Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var jättejobbigt – kan reta mig än i dag”

Ina Scot och Helen Ann Johansson blir historiska segrare i Prix d'AmériqueFoto: P&R-ANDERSSON PRESSBILD
Foto: Maria Holmén

På söndag går den 100:e upplagan av Prix d'Amérique. 

Och Helen Ann Johansson är fortfarande enda kvinnan som vunnit världens tuffaste travlopp. 

– Det är så stort och mäktigt att det jag och Ina gjorde 1995 blev ett sådant avtryck i travsporten.  

När Helen Ann Johansson satte sig i sulkyn bakom Ina Scot sista söndagen i januari 1995 så var det första gången som en kvinna skulle köra Prix d'Amérique.

Hon visste att varje manöver i loppet skulle bli avgörande, inte bara för själva resultatet utan även för snacket på stallbacken senare. Inför loppet hade hon tagit reda på allt som gick och hon litade fullt på sin häst när hon körde ut på den klassiska kolstubben. 

Helen gav Ina Scot ett perfekt lopp och fick en fin rygg i form av franska favoriten Vourasie – och på upploppet gav hon stoet signal för att det var fritt fram. 

Det har gått tjugofem år sedan den historiska segern men den är fortfarande lika aktuell i Helen Ann Johansson liv – trots att hon inte är aktiv inom travsporten längre.

Stoet som ledde in på travet 

Som alla historiska händelser så har det funnits avgörande stunder på vägen, saker som sker både planerat och av en slump. Och en slump – det var precis var det var som ledde Helen A Johansson in på travsporten. 

Tjejen från Småland levde ett liv långt ifrån travbanor. Hon hade skaffat sig ett intresse för ridsporten – men även andra sporter. 

– Jag var en riktig sporttjej och spelade fotboll och handboll också. Jag var väldigt aktiv och sen kom det här med hästarna. Det är som med mycket i livet, det är bananskalen och sen så halkar man bara in.

Hennes föräldrar hade köpt ett hus på landet med lite tillhörande mark och familjen bestämde sig för att låta dottern låna en häst under sommaren. Det råkade bli en travhäst. 

– Vi var hos en hästhandlare som hade mycket hästar. Det var sommaren 1974 och det var en torr sommar och betet räckte inte riktigt till så han ville låna ut en häst. Han hade ett tänkbart alternativ, en ponny, men då sa jag 12 år gammal nej. Och så pekade jag på den där hästen, jag tyckte hon var så vacker, ”det går inte” sa han men så blev det. 

Det lilla travstoet fick så småningom ett föl som Helen lämnade i träning – och det var då hon själv började köra travhästar. 

”Det kan reta mig än i dag”

Helen var 21 år när hon för första gången körde ett travlopp. 

– Jag hade inte kört på en travbana innan de där tio provloppen som man skulle köra, sen körde jag mitt första lopp. Jag måste varit den mest outbildade travkusk som tagit mig runt på en travbana då. Det var helt otroligt. Men så började det. 

För drygt tjugo år sedan var det inte lika accepterat att tjejer skulle köra travlopp. Helen fick kämpa hårt för det hon ville uppnå både i och utanför loppen. 

– Det var klart att det var jättejobbigt och massa som skrek och så där. Men man måste bara försöka göra det så bra som möjligt, att bli så pass bra att man blir accepterad, men det gjordes inte över en natt. Det var en lång process. Men om jag säger så här, det var inte de kuskarna som låg i topp i kuskligorna som var hårda mot mig. Det var lite mer de som låg längre ned, det har väl lite med rangordningen att göra. 

Men världen kom att se henne på ett annorlunda sätt efter den historiska segern i Paris. 

– Det kan reta mig än i dag att man ser på människor på olika sätt. Jag var lärling och tyckte själv att jag gjorde ett bra jobb men så betraktades jag som en liten lort. Jag var ju hästskötare och det var ju lågt stående då. Sedan när jag blev känd och vann Prix d'Ameriqué. Då blev det en lång svans bakom en om man säger så, de som knappt orkat prata med en tidigare höjde en till skyarna. Jag har än i dag förlikat mig med att det är så, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker att man är värd det avtryck man gör om man är en duktig och duglig människa som försöker göra sitt bästa och är schyst. Då ska man värderas bra. Jag har svårt för att det ska vara så olika, sen kan väl jag också få stjärnnoja om man ser en idrottare som man ser upp till. 

”Det är en ynnest för mig”

Redan innan segern Prix d'Amérique hade Helen Ann Johansson vunnit storlopp med hästar som hingsten Hallon Brunn och stjärnstoet Ina Scot. 

Men det var inte konstigt att det blev stor uppståndelsen efter segern i loppet som är det allra finaste på fransk mark. 

– De hade inte räknat med att de skulle behöva stå ut med att se en kvinna i loppet. De var inte alls glada för det här innan loppet. Ina gjorde ett dåligt genrep och då tänkte väl de att det var helt ”riskfritt” att hon inte skulle vara med där framme, säger hon och fortsätter: 

– Men efteråt måste jag säga att fransmännen har tagit till sig det här på ett väldigt fint sätt. I dag har jag ett lopp uppkallat i mitt namn på Prix d'Amérique dagen och det är så enormt fint. Man blir nästan lite rörd varje gång man tänker på det. Det är fint att det tog det till sig och att det blev så accepterat. Det är ynnest för mig att få uppleva det. 

Än så länge så är Catarina Lundström den enda kvinnan efter Helen som kört det franska storloppet. Men hon hoppas på att snart få se fler kvinnor i flera av världens storlopp, något som fortfarande är ovanligt. 

Helen hyllar unga kusktalanger som Henriette Larsen, Emilia Leo och Henna Halme och tillägger att det finns många fler.  

– Det har stått still och stampat lite men nu känns det som att det bara ligger och pyr och bubblar. Det är verkligen jätteroligt, säger hon om kuskarnas framfart. 

Helen A Johansson besöker Paris och delar ut pris i sitt eget lopp under Prix d'Amérique-dagenFoto: Mia Törnberg / Trav & Galoppronden

Priser och lopp har blivit uppkallade

Prix d'Amérique-segern med det Kjell P Dahlström-tränade stoet har inte bara inneburit att Helen nu alltid flyger till Paris för att dela ut pris i sitt egna lopp Prix Helen Johansson. 

Hon har även fått ett lopp uppkallat efter sig på Mantorpstravet – och har ett eget pris som delas ut under Hästgalan. 

– Det är fantastiskt roligt att det priset instiftades. Trots att tjejerna nu tar för sig ännu mer i trav-Sverige så är det på galan väldigt mycket män som går upp på podiet. I framtiden kanske det är tjejerna som får de flesta priserna. Vem vet. Det vore skoj i alla fall, säger hon och fortsätter:

– Det är ett väldigt fint pris för tjejer inom travsporten och det är väldigt roligt. Om man tittar tillbaka genom åren så har det träffat så bra vilka som har fått det. Det är inte alltid de som vunnit mest lopp utan vi har gett det till många andra. 

Det har gått många år sedan Helen själv lämnade travsporten. Efter den stora segern flyttades hennes träningsverksamhet till Malmö och slutligen hamnade hon i Borås innan hon fattade beslutet om att lägga ned travkarriären.  

– För min del var det lite olika omständigheter. Men om jag säger så här, när jag jobbade med travhästar så levde jag under mottot att inte göra fel. Jag jobbade stenhårt och var nog ganska hård mot de anställda, men på ett bra sätt hoppas jag verkligen. Jag krävde tio gånger mer av mig själv än någon annan. Det var självklart och något jag ville. Jag hade en eld i kroppen och det bara brann. 

Lämnade travet: ”Jättebra liv i dag”

Men så sakta började den där gnistan att avta. 

– Jag skulle ha slutat redan 1997 men jag höll på ett par år till. Den glöden hade krympt ihop. Jag ser inte det som något negativt eller något jag ångrar. Jag har ett jättebra liv i dag, ett ”vanligt jobb” och väldigt trevliga kolleger. Man har en plats man förhåller sig till, helger och semester. Det finns massa tid att ha det trevligt. Jag ser det så här som att jag lever två liv, jag har det här travlivet där det var väldigt mycket arbete medan man nu har mer reglerade tider för arbetet. Det är väldigt skönt, jag tycker att det är så härligt att ha fått leva på två olika sätt.

Hon lämnade in tränarlicensen och började plugga. I dag arbetar hon på en redovisningsbyrå och följer dottern Alma som till sommaren tar studenten. 

Men Ina Scot, travsporten och Paris är fortfarande sådant som ligger henne varmt om hjärtat. 

– När jag vann så insåg jag att det var väldigt stort, men då kunde jag inte förstå vidden av det hela. Du ringer nu, Dagens Nyheter har hört av sig och det är så mycket. Det är så mycket jag får uppleva. Jag åker ned till helgen till Paris, det är helt fantastiskt. Att hela travvärlden har tagit det här till sig och att det blivit så stort känns fantastiskt. Det är så stort och mäktigt att det jag och Ina gjorde 1995 blev ett sådant avtryck i travsporten. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR: ”Viktigt med små tränare och stall”

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Det är svårt att säga. Det är så mycket som händer inom travsporten nu med skilsmässan mellan ATG och Svensk Travsport och hur det kommer att bli för travet. Frågan är om någon vet det ännu, säger hon och funderar vidare: 

 

– Jag vet inte vad som kommer att hända med travsporten framöver, men man tänker ju att det måste finnas plats för de som vill. Man måste ha träningsmöjligeter i dag och de stora stallen har det. Men i framtiden kommer att att vara viktigt att även de små tränarna och stallen finns kvar. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Ina Scot och Hallon Brunn. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det enkla vore att svara Prix d'Amérique. Jag kan ju säga någon liten seger med någon liten häst också. Hallon Brunn vann ju mycket och det var min favorithäst, han och jag pratade med varandra, inte på människospråk men på hästspråk. Vi förstod varandra, han var helt fantastisk. Det var väldigt många resor vi gjorde. Ah, det får väl bli Prix d'Amérique ändå!