Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var ett trauma – hemskt för skallen”

Barack La Marc segerdefilerar med Sofia AdolfssonFoto: MALIN ALBINSSON / TR BILD/MVA Foto
Sofia Adolfsson på Hästgalan 2019 Foto: LARS JAKOBSSON / TR BILD

Sofia Adolfsson är tillbaka från sin skada.

Det är inte det första hindret i montéstjärnans karriär – hon har dessutom behövt brottats med ett tufft klimat i sin väg till toppen.

– Det finns ett ordspråk som heter ensam på toppen och många gånger kunde jag känna att det stämde, säger 28-åringen.

I snart ett halvt decennium har Sofia Adolfsson tillhört en av de allra starkast lysande montéstjärnorna i svensk travsport. Hon har vunnit flera av Sveriges största montélopp men vägen till att skörda framgångar på travbanan har varit tuff för 28-åringen som kombinerar livet som ryttare med att arbeta som sjuksköterska på Universitetssjukhuset i Örebro. 

Det är inte bara en tung arbetsbelastning som hon har brottats med, utan även ett tufft klimat med en hel del avundsjuka. I början av oktober ådrog hon sig även en fraktur i knäet efter en ridolycka – men Adolfsson är fast besluten att ta sig tillbaka på banan. 

”Såg ut som en sagohäst – men var så dum” 

Sofia Adolfsson beskriver själv att hon kommer från en ”ridstam”, det då hennes mamma haft just ridhästar.

Och att det blev travsport – det har hon en liten envis ponny att tacka. 

– När jag var sju år skulle jag få välja ut min första egna häst och det var en shetlandsponny som var så gullig. Han var kolsvart, jätteliten och jättesöt med fyra vita strumpor (reds anm hästteckning). Han såg ut som en sagohäst men var så djävulskt dum. Det gick inte att rida honom, han hade varit i åtta barnfamiljer och kunde alla knep. Jag blev så otroligt besviken. Mamma funderade på vad vi skulle göra.

Ponnyn var inkörd så valet föll på att gå en körkurs på travskolan i Örebro. 

– Det gick väl bra och vi gick där ett par gånger. Då frågade ledarna om vi inte ville gå en förberedande ponnytravkurs. 

Även om det inte blev några större framgångar med den envetna lilla ponnyn så blev hon i alla fall fast i ponnytravet. En av de främsta meriterna var segern i Lilla Elitkampen 2002 med shetlandsponnyn Smedens Presto.

– Jag visste inte vad trav var. När jag vann Elitloppet med ponny så tror jag att det var första gången som jag stod på stortrav i hela mitt liv. Varken jag eller min familj hade egentligen någon kunskap om det här. Det var bara tillfälligheter som gjorde att det blev trav. Men jag är jätteglad att blev så. Det är ju som skuret för mig eftersom att jag är en sådan tävlingsmänniska. 

Sofia Adolfsson vid segern i Lilla Elitkampen 2002Foto: P&R-ANDERSSON PRESSBILD

Killen som skodde Sofia Adolfssons ponnyer hade stora travhästar i sitt stall, majoriteten kallblod, och så småningom började hon köra där. När hon var 18 år tog hon licens för att köra stora hästar och fick överta kallblodsstoet Faksina som vann många lopp åt familjen. 

– Hon var väldigt speciell men väldigt kapabel. Vi hade det väldigt roligt med den hästen. Mina föräldrar har bara kallblodstravare, jag själv har ingen, men jag har ett väldigt stort kallblodsintresse än i dag. Jag är väldigt glad att svensk travsport satsar på bägge raserna. 

Efter studenten började hon studera till sjuksköterska, men behöll sitt stora travintresse vid sidan av. Då var hon tillsammans med Petter Karlsson som i dag är proffstränare vars familj hade travstall. 

– Jag var mycket i deras stall och de hade ju en mängd med hästar. Jag tyckte att det var bra att få lite hjälp och jag var där så mycket jag bara kunde för att rida hästar. 

Året då det tog fart: ”Nu rullar tåget” 

Men det skulle dröja tills att Sofia Adolfsson skulle få skörda några större framgångar. 

– Det var väl inte förrän 2014-2015 som jag började vinna lopp. Jag var verkligen en doldis, jag hade absolut ingenting i ganska många år. Men jag var fast besluten att kämpa på. Jag ville verkligen det där och tittade på många av de här ryttarna som var duktiga. Jag hade en längtan att komma dit. De bästa får de bästa hästarna och det är svårt att slå sig in. 

Så kom år 2015 då allt tog fart. Hon red 128 lopp och inbringade totalt 767 450 kronor samtidigt som hon samma år i februari började jobba som nyexaminerad sjuksköterska. 

– Jag vann SM och hade ett jättebra år. Det började bli så att jag var på trav varje vecka. Men det komplicerades definitivt av att man jobbar heltid på ett sjukhus. Dessutom är det tufft att vara ny som sjuksköterska. 

– Jag kommer ihåg att 2015 var ett ganska jobbigt år. Jag var i väg på trav sent på kvällarna och ville vara på jobbet tidigt för att man var lite osäker. Det var väldigt tungt eftersom att det var så otroligt mycket att göra men det var också väldigt kul eftersom att det gick så bra. 

Och när det började gå bra så ville hon ha mer. 

– Varje lopp är superviktigt och speciellt då. Man kände att det var på väg och att ”nu händer det”. Nu rullar tåget och jag måste hänga med. Det var jättekul och jag har egentligen alltid fått jättebra stöttning från mina chefer. De förstår vad jag håller på med och tycker att det är roligt. 

”Mitt bästa minne är så klart när jag vann dubbla SM titlar på Åby 2017”Foto: MALIN ALBINSSON / Kanal 75/MVA Foto

Jobbet på sjukhuset har blivit otroligt viktigt för henne, inte bara som en inkomst. Hon känner sig hemma där och drar nytta av kontrasterna mellan det yrkeslivet och travsporten. Adolfsson har i stort sett varit på samma arbetsplats sedan hon började, förutom en kortare sejour i år då hon jobbade hos Halmstadtränaren Camilla Jonasson. 

– Jag har världens bästa jobb här. När jag skulle komma hem från Halmstad så var det första och viktigaste att få jobba på ortopeden igen. 

”Varit mycket skitsnack” 

Men det har inte alltid varit enkelt de här framgångsåren. Förutom hårt arbete så har även Sofia Adolfsson stött på ett stundtals tufft klimat inom travsporten.

– Det finns ett ordspråk som heter ensam på toppen och många gånger kunde jag känna att det stämde, det var så under ett par år men inte i år, säger hon och fortsätter:

– I början när jag vann lopp så tyckte folk att det var jättekul, många kom fram och var glada. Sen kändes det som att de blev färre och färre som kom fram och tyckte att det var kul. Jag vet att det har varit mycket skitsnack. Det är jättetråkigt för jag tycker att jag är ganska vänlig och mjuk människa som försöker bemöta alla lika. 

Hon återger en händelse från 2017 då hon vunnit dubbla SM-titlar. 

– Efteråt fick jag höra vad som hade sagts i omklädningsrummet innan jag kom dit och det tog ned allting. Jag åkte hem ensam och satte mig i mitt hus och bara kände att vad spelar det för roll om folk bara låtsas glädjas med mig?

Sofia berättar vidare att om någon upplevt eller känt något liknade får de gärna höra av sig. 

Om olyckan: ”Var ett trauma för mig”

Som sjuksköterska på ortopedmottagningen i Örebro får hon ofta lite perspektiv på sitt eget liv. 

– Man får se väldigt mycket olika personer med olika livsöden. Jag tror att man har en liten annan syn på livet mot om man bara jobbat med trav. Det ger mig otroligt mycket och det är därför jag vill ha mitt jobb. Det tar mycket men det ger mycket också. 

Men i oktober fick Sofia Adolfsson själv känna på att livet kan var skört. Det då hon föll av sin häst under ett träningspass. Det resulterade i en knäfraktur och hon tvingades ligga kvar på sjukhuset med svåra smärtor. 

– Det var ett trauma för mig. Det låter löjligt men jag kunde verkligen inte ta in vad som hade hänt. Jag ville inte acceptera den prognosen som jag hade. Det var verkligen att ”om du gör det här kan du förstöra ditt ben för resten av ditt liv”. Det var jättesvårt. 

Oron som omvandlats till driv framåt 

Hon fortsätter: 

– Det kändes som att allt jag hade jobbat för i så många år bara skulle rinna ur mina händer i sådan där gigantisk sil. Det enda jag kunde tänka på var hur mycket som skulle vara kvar när jag kom tillbaka. Jag brottades jättemycket med mig själv och kunde knappt titta på trav. 

– Det var nästan så att jag spydde, jag mådde så jävla dåligt. Det var hemskt för skallen att bara sitta där och inte kunna röra sitt ben. Benet var stor som en fotboll. Det gjorde så fruktansvärt ont och de här tabletterna gjorde att jag bara sov och sov. Det var jättetufft. 

Hur ser benet ut nu då?

– Det ser normalt ut nu, säger hon med ett skratt.

Om ett tag kommer man att kunna följa Sofia Adolfssons resa under skadeperioden mer i hennes sociala medier – och under fredagen gjorde hon comeback i sadeln.

Och det hon själv beskrivit som en stor bitterhet och rädsla över att förlora sin position har nu översatts till ett enormt driv. 

– Oron ligger väl kvar, men jag kan bara göra det jag är bäst på just nu och det är att jobba hårt. Att vara driven och målmedveten. Skulle det visa sig att jag inte skulle rida någonting så är det väl så – jag kan bara göra det jag kan för att få rida. 

– Jag känner en sådan längtan och ett sånt driv. Jag mår verkligen jättebra. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på travsport.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Jag tror att det är viktigt att få in nya till sporten, bredden och inte bara kvalitén. Känslan är att travet mer och mer övergår till en elitsport där de stora stallen tar de mesta av alla prispengar. Många amatörer och mindre proffstränare lägger av, att få ny påfyllnad med unga och intresserade tror jag är vår största utmaning framöver.

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Mitt bästa minne är så klart när jag vann dubbla SM titlar på Åby 2017. Obeskrivlig och overkligt.

 

Vilken häst har betytt mest för dig genom karriären?

– Nantucket har betytt mest för mig och min karriär.