”En sådan roll är som att få en V75-vinnare”

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: CLAES KÄRRSTRAND / TR Media/KANAL 75
Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD / TR Media/KANAL 75

Hästintresset har funnits där ända sedan barnsben. 

Men det var först efter att skådespelarkarriären tagit fart på 80-talet som Johan Hedenberg föll för travsporten. 

Just nu är han aktuell med SVT:s succéserie ”Deg” – och visst går det att jämföra travtränaryrket med att vara skådespelare. 

– En sådan roll är som att få en V75-vinnare. Det är en elitroll. Men sen har jag gjort fler roller som påminner om lunchtrav på Romme också, säger 67-åringen. 

Det har gått drygt tjugo år sedan det fuxfärgade travstoet Alvena Elise gjorde sin sista start. Trots det darrar Johan Hedenberg på rösten när han pratar om sin fyrbenta vän, den lilla rödhåriga tjejen som ingen ville ha. Under den tidiga hösten 1996 fann han hästen på Kriterieauktionen och gav 30 000 kronor för henne. En relativt liten summa i branschen. Äventyren de fick åka på var desto större. 

Johan Hedenberg slog igenom stort i mitten av 80-talet med tv-serierna Åshöjdens BK, Lackalänga och Varuhuset. Men trots framgångarna som skådespelare kretsade hans liv under drygt 15 år kring travsporten. Hur kommer det sig egentligen? 

Jo, mixa en hästintresserad kille med utebliven drömflytt till England, scenskolan och Lutfi Kolgjini på en filminspelning så har du svaret. 

– Jag har kvar min körlicens. Men jag får inte köra lopp eftersom att jag inte kört på länge men jag har kvar licensen och betalar in den varje år. Jag vill inte göra slut med den kärleken. Jag kan köra provlopp så kan jag få köra ett lopp igen, säger Johan Hedenberg och skrattar. 

Tv-serien avbröt ryttarsatsningen 

Johan Hedenberg var inte mer än sex år när han började på ridskolan i Vällingby en bit utanför Stockholms innerstad. Det var inte särskilt populärt att vara hästkille i början av 60-talet men han trivdes med djuren. 

– Min pappa höll ridlektioner någon gång i veckan och då fick vi rida gratis. Sen höll jag på med ridsport, det var det jag satsade på. Men när jag höll på att tävla var det fortfarande en överklassport. Det var väldigt svårt att ta sig in. Det lättade upp lite och då red jag junior-SM och upp till svår klass. Men jag var mer modig än utbildad. 

Han ville satsa som hoppryttare. Drömmen var att flytta till England och förkovra sig som beridare men när de planerna kraschade sökte han in till scenskolan i stället. Hela 80-talet ägnade han mer eller mindre åt skådespeleri – och han slutade abrupt med hästarna. 

I alla fall fram tills att tv-serien Rosenholm skulle spelas in. 

– Det var när TV4 startade 1990 som de gjorde den serien. Den handlade om hästar och trav, på den tiden var jag hyfsat ung och skulle spela en kille som var amatörtränare. Den som ställde upp med hästar och körde i de fiktiva loppen var Lutfi Kolgjini, han var ny som tränare och jag kom i kontakt med honom. Han var ungefär lika vild som jag på den tiden. Vi är inte helt olika i huvudet. 

Slutade trea i första loppet 

Tillsammans med paret Rolf Fromell och Monica Sahlgren-Fromell samt skådespelerskan Susanne Schelin köpte Johan Hedenberg in sig i sin första travhäst – Pompano Beach. 

Hästen var segerviss och ett brinnande intresse för travsporten tändes. 

– Jag bestämde mig omgående för att ta licens. Jag tog körlicens och b-tränarlicens på Solvalla. Jag var klar hösten 1991. Det är trettio år sedan nu. Jag var runt 36-37 år. Jag körde mitt första löp och fick köra åt Lars-Göran ”Lilleman” Forsberg, han som hade tidningen V75 Guiden. 

Första loppet som Johan Hedenberg körde slutade med en tredjeplats. Sedan byggde han upp en armada av egna travhästar. Där spelade bland annat tidigare nämnda stoet, Alvena Elise, en stor roll. Han fick kämpa en hel del för att hålla henne i rätt stil under loppen, men med hjälp av Solvallaprofilen Christer Nyström skördade de fina framgångar. 

– Hon blev så bra så att hon vann på V75. Hon gjorde inte så många starter. Hon slutade rätt tidigt men hon sprang in 600 000 kronor. Hon var dessutom stoderbyfinalist och kom trea i finalen. 

Fick superroll: ”Då slutade jag” 

Johan Hedenberg spenderade flera somrar som ”lyxdräng” i travstallet i Avesta, där höll bland annat Lars-Göran ”Lilleman” Forsberg till. Han åt gratis och fick köra en massa hästar. Under de här åren träffade han många människor som skulle komma betyda mycket för honom, däribland hovslagare Arto ”Acke” Salminen som sedermera blev gudfar åt hans äldsta dotter. 

Men ”Acke” hjälpe honom också att komma över en spännande häst. Nämligen den knepige Sonnbo Dole som kom från Stig H Johanssons träning. Hästen var skygg men med hjälp av Hedenbergs tidigare kunskaper från ridsporten så fick de en rolig tid tillsammans. 

En av höjdpunkterna var när Sonnbo Dole vann K.G. Bertmarks Minne, då på nytt banrekord, med vännen Monica Sahlgren-Fromell i sulkyn. 

– Den som körde honom bäst var Monica. Han var som en löshäst med henne. Vi ledde ut dem på banan och sen släppte vi henne och gick ut och vevade med armarna för att få stopp på hästen sen. Hon var tuff Monica. När hon vann K.G. Bertmark hade hon tejpat fast pisken för att hon inte kunde hålla i både tömmarna och pisken. 

Hedenbergs travliv pågick fram tills 2005. Under tiden som varit där innan hade han mest dubbat tecknade filmer, förutom rollen han spelade som Morgan i ”Skilda världar”. Men efter 15 år i travets värld kom erbjudandet som inte gick att tacka nej till. Huvudrollen i tv-serien ”Poliser”. 

– Det var en fantastisk roll som var nominerad över hela världen till olika grejer, det var lycka för mig att komma tillbaka till skådespeleriet. Man måste ju ha ett jobb också. Då slutade jag med hästar. Antingen ville jag göra det här, och då ville jag göra allt eller ingenting. Jag var inte intresserad av att ha häst i träning. 

”Torbjörn Jansson är en av mina bästa vänner”

Han saknar hästarna, det här med att känna varm luft från en hästmule efter en tuff dag och att få lyssna på hästar som tuggar hö på kvällskvisten. I Johan Hedenbergs liv har hästarna utan tvekan spelat en stor roll. 

Men även tvåbenta figurer gjorde avtryck på honom under hans travkarriär. En person han återkommer till under intervjun är travkusken Torbjörn Jansson. De två blev goda vänner när han körde Alvena Elise åt Johan Hedenberg. 

– Han har betytt enormt mycket och är en av mina bästa vänner. Det är den största vinnarskalle som jag har träffat i hela mitt liv. Skulle man be honom bita sönder ett städ så skulle han göra det. Och att han fortfarande brinner för sporten 67 år gammal...

– Han får ju inte köra lika fina hästar längre. Nu ska alla ha Djuse. Inget illa om det. Men den kunskapen Torbjörn har, jag fattar inte hur dumma i huvudet de kan vara som inte sätter upp honom i de stora kallblodsloppen framför allt. Han vet hur man kör de där. Många av de unga killarna har växt upp med en helt annan typ av travhästar, det är bara att kasta åt de linorna så travar dem. Att brinna så mycket för travet som Torbjörn gör, vilken man alltså, vilken kärlek till sporten. 

– Ibland får han köra bättre hästar och ibland vinner han på V75, då skickar jag sms till honom. ”Än lever gamla gudar”, skriver jag. 

”Alla svarade med ett ord – var komiskt” 

I dag beskriver Johan Hedenberg sig som en ”Svensson-tittare” vad gäller travsporten. Han följer alltid V75 på lördagar. Och där gläder han sig åt att gemene travkusk och tränare har utvecklats vad gäller känslor och vokabulär sedan han själv sprang runt på stallbacken. 

– Jag jobbade på trav-tv under några år. Det var komiskt hur alla skulle svara med ett ord. Vinner man ett stort lopp och man vet att det är första gången man vinner V75 som ny tränare så frågar man: ”Hur känns det?” och får: ”Tack, bra”. I dag gråter alla. Det kan vi tacka Stefan Hultman för. Han var den som bröt den barriären. Travtränare och kuskar vred sig skamset när tårarna helt plötsligt rann när hans hästar vann.

– Han var den som gav den gråtande travtränaren ett ansikte, annars har det var en historia av att du inte får visa känslor överhuvudtaget. 

I slutet av augusti var det premiär för SVT-serien Deg där Johan Hedenberg roat sig med att gestalta ”idioten” Kangas. Han omvandlar gärna den succén i travtermer. 

– En sådan roll är som att få en V75-vinnare. Det är en elitroll. Sen har jag gjort fler roller som påminner om lunchtrav på Romme också. Det kan jag jämföra med Torbjörn. Han är verkligen en huvudrollsinnehavare som nu gör biroller, men han gör det så brinnande bra, säger Johan Hedenberg och tillägger: 

– Fast när man vinner något blir man alldeles omtumlad och kan känna ”blev det inte mer än så här? Är det över nu?” Men det är klart att det är roligt. Resan hem från Jägersro efter att vi vunnit vunnit K.G. Bertmark, den gick ganska lätt om man säger så.

Travanekdoterna kommer nog alltid ligga nära till hands. 

TRE FRÅGOR

Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Att verkligen ta hand om uppfödare och hästägare. De måste få bättre villkor även om det har blivit bättre. Jag har tänkt på en sak länge, det är det här med V75. ATG förfogar över en ambulerande cirkus. Jämför man det med artister som är ute så duger det inte att betala ett transportbidrag. Jag tycker att det skulle utgå någon form av artistarvode för hästarna. Det behöver inte vara stora summor, men har man kvalificerat sig för V75 så ska man någonstans vara garanterad transportbidraget plus att man ställer upp. En statist får betalt i en tv-serie, de här ska ha ett minigage för att de är med. Det ska inte vara enorma pengar, men alla hästar, oavsett om det är oplacerade är garanterade ett antal tusen. ATG förfogar över hästarna gratis nu. Det här skulle vara ett sätt att få lite ekonomi i det. Det här sa jag redan på 90-talet, de bara skrattade åt mig då.


Vilken häst har betytt mest för dig?

– Det är Alvena Elise. Sen säger jag puss och kram till Sonnbo Dole. Han är med där också. Men henne (Alevena Elise) hade jag från början. En liten rödhårig tjej som ingen ville ha.


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Ett enormt minne är när den tuffaste tjejen, Monica Sahlgren Fromell, kör Sonnbo Dole och vinner KG Bertmark och han sätter nytt banrekord på Jägersro, det är stort alltså. Jag gick på moln där. Man hör i sändningen att Thomas Nilsson säger ”det här kommer aldrig att gå, han kommer att tröttna” och så går det vägen ändå. 


– Jag stod på innerplan på Jägersro. Jag var van vid att stå där och behöva fånga in henne. När hon passerade mållinjen rusade jag från tornet mitt på planen och så får jag för mig att göra en frivolt. Jag var så glad. Jag kastade mig upp i luften och kommer ihåg när jag var i luften och var på väg att vända ”det här var länge sen Johan”.  Jag landar och får en spricka i ankeln. Jag kunde inte gå efteråt. Jag slog sönder mig totalt. Jag gjorde en frivolt av lycka och landade som en pajas.