”För mig har han alltid bara varit min pappa”

Stig H Johansson med två av sina barn, Jenny och David.
Foto: THOMAS BLOMQVIST / TR BILD / TR Media/KANAL 75
Jenny Johansson.
Foto: Privat
Jenny Johansson med hästen Cybelle.
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Jenny med pappa Stig.
Foto: Privat

Pappa Stig H var vass i sulkyn – dottern Jenny har i stället valt ett liv i sadeln. 

Därtill har hon en karriär som advokat vid sidan av. 

Målmedvetenhet och hårt arbete är något som ligger i generna. 

– Jag har fötts med samma mentalitet som min pappa kan man säga, säger 32-åriga travjuristen Jenny Johansson. 

Stig H Johansson har skrivit in sig för evigt i historieböckerna som en av Sveriges bästa travtränare. Historier har berättats om hur han, på sin storhetstid, i princip kunde välja och vraka bland landets bästa travhästar för att han var så överlägsen. Storloppssegrarna har radats upp när han noggrant, i både vad gäller taktik och träningsupplägg, lotsat sina träningsadepter först över mållinjen. 

Men för Jenny Johansson och hennes två syskon Tova och David har han alltid främst varit pappa. Jenny, som är yngst i syskonskaran, minns med värme hur hon tidigt fick sitta i sin pappas knä när han körde häst hemma på gården och alla travresor hon växt upp med. 

– Jag minns ett litet propellerplan till Finland. Då var jag kanske fem-sex år. Sen är merparten av mina minnen, de bästa minnena, under uppväxten kopplade till Victory Tilly. Det är självklart. Det var under den tiden man förstod vad det innebar och gick ut på, det var också då han var så otroligt bra under många år. Jag var med när han sprang världsrekord i New York 2002. Det är väl det största minnet vid sidan om Elitloppet 2000. 

Tävlad mycket internationellt 

Trots de starka travupplevelserna så blev det ingen karriär inom travsporten för Jenny Johansson. Både hon och hennes äldre bror David skolade i stället om travponnyn till hopponny – och på den vägen fortsatte dem. I dag arbetar David med att utbilda yngre hopphästar och Jenny tränar och tävlar de äldre hästarna, gemensamt är dock att de båda utgår från Stora Alby där deras pappa verkat som travtränare sedan slutet av 70-talet.

– Vi byggde ett stall för hopphästarna för ungefär tjugo år sedan sen har vi byggt ut det lite. Nu när pappa har dragit ned så har min bror de yngre hopphästarna nere i travstallet och jag har de äldre i hopphäststallet. Jag tränar och tävlar dem men har mycket hjälp med allt övrigt, annars skulle det aldrig gå ihop tidsmässigt. 

Efter gymnasiet valde Jenny att satsa helhjärtat på karriären som hoppryttare. Hon tävlade mycket internationellt men landade tillslut i att det kunde vara bra att ha något att falla tillbaka på. Vid 24-års ålder valde hon att utbilda sig till jurist vid Stockholms universitet. 

Hennes mål som ryttare är dock fortsatt högt ställda, i stort sett tre helger i månaden tävlar hon på olika platser i landet. Målet är att hålla sig på högsta möjliga nivå i Sverige för samtidigt kunna kombinera det med sitt civila jobb. 

Vad har fått dig att satsa så hårt?

– Jag har fötts med samma mentalitet som min pappa kan man säga. Det är jättemycket tävlingsmänniska och ganska mycket envishet i oss båda. Vi är väldigt lika där, det är inte alltid helt lätt, konstaterar Jenny Johansson. 

”Svårt att förstå respekten för honom”

Familjen Johanssons olika hästsportsinriktningar är dock inget som separerar dem i sina respektive intressen. Oavsett vad står hästen alltid i centrum. Där har pappa Stig varit den ultimata läromästaren. 

– Allt som har med hästhållning att göra har jag lärt mig av honom. Det har alltid varit en otroligt stor tillgång när jag, mest när jag var yngre, ofta oroade mig. Är det en viktig tävling och man inbillar sig att det är någonting som inte är riktigt 100 med en häst, då hjälper pappa till, pappa tittar och pappa har alltid haft svar på allt vad gäller hästar och deras välmående. 

– Han är jordens största djurvän överlag, och även så klart, hästkarl. Han har alltid kunnat se hur hästarna mår, när en häst behöver mer träning eller återhämtning.  

När förstod du hur stor din pappa var i travkretsar?

– Det tog ganska lång tid. Det var väl på mellanstadiet som man ändå började prata om att han var en ”kändis” på den tiden. Sen hade vi många hockeyintresserade killar i klassen och min syster är ju gift med Challe Berglund så då var det två kändisar. Man var rätt populär bland killarna för de här två, skrattar hon och fortsätter:

– Men för mig har han alltid bara varit pappa. När jag var yngre hade jag svårt att förstå respekten för honom som till exempel journalister har haft. Jag kunde inte tänka mig att han kunde vara lite tvär och kort som det pratades om. Det har han aldrig varit för mig, det var svårt att förstå då. 

”De har bäst koll på sina avtal”

Lika vass som Stig H Johansson är i sulkyn är Jenny Johansson när det kommer till hästjuridik. Allt eftersom under tiden på juristlinjen förstod hon att det fanns mycket att göra inom ”Equine Law”. Det vill säga allt som gäller rättsliga frågor inom hästnäringen. 

Där har hennes gedigna erfarenhet av både ridsport och travsport varit ovärderlig. 

Vilken gren – ridsporten eller travsporten – har bäst koll på sina papper? 

– Jag skulle säga att ridsporten har bäst koll på sina avtal. Det är dock ofta brister där också. Men där handlar man så mycket med hästar så det ligger närmare till hands med avtal. Travhästar säljer och köper man inte lika mycket. Har du en bra travhäst så springer den in sina pengar, har du en riktigt bra hopphäst blir den värd mycket och för många ryttare innebär det att man tvingas sälja den för att den blir så värdefull. I bästa fall kopplas vi jurister och advokater in redan före köpet. Genom ett bra avtal kan man minska risken för framtida problem mycket, både för köpare och säljare, säger hon och fortsätter: 

– I travet sätter du typiskt sett din häst i träning hos någon. Där skulle jag säga att travtränare överlag ligger efter rejält med skriftliga avtal. Min pappa har aldrig haft ett skriftligt avtal med en hästägare, så är det. Men det är ingen idé att försöka lära en gammal hund att sitta, det får nog bara gå. 

Däremot sätter hon hoppet till de yngre travtränarna. 

– Jag har försökt att få in de på den banan för det är en sådan trygghet för båda parter att ha det skriftligt från början.

”Det är sportens viktigaste uppgift”

För drygt fyra år sedan anlitades Jenny Johansson och hennes kolleger av Svensk Travsport för att arbeta med tävlings och dopingreglementet. Det blev en ny erfarenhet inom juridiken där hon menar att det handlar om en avvägning mellan djurskyddet och de tävlandes rättigheter. 

– Det finns en stor utvecklingspotential. Den stora utmaningen är att det finns en uppfattning om att det finns aktiva som är i framkant alternativa behandlingsmetoder som är svåra att hitta med vanliga tester.

Jenny Johansson tror att dopingfrågor kommer att vara en fortsatt viktig fråga för travsporten, särskilt vad gäller sportens anseende utåt. 

– Jag hade studiekamrater på juristlinjen som inte alls är insatta, de tyckte att trav var djurplågeri. Det finns en uppfattning om travsporten som är helt felaktig och där är travet så otroligt mycket mer utsatt än ridsporten, eftersom spelet är så stort. Ridsporten är inte granskad på samma sätt. Det som behöver förmedlas till gemene man är att tävlingshästar, både inom trav- och ridsporten, behandlas som toppatleter. Topphästar tas om hand och tränas på allra bästa sätt, annars hade de inte presterat så som de gör. Det har ingenting med djurplågeri att göra. Sen är givetvis varje dopingfall skadligt för sporten, vilket är olyckligt.   

– Bland gemene man som inte håller på med hästar, så finns en uppfattning att trav är hemskare än alla andra hästdiscipliner just därför, och där finns det en jätteutmaning. Överlag är att skydda och värna om travsporten att alltid hålla djurskyddet i första rummet sportens viktigaste uppgift. 

”Det är hans liv”

I mars i år blev Jenny Johansson advokat. Det gör ingen större skillnad i hennes vardagliga arbete, men trots allt är det ett erkännande för ett hårt och målmedvetet arbete. En profil som går att känna igen även hos hennes pappa, det är ofta full fart framåt. 

– Mamma har fått kämpa och försökt bromsa oss båda. Det hade inte gått för någon av oss i övriga familjen om inte hon varit så otroligt stöttande. Hon var med mig under min satsning i med tävlingar i Sverige och Europa var och varannan helg de fyra åren innan jag började plugga och även jobbat med pappa i familjeföretaget, vilket hon fortfarande gör. Hon har varit kuggen i hjulet hela hans och min satsning. Det hade inte fungerat annars, det är ingen one man show. 

Hemma på gården i Upplands Väsby rullar hästverksamheten på som alltid, fast nuförtiden är det bara åtta hästar på Stig H Johannsons träningslista. 

Trots det är ”mäster” ute i stallet hela dagarna, men tempot är ett annat i dag. 

Tycker du att det skönt att han har trappat ned?

– Ja, det tycker jag. Något annat hade varit onormalt. Jag kommer ihåg när jag var liten på Victorys tid, det är väl dryga tjugo år sen, då sa han att han skulle träna tills han var 75 år. Det tycket man var jättegammalt. Men jag kan inte se honom sluta med det här nu heller, även om det i slutändan är våra egna hästar och några enstaka, så kommer han att hålla på med det. Det är hans liv. Då är jag glad att han har fysiken att kunna göra det.

Tre frågor

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Det är fokuset på djurskyddet så att man värnas travsportens anseende utåt. Det får inte komma fler dopingfall och liknande som skadar sportens anseende. Gemene man läser rubrikerna. De dåliga publiceringar måste vara så få som möjligt för att allmänheten och ”vanliga” människor ska inse att det är fantastisk sport och att våra hästar är toppatleter som tas hand om på bästa sätt. Det behöver förmedlas ut. 


Vilken häst har betytt mest för dig?

(En travhäst och en hopphäst)

– Inom travet är det så klart Victory Tilly som är kvar här och uppfostrar våra unga hopphästar i hagen. Han är en levande legend. 

– Som hopphäst är min tidigare häst Sammy Joe ohotad etta. Vi hittade henne när jag var 20 år. Vi letade nästan i ett och ett halvt år tillsammans med mina tränare och tillslut hittade vi Sammy. Hon blev hundra gånger bättre än vad vi kunnat drömma om och vi hade henne i tolv år. Hon gick bort för bara någon månad sen, hon var gammal. Vi gjorde en fantastisk resa tillsammans och med henne har jag mina bästa resultat någonsin, upp till internationell 1.60 grand prix. Sammy har gett tre föl så hon lever kvar lite genom dem. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

(Ett även från hoppvärlden)

– Det måste vara Elitloppet med Victory Tilly 2000. Jag kommer ihåg det så väl, jag var bara elva år då, men den stämningen gick att ta på. Det var Victory mot Varenne. Den segern är den som också betyder mest för pappa genom hans karriär. Det var härligt att få dela det med honom.

– På hoppbanan är det när jag vann Norrköping grand prix 2013 med Sammy Joe. Där var det alltid en diskussion. Mamma var på den tiden med mig på alla tävlingar men just elitloppssöndagarna är heliga för henne. Jag var väl lite halvtjurig över att hon inte kunde vara med, vi hade ingen starthäst i Elitloppet. Jag hade hästskötare med mig men ingen nära på det sättet. Mamma följde det på telefonen från Solvalla. Jag gick till omhoppning först och sen lyckades jag rida mitt livs runda i omhoppningen. Jag var rätt ung i det gänget och Malin Baryard var trea. Det var rätt coolt att slå i underläge.