allt på 70-talet så körde nästa alla tränare sina egna hästar och amatörerna körde sina, säger Lennart Forsgren och fortsätter: 

– Jag är inte riktigt nöjd med det. De bästa ska köra men det blir bara en liten klick som vinner och vinner. De är duktiga på att köra, det är inte det, och så får de köra de bästa hästarna också. I dag måste man vara med där ”uppe” för att man ska kunna försörja sig. 

Innan Lennart Forsgren avslutade kuskkarriären så hade han börjat hoppa in som expertkommentator i travsändningarna i TV4 – och det spåret fortsatte han på. 

– Jag tycker att det är jättekul. Sen är ju vi som sitter där lite till åren, men vilka ska du ta? De som är aktiva sitter ju och kör. Det får bli de här som har gjort något. Man blir mer trovärdig om man har lite erfarenhet. 

Just åldern blev lite av ett problem när coronapandemin drog in över världen i början av 2020. Kanal 75 som producerar trav-tv vidtog försiktighet och därför fick medarbetare över 70 år stanna hemma från och med mars. 

Något som drabbade Forsgren. 

– Det var jävligt frustrerade men jag har full förståelse och har inga synpunkter på det. Nu tog de bort den här sjuttiogränsen, så jag ska få börja jobba i februari igen. 

Han har följt travet noggrant under hela 2020 – och påmint kollegerna om sin närvaro. 

– Jag lovar att jag har sms:at till de varenda jävla tävlingsdag, man är ju engagerad. De har nog tröttat på mig och mina sms, skulle jag tro, säger Lennart Forsgren med ett skratt. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

TRE FRÅGOR

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Jag tror att det är viktigt att man börjar lyssna på de aktiva annars är jag rädd för att det bara blir de som sitter i kostymer som bestämmer. Så ska det inte vara. 


Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Det är Bolets Igor, jag började köra honom som fyraåring och vi vann kolossalt mycket lopp. Det var stora lopp i Holland, Tyskland och Italien. Han sprang in drygt tio miljoner på den tiden och det blev en Halmstadshäst. Det blev nästan som en folkets häst. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana? 

– Jag har vunnit mycket lopp med mycket pengar men det finns ett lopp jag aldrig glömmer. Jag var inbjuden att köra lopp i Lycksele. Jag skulle köra ett kallblod som ett Vigo Bra. Det var inte några stora prispengar, det var runt 3000 kronor i förstapris i slutet av 80-talet någon gång. 


– Det var ett handicaplopp så han stod ensam på start och det var en jävla massa hästar med i det där loppet. Den hade aldrig varit bland de tre främsta och hade väl 1.44 i rekord. 


– Starten gick och han travade på i sitt helstängda huvudlag. När vi kört 400-500 meter undrade jag om det var omstart! Första tusen körde jag 1.37 och vi vann tillslut med 80-100 meter. Jag tror att han slappande av när han stod själv på start. 


– När jag kom till vinnarcirkeln stod tränaren där, han var väl runt 75-80 år. Han fick ett hederstäcke och lite blommor och han grät och grät. Det var det största han varit med om. Att se den glädjen det var så härligt. Det behöver inte vara 300 000 kronor i första pris. Det där loppet har jag alltid kommit ihåg.