Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Folk är så jävla rädda men livet är för kort”

Foto: Johanna Persson
Foto: Johanna Persson

Simon Wall är den karismatiske 21-åringen från Bollnäs som ger allt för sina hästar både som amatörtränare och hästuppfödare.

Han har stora framtidsplaner – och det är inget som han är rädd att berätta om. 

Men något som präglat honom är också vikten av att våga vara sig själv, fullt ut:

– Folk är så jävla rädda men livet är för kort för att inte vara lycklig, säger han.

Simon Wall, 21, är amatörtränaren och uppfödaren från Arbrå i Hälsingland som satsar allt på sina hästar och travsporten. Trots sin unga ålder har han redan skördat framgångar på tävlingsbanan med kallblodiga toppstoet Silver Stjärna.

Men det är uppfödningsverksamheten som ligger honom varmast om hjärtat. Han har redan fött upp fem travhästar själv och ifjol tilldelades han ett ungdomsstipendium av ASVT, Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga travhästen. 

Den frispråkige 21-åringen har glimten i ögat, han andas framtidstro – och låter inget skugga hans stora drömmar. Men han har också en viktig historia att dela med sig av, den om att våga vara sig själv, att älska vem man vill utan att bli placerad i ett fack. Enligt Simon Wall är nämligen livet för kort för att inte göra allt för att vara lycklig. 

”Spelar ingen roll vem man blir kär i”

Pridefestivalen är nyligen avslutad i Stockholm efter att det färgsprakande tåget marscherat från Stadshuset på Kungsholmen till Östermalms IP i kampen för frigörelse och jämlikhet för hbtq-personer under lördagen.

För många är det ett viktigt tåg.

För 21-årige Simon Wall känns det hela långt borta från livet i byn Arbrå i Hälsingland och vardagen med hästarna:

– Jag vet inte vad ett Pridetåg ska kunna göra för att fler människor ska kunna älska sig själva? Det handlar inte om en vecka i Stockholm, det handlar om att fler folk ska acceptera sig själva – och bli accepterade för det. Olikheter gör oss bara starkare på något sätt, säger han.

Simon Wall fortsätter: 

– Det jag har sagt från början är att jag aldrig ”kommit ut” för någon. Det är många homosexuella människor som behöver komma ut. Men jag känner att det inte är det som samhället behöver. Samhället behöver acceptera folk, det spelar ingen roll vem man blir kär i, man ska acceptera människan för vad den är.

Och att sätta etiketter är inget som ska göras här. Däremot har han liksom vem som helst rätten att berätta och uttrycka vad han älskar här i livet.

”Jag har alltid älskat fart och fläkt”

Simon Wall började först med hästar genom ridningen. Sen var det genom en shetlandsponny som han hade på ”foder”, det vill säga på lån i termer utanför hästvärlden, som gjorde att han började köra hästar också. 

– Jag blev för att lång för att rida på honom så då började jag köra i stället. Det var lite där det började. 

Hästarna blev hans inslagna väg och 2016 tog han studenten från Nytorps hästgymnasium – och allt eftersom insåg han att det var travsporten som lockade. 

– Jag har alltid älskat fart. När jag var liten tjuvred jag på grannens åkrar rätt febrilt. Jag var en riktig busunge som älskade fart och fläkt. Jag älskar att galoppera så helst av allt skulle jag väl ha hållit på med galopphästar men det går lika bra att hålla sig till travet.

Men det är en väg som han behövt forma själv, förutom grannen, Bollnäsamatören Carl-Anders Hansson, så har han inte haft någon i sin närhet som hållit på med travhästar. 

– Nej, min pappa är jätteallergisk, han kan inte vara i närheten av hästar överhuvudtaget och min mamma är livrädd. Det var inte det finaste klädvalet att välja att bli hästintresserad mitt i allt. 

Första hästen på gymnasiet 

Simon Wall och hans sju hästar håller till på en gård som han hyr av några bekanta till familjen.  Där grejar han allt själv samtidigt som han arbetar på ett konditori i Bollnäs.

– Jag har en granne, en pensionärskvinna som brukar gå och mata hästarna på morgonkvisten när jag behöver sovmorgon. Annars är det jag som sköter allt själv. 

Är det inte hästar som ska tränas, så finns det alltid något annat att fixa med på gården och hans vänner har fått anpassa sig en hel del. 

– Det här med förhållanden går ju inte, och att hänga med kompisar blir alltid efter stallet. Men mina vänner är vana nu. Det kan vara så att de frågar om vi ska umgås och då kan jag föreslå att de kan komma hit och hjälpa mig med att stänga en hage, säger han med ett skratt.

Under gymnasietiden fick han sin första häst, varmblodsstoet Honey Honey, hon blev också startskottet på Simon Walls karriär som hästuppfödare. 

– Jag har alltid älskat uppfödning. Jag gillar stamtavlor, allt som går att utveckla tycker jag är häftigt. När jag började gymnasiet fick jag Honey Honey och jag gjorde allt med henne. Hon var en ”perfect match” för mig. Men hon hade inte de man sökte i att tävla, då betäckte jag henne i stället. Jag har tre avkommor efter henne nu. 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Det handlar nog om att ha kvar amatörerna. Jag tror att det handlar om att bevara en gemenskap och att det inte bara handlar om storhästägarna. Det som är häftigt är att vi tävlar med hästar och det spelar ingen roll om vilken stam det är. Det handlar om individen. Det är väl därför vi amatörer kan få en chans i rampljuset då och då.
 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Det är absolut Silver Stjärna. Det är min första tävlingshäst och det är ändå hon som format mig. Hon har gjort att jag vågat tro på att jag kan.

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det var SM förra året. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, att få stå där med de personer som kämpat minst lika mycket för mig, för att jag ska kunna lyckas. Att få göra det tillsammans med dem. 

”Vi klickade direkt” 

Men det har även blivit framgångar på tävlingsbanan för Simon. Det hela började med kallblodsstoet Silver Stjärna. 

– När jag tog studenten bestämde jag mig för att jag måste ha en tävlingshäst. Jag var och provkörde lite hästar men jag klickade inte riktigt med någon eller så var de för dyra mot vad jag kunde ge. Då ringde jag till Jessika Olsson och Joakim Reiser som driver stall Klacken och sa att jag behövde en häst. 

Där hittade han kallblodsstoet Silver Stjärna som tidigare deltagit i derbyfinalen för ston – och han köpte henne direkt. 

– Vi klickade verkligen. Jag hade aldrig tränat en travhäst då. Men jag hade jättemycket hjälp från skolan jag gått på tidigare och fantastiska människor runtomkring mig. 

Carl-Anders Hansson och hans kallblod, meriterade Rino Dox, blev Simon och Silver Stjärnas första träningssällskap. 

– Han sa att nu är det dags Simon, vi åker in och kör ett snabbjobb. Då körde jag och Silver Stjärna mot Rino Dox. Då insåg vi vad hon var för talang. Det var superkul.

Simon lyckades ta Silver Stjärna till Svenskt Mästerskap för kallblodiga ston 2018 och där slutade det med en tredjeplats.

– Jag hade en dröm och det var att vi skulle komma till SM, och det gjorde vi. Det är inte så lätt som man tänker, men det hände. Det var häftigt att vara med i SM, men sen så blev hon också ett av Sveriges snabbaste kallblodsston. 

Tilldelades ungdomsstipendium 

För ett år sedan tilldelades han ASVT:s ungdomsstipendium. Hans första uppfödning och Honey Honeys första avkomma Rose miste han när han hästen var ett år. Men därefter fick han ett hingstföl, Raj Raj Raj, med samma mamma. Det blev också hans första försäljning. 

– Jag passade på när Raja Mirchi-avkommorna var i ropet. Då sålde jag till ett par satsande grabbar som satte honom i A-tränarligan. De har varit jättenöjda med honom. Mitt sto är inte meriterat och jag är inte heller en stor uppfödare. Att kunna hitta köpare som ändå sätter hästen i träning hos proffs, är ju jättestort för mig, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att det är lite provocerande när folk säger att det är svårt att sälja hästar, att hitta köpare och att de inte får betalt. Det beror helt på hur man lägger upp saker och ting. Mitt sto har inga prispengar och rekord på sig, ändå har jag sålt föl för sexsiffrigt. 

Nu har han två årsföl hemma på gården. 

– I år gjorde jag mina drömföl. Förra året när Silver Stjärna gick som bäst tjänade hon även mycket pengar. Då kom jag överens med mig själv och mina föräldrar att alla pengar ska gå till de här fölen. Jag valde också att betäcka Silver Stjärna direkt eftersom jag vill satsa på avel och det är en bra avelsgrund att stå på. Då blev det att jag valde hingstar efter vad jag drömde om. Det sjukaste är väl att som tjugoåring ha råd att betäcka med det bästa i Europa. 

Honey Honey betäcktes med Elitloppsvinnaren Nuncio – och fick ett stoföl. Tidigare tävlingshästen Silver Stjärna fick ett hingstföl efter den norska hingsten Ingbest. 

– Jag körde Silver Stjärna till Norge för att betäcka henne. Vill man något så handlar det om att ge sig fan på att man ska göra det. 

”Alla människor får älska och göra vad fan de vill”

Har det varit jobbigt att vara kille i ridsporten? 

– Absolut, sen beror det på hur stark man är som individ. Jag har alltid varit jättestark som människa. Jag har alltid värderat mig väldigt högt, jag har alltid haft kompisar och familj som stöttat mig. Då har det inte spelat någon roll. Folk är så jävla rädda men livet är för kort för att inte vara lycklig.

Inom travsporten har det gått relativt bra berättar han, även om det finns undantag ibland. 

– Det är klart att folk vet och pratar. Det är ett väldigt hett ämne att prata om och sen används det väldigt mycket skällskord som ”jävla bögjävel”. Jag hyschar inte om någonting. Men sen är jag inte heller någon som tycker att det är fel att vara straight. Jag tror på att alla människor får älska och göra vad fan de vill. Så länge de mår bra. 

Dock är det inte speciellt många som pratar öppet om sin sexuella läggning om travsporten. 

– Folk vill sätta etiketter på saker och den norm vi lever efter är att man ska vara man och kvinna – och leva det perfekta livet för att vara lycklig. Men jag vet inte, jag tycker att livet är roligt bara jag får hålla på med hästar. 

– Jag vet inte, om man nu ska sätta etiketter, finns det någon homosexuell tränare av de stora?

Berättelsen bakom fölnamnen: ”Döpt efter Peter Stormare”

Relationship född 2019 (u. Honey Honey e. Nuncio)

Mitt varmblodssto har jag haft en liten ramsa på, eller mer en berättelse. ”Honeys” första föl hette Rosé och pappan hetta One Too Many – och efter ett glas för mycket Rosé så blev det ”Raj Raj Raj” – som hennes andra avkomma fick heta, där var pappa Raja Mirchi.

– Efter för mycket Rosé och Raj Ra Raj så blir det ett förhållande så stofölet i år kommer att heta Relationship. Det avslutas så. Sen har jag velat att Honeys avkommor ska börja på R.

 

Stormare född 2019 (u. Silver Stjärna e. Ingbest)

 

– Han är döpt efter en Hollywoodstjärna som kommer från samma by som mig, Arbrå. Han är alltså döpt efter Peter Stormare. Det var lite kul för att Peter kom in och fikade på fiket där jag jobbar i våras. Då sa jag till honom att jag håller på att baka en ”Stormare” i magen på Silver Stjärna. 

 

– Han tyckte att det var häftigt och att han skulle komma och hälsa på. Så Peter kommer i höst ska och kika på honom, det ska bli riktigt kul. Peter är en supergenuin människa och han gillar Hälsingland och orten vi kommer från. 

”Vill bli en av de stora uppfödarna”

Samtidigt tror han inte att någon skräms för att vara sig själv inom travsporten:

– Det som är charmen med travet är att vi tävlar för hästarna. Det spelar inte någon roll vad du tänder på för personer eller vart du kommer ifrån, hästen tycker ju inte mindre om dig för det. De har alltid varit ett jäkla stöd med hästarna, jag tror inte att det bara är jag som känner så. 

Vad skulle du säga är det som präglat dig mest genom livet?

– Jag har alltid växt upp med föräldrar och vänner som gjort mig trygg i det som jag har varit. De har alltid pushat mig att jag ska vara den bästa versionen av mig själv. Sen har jag spelat fotboll, bandy och ”killiga” sporter. Det handlar om att jag alltid haft mycket integritet. Jag skulle aldrig passa i ett lagspel, jag har för mycket karaktär för det hela, säger han och skrattar. 

Det känns som att den styrkan du beskriver påverkat verksamheten med dina hästar. 

– Absolut. Jag har som mål att jag ska föda upp en miljonär innan jag fyller 30 år. Jag var på en föreläsning med Emmelie Arneng och det är fantastisk kvinna. Hon satte höga mål och tog sig dit. Det känns som att allt hon tar på lyckas, hon är en förebild.  

Vad har du för drömmar framöver?

– Helst skulle jag vilja hitta en snygg travtränare. Då kan jag föda upp fina hästar så kan han träna de åt mig, säger han och skrattar. 

– Men framför allt skulle jag vilja livnära mig helt på hästarna. Det är väl de små målen. Sen är det stora att jag skulle vilja bli en av de stora uppfödarna. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

https://www.instagram.com/p/Bxxb211IjAJ/