Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Folk lämnade – det gjorde ont i hjärtat

Tack Philippe Allaire.

Tack Joseph Verbeeck.

Tack Bird Parker!

Ni såg till att göra helgen till något alldeles extra.

Välkommen tillbaka!

Vi var många som hyllade Solvallas och gick igång ordentligt när det stod klart att en av Frankrikes bästa hästar, Bird Parker, skulle gästa Harper Hanovers lopp. Loppet som vi alla älskar. Loppet som har saknat det där superintressanta inslaget de senaste upplagorna.

I år var det äntligen dags. Ordentligt.

Som ni kanske minns var det stallskrik på Bird Parker i årets upplaga av Prix d'Amérique. 

Det säger en del...


Jag sprang till luckan och lirade. Svor några gånger när han galopperade i båda provstarterna och gav upp.

Särskilt upplyftande var det inte att se galoppen från start heller.

Men skandalomsusade Jos Verbeeck – sågad av svenskarna tidigare under dagen efter väl offensiv styrning med Brilliantissime i Sweden Cup – löste det.

Nu är jag inte experterna expert på just Bird Parker – men det var ben och lite höger och vänster, det är ingen häst som släkten Kolgjini skulle kalla för "flygmaskin". Han tuggar dock på i ett varv, två varv, tre varv. Nog för att han fick bra ryggar, men slutvarvet var mycket imponerande och han kändes inte direkt trött i mål.

Jodå, jag minns Milord de Melleray, men det här var fan ta mig det bästa inslaget jag sett i Harpers.

Jos Verbeeck? Må ha tappat lite på senare år, men att lotsa runt Bird Parker till seger var sannerligen ingen enkel uppgift och det känns viktigt att utomnordiska kuskar lyckas den här helgen!


Apropå att bli till åren är inte danske legendaren Steen Juul särskilt högt aktad i Sverige – längre.

I sexårige Takethem har han ett rovdjur. Inställningen är något alldeles extra. Jag gläds med Steen.

Bronsdivisionen skulle bli något alldeles extra – men man kände sig nästan snuvad på festen av Marcus Lindgren. Bravo Navarone svarade för sin livs insats när Erik Adielsson dirigerade hem loppet från dödens. 14-oddsare som brakvinner från dödens är inte direkt vardagsmat. Fantastiskt fint iordningställd av Lindgren!

Dessutom såg han loppet från E-läktaren och vrålade – givetvis – ut sin glädje vid målgång. 

Pluspoäng!


För några veckor sedan såg jag en stjärna tändas på Åby.  Le Miracle förgyllde min dag i Mölndal och tanken var att han skulle tjusa mig den här lördagen också. Inte för att han var dålig på något sätt, men man undrar hur Jörgen Westholm vässat sin Copimade på rakbanan i vinter. Från att vara en bra treåring har Ganymede-sonen utvecklats till något riktigt, riktigt stort. Som han krigade ner Le Miracle... Det ska inte finnas någon i den klassen som ska mäkta med det. Imponerande!

Utanför V75-ramen: Adrian Kolgjini fortsätter att ta stora kliv. I Sweden Cup, bakom Dante Boko visade han fin kyla, och tog livets första skalp i "Lilla Elitloppet". 

Fler lär komma...


Nu till något tråkigare som jag hatar att behöva skriva, men jag kan inte blunda.

Världens bästa publik – kallas den. Ja, fantastisk, men...

Att jag, som 25-åring, ska berätta om stämningen på E-läktaren, som nådde sin pik på 90-talet, kan förvisso anses vara lite övermodigt.

Men för tio år sedan besökte jag mitt första Elitlopp. Stämningen har aldrig varit sämre än nu.

Bird Parker kommer till Solvalla och förgyller helgen. Då lämnar folk Solvalla, hela E-läktaren applåderade inte ens.

Det gjorde ont i hjärtat.