”Det var vidrigt – jag hatade det”

Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG

Hon själv anser att hon inte är gjord för sporten.

Ändå är det just travet som blivit hennes hemmaarena. 

För SportExpressen berättar Åsa Elmroth om travlivet, vänskap som förändras och tv-klassiker.

– Det var en ren slump att jag också stod där, säger den populära travreportern om klippet som blivit tv-historia.

Det är en kall novemberkväll på Solvalla. Regnet hänger i luften när Åsa Elmroth, 49, ännu en onsdag stegar från parkeringen – över stallbacken – till inskrivningen på Solvalla.

De senaste tjugo åren har det här varit hennes hemmamanege och antalet gånger hon spatserat just den här vägen har hon tappat räkningen på för länge sen. 

Att hennes intresse för travsporten skulle bana vägen för en tv-karriär hade nog inte PR-konsulten från Katrineholm ens vågat drömma om. Faktum är att hon till en början inte alls ville ha jobbet, som hon faktiskt inte ens hade sökt. 

Hennes första provinspelning skulle snarare kunna liknas vid en mardröm. 

 – Jag hatade det. Det var vidrigt. Jag var så glad när jag var klar. Det var jag och Benny Haag som fick testa att köra i studion här nere. Det var hemskt. Jag vet att jag ringde till mamma efteråt och sa: ”Fy fan vad jag hatar det här”, säger Åsa Elmroth där hon sitter tillbakalutad i en fåtölj på våningen ovanför inskrivningen på Solvalla. 

”Du måste upp igen – annars blir du rädd”

Åsa Elmroths första hästminne är också av en lite mer olycklig karaktär. Hon följde med en kompis som gick på ridskola och skulle få testa att rida. Men det hela slutade med att hästen blev rädd och lämpade av sin ryttare i ett vattenfyllt dike. 

– Då ville jag bara hem till mamma, men de sa: ”Du måste upp igen – annars blir du rädd”. Men jag gjorde fel där, jag åkte hem till mamma och grät i stället. Efter det har jag ridit på islandshästar och så, men det är ingen hobby. Jag har för stor respekt. Det är roligare att sitta bakom. Men jag tycker inte om höga farter heller. Så jag är inte gjord för den här sporten, det kan man säga. 

Flera fina minnen har det i stället blivit när hon kört häst. I Elmroths familj har det alltid funnits ett stort travintresse. Hennes morbror besökte Solvalla frekvent och hans söner blev sedermera delägare i Elitloppshästen från 1993 - Nordin Hanover, då körd av Olle Goop. Lägg därtill rötter i Jämtland, som adderat en stor passion för kallblodstravare, och en travtokig pappa. 

– Det kommer från så många olika håll. Sen blev jag tillsammans med en kille vars pappa var amatörtränare i Dalarna och bodde på en jättefin gård. Där var jag med och fick se hela träningsupplägget. Mitt ex var inte intresserad av trav men resten av familjen var det. Hans lillebror och jag gick på Solvalla varenda onsdag när vi flyttade till Stockholm.

Åsa Elmroth.
Foto: OLLE SPORRONG

Ville jobba för Greenpeace

Efter gymnasiet flyttade Åsa Elmroth från den lilla industristaden Katrineholm till Örebro. Hennes tidiga planer präglades av en lust att få skriva samt att stå upp för sina ideal, på listan av drömjobb fanns bland annat tjänsten som informationschef för Greenpeace. 

Det blev fem år på Örebro universitet och efter examen väntade ett jobb som PR-konsult i Stockholm. Men när Åsa inte jobbade stod hon på Solvallas publikplats i ur och skur. 

Efter avslutade tävlingar skyndade hon sig raskt hem för att hinna se tv-sändningarna. Då kunde hon analysera och se loppsekvenser hon missat. Avsändare för programmen var produktionsbolaget OTW. Hon kollade upp dem och skrev ett brev till deras PR-byrå. 

Då erbjöd de henne jobb.

– Jag fick kalla fötter. Jag kom från en stor byrå och de var fortfarande rätt små. Det kändes som att lämna Stena Line och sätta sig i en eka... hade det inte gått bra för dem så hade jag fått gå först.

Men som bekant släppte OTW henne inte. I stället skickade de över Åsa till tv-delen, och trots att hon inte drömde om en karriär inom det området skolades hon in som tv-reporter. 

Vad var det första du behövde lära dig? 

– Jag behövde lära mig att hantera sura kuskar och inte ta det personligt. Den första jag stötte på var också självaste Mäster, Stig H Johansson. Jag fick lära mig den hårda vägen. Att titta i kameran var inte så naturligt i början heller. 

”Skrattar alltid jättemycket med henne”

Tv-jobbet började som ett extraknäck som först och främst gällde onsdagskvällar och lördagar. Inledningsvis gick det bra att kombinera arbetet med hennes ordinarie på PR-byrån. Men till slut tog travförälskelsen över helt. Tv-tjänsten blev så småningom på heltid och hennes tid, ja den fylldes till brädden av travsporten. 

– Jag umgicks till slut bara med travfolk. När mina ”vanliga” vänner ringde och frågade om jag ville komma på middag en lördagskväll - då var jag i Boden - och sen undrade de om jag kunde nästa lördag – och då var jag i Kalmar. Till slut slutade de fråga. De var kvar, men de var inte aktivt kvar. Det gick inte. 

Hennes ”gamla” vänner fick invänta travfria kvällar. Lyckligtvis träffade hon nya bekantskaper. En av dessa var dåvarande tv-kollegan Jessica Almenäs. Ett av deras första gemensamma minnen var när hon hjälpte sin nyfunna vän att öva in kusknamn. 

Genom åren har det upplevt en hel del – och snart firar de en 20-årig vänskap. 

– Vi har jättekul tillsammans. Man skrattar alltid väldigt mycket med henne. Vi har gjort så mycket förutom travsändningarna. Vi har till exempel varit i Moskva och även i Kalifornien när hon sprang maraton. Vi funkar helt enkelt väldigt bra trots, eller kanske tack vare, att vi har ganska olika personligheter. 

Påståendet: ”Mest otränade kompis” 

I Jessica Almenäs podd, Träningspodden, har Åsa Elmroth benämnts som ”Jessicas mest otränade kompis”. Frågan är hur hon själv ställer sig till påståendet? 

– De snackar skit om mig där!, utbrister hon - samtidigt som hon delvis instämmer och berättar om gången hon åkte elsparkcykel bredvid sin löpande kompis. 

– Jag kanske fortfarande är den mest otränade men nu har jag inte kunnat träna på grund av det här, säger Åsa som för ett tag sedan drabbades av diskbråck i nacken. 

Skadan höll henne borta från tv-sändningarna i två veckor, men sakteliga blir hon bättre, och just denna onsdag är det inget som stoppar henne.  

Har du någonsin varit intresserad av att göra annan tv än just trav? 

– Jag är inte speciellt intresserad av andra sporter. Inte på det här sättet. Om jag skulle göra någon annan tv så skulle jag vilja göra veterinärprogram som Sofia Rågenklint. Wow, vad jag hade velat göra sådana program eller ”Fråga doktorn”. Jag är jätteintresserad av medicin och hälsa. 

Sorgen efter pappan – dog under Elitloppshelgen

I travets värld känner sig Åsa Elmroth trygg, och just det var hon i stort behov av när hon innan Elitloppssändningen 2014 fick reda på att hennes pappa hastigt gått bort. Det var lördagen före det stora miljonloppet. 

– Eftersom jag är sladdis så är mina bröder mycket äldre än vad jag är. Det var min brorsdotter som ringde mig mitt i alla förintervjuer. När jag såg hennes namn på displayen tänkte jag ”varför ringer hon mig?”. Det var konstigt, säger Åsa Elmroth och fortsätter: 

– Jag hinner tänka ”det har hänt pappa något”, men jag hinner också tänka ”hon vill ha Elitloppstips”. Jag har för mig att jag försökte springa in till Stefan Hultmans stall, men där var det fullt med folk. Min fotograf blev helt skärrad och fick föra mig genom folkhavet. Det var surrealistiskt. 

Efter beskedet dröjde hon sig kvar på Solvalla. Folk frågade om hon inte ville åka hem men hon ville vara kvar i sin trygga miljö.

– Det sista sms:et som pappa skickade till mig var: ”Vem vinner Elitloppet?” Då skrev jag: ”Hjärtat säger Örjan och ”Panne” men hjärnan säger Björn Goop och Timoko”. Och det blev Timoko. Pappa älskade Örjan. Han spelade alltid på honom. 

Fabrice Souloy och Ludde Kolgjini rök i hop i ett klassiskt klipp. I bakgrunden står Åsa Elmroth.
Foto: LENNART PERSSON / TRAVNET

Del av klassiska klippet: ”Skrattar”

Örjan Kihlström passerar och bekräftar att det mycket riktigt var Panne de Moteur som han körde 2014. Sedan utbyter han och Åsa Elmroth erfarenheter kring diskbråck. 

Genom åren har hon fått många vänner i sporten, och den yngre generationen kuskar och tränare känner redan till henne väl, de har i stort sett växt upp med henne i tv-rutan. 

Åsa Elmroth älskar sitt jobb och såvida inte produktionen för ”Fråga doktorn” hör av sig så kommer hon troligtvis att fortsätta jaga spänning på stallbacken.

Det är nämligen det bästa hon vet. 

– Ta exemplet som när Ludde (Lutfi Kolgjini reds anm) och Fabrice Solouy rök ihop, det var skitkul. Det var en ren slump att jag också stod där. Sändningarna är som roligast när det händer något helt oväntat som måste redovisas eller redas ut. 

Tv-klippet är ett stycke travhistoria. 

– Det är så roligt när jag ser klippet. Kolgjini säger: ”You know what you can do? You can go fuck yourself!”. Då ser man hur jag säger ”oooh”. Jag skrattar varje gång jag ser det. Ludde har sagt i efterhand att om han vetat att jag stod där så hade han inte sagt så, men han var så förbannad. Han såg bara Fabrice Solouy och vice versa. 

– Det är ju ett litet gäng som stod där men de såg bara varandra. Jag var osäker på om ljudet gick in så jag smög närmare och närmare tills jag stod mellan dem. Det är en klassiker. 

TRE FRÅGOR

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Jag har så många fina minnen men jag återvänder alltid till ett som inträffade innan jag började jobba med det här. Elitloppet år 2000 när Stig H kastar pisken efter segern med Victory Tilly. Och det bara brister och jag storgråter, då tänker jag ”sitter jag verkligen och storgråter över det här?”. Det säger väl något. Sen har jag jättemånga fina minnen som jag hade kunnat rada upp i en kvart men vi får nog välja det. 


Vilken häst har betytt mest för dig?

– Järvsöfaks. På något vis gick våra karriärer väldigt parallellt under en tid. Jag har haft förmånen att vara där under alla hans stora tillfällen, när han deltog i den beridna högvakten och när han gick världsrekordet i Gävle. Han var min kille kan man säga. 


Vad tror du kommer att bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren?

– Hästvälfärden tror jag, att visa att vi har en sund och ren sport och ett sunt och rent spel. Att vi är måna om våra hästar och är schysta på alla plan. 

Åsa Elmroth och SportExpressens reporter Josefin Johansson.
Foto: OLLE SPORRONG