Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var en slump att vi träffades...”

Foto: Maria Holmén / TR Media

Efter sorgefyllda år mår Julian McLaren bättre än någonsin. 

I helgintervjun berättar den 33-åriga galopptränaren om tillvaron med tv-jobbet och om nyfunna kärleken som också tagit honom in i travsporten. 

– Jag är väldigt positiv som person men sista tiden har det varit som att ha fredagskänsla varje dag man vaknar. 

Galopptränaren Julian McLaren, 33, har varit med om mycket och för ett par år sedan brottades han med en hel del sorg, bland annat då hans pappa hastigt gick bort.  

Pappa Alex McLaren var en tränarprofil på Täby Galopp men efter en hjärtinfarkt miste han livet i början av januari 2016. Julian som alltid drömt om att själv bli tränare slängdes in i hetluften när han snabbt fick axla rollen som efterträdare i verksamheten. 

I november år 2020 är Julian McLaren på en plats i livet där det ser betydligt mycket lättare och ljusare ut – och han har mycket att vara tacksam över. 

– Jag har växt mentalt och allt jag har gått igenom har gjort mig till en starkare person, man får en annan syn på saker och ting. Motgångar i dag ser jag inte lika hårt på som jag gjorde tidigare. Det är inte lika allvarligt längre. Jag uppskattar varje dag. 

”Ramlade av ganska ofta”

Julian McLaren föddes in i hästsporten och växte upp på en gård i Morsta Brottby. 

– Där tillbringade jag mina första elva år av livet. Där hade jag ett antal ponnyer i olika storlekar. Jag ramlade av ganska ofta så jag tyckte inte att det var så kul att rida.

Det tog ett tag innan han ”fattade galoppen” och började rida själv men han hade alltid ett stort intresse för hästkapplöpning.  

– Jag tyckte att sporten var fantastisk och jag missade inte ett enda lopp. När jag var 14 år började jag jobba i jockeyrummet och hjälpte jockeyn Jacob Johansen, jag var hans dräng ungefär. När han kom till en tävlingsdag såg jag till att alla hans grejer var rena och i ordning. Jag gjorde i ordning sadlarna innan loppen och såg till att allt var redo, han kunde egentligen bara fokusera på att rida loppen.

Till slut kom även Julian in på att rida, då var han 22 år gammal. 

– Jag tänkte att om alla andra kan så kan väl jag också. Jag fick börja rida på en häst som heter Hurry Lime som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Han var tre år när jag började rida honom. Jag fick börja rida honom i träning och han var så himla snäll. Han tog hand om mig och sen fick jag lära mig allt eftersom. Till slut fick jag blodad tand och då ville jag så klart testa att rida ett lopp. Då tog jag licens.

Karriären som jockey: ”Ingen dans på rosor” 

Julian McLaren red åtta lopp som amatörjockey, men det blev sporadiskt tävlande, första loppet red han 2011 och sista loppet blev av 2015. 

– Längden och vikten var emot mig, det var ingen dans på rosor att rida lopp men jag testade i alla fall. Du ska ju gärna väga 53 kilo. Är man 188 centimeter lång så är det ganska svårt, säger han och skrattar.

Men även om jockeykarriären är över så är hästen som lärde honom allt - Hurry Lime - kvar i stallet. Hästen är i dag 13 år gammal och lever ett gott pensionärsliv. 

– Man fäster sig väldigt mycket vid många hästar men vissa hästar fastnar man ännu lite extra för. 

”Hurry” betydde också extra mycket under åren när Julian mådde som sämst. 

– Det är där hästarna är så bra. De vet inte vad vi känner till men de älskar oss och finns alltid där. 

Fick ta över efter sin pappa 

Det var en speciell känsla som infann sig när Julian tog över sin pappas verksamhet efter att han gått bort. 

– Man är inte beredd på att ta över ett helt galoppstall helt plötsligt från en dag till en annan. Det var tvingat till att bli gjort men jag ångrar det inte för jag ville ju bli galopptränare en vacker dag. Man var bara inte beredd på att det skulle ske så här. 

I Julia McLarens stall på Bro Park står det 14 tävlingshästar – och pensionären Hurry Lime så klart. Bland de äldre tävlingshästarna lyfter han upp fyraåriga Mr Kygo som något utöver det vanliga. 

– Han har gjort det väldigt bra nu på slutet, han vann Ulriksdals minneslöpning nyligen och det var väldigt roligt. 

Han har även fått in lite nya ägare i stallet från ”travets värld”, bland annat travreportrarna Matteus Liljeborg och Tony Ryttar. Men i den kretsen finns även nya flickvännen tillika travkusken Kim Moberg. 

– Vi träffades av en slump kan man säga. Vi blev ”wingmanade” av vår gemensamma kompis Simon Wall. Han rekommenderade mig att höra av mig till Kim som skulle vara en helt fantastisk tjej. Jag tänkte att det skadar ju inte att skriva, vi hade småpratat lite innan Simon hörde av sig men det var inte jättemycket. 

”Hon är på god väg att ta licens”

Kim Moberg jobbar åt pappa Svante Båth och numera är Julian med en gång i veckan och kör travhäst. 

Skulle du vilja ta körlicens? 

– Jag är inte den som är den. Jag gillar att testa saker i mitt liv. Självklart hade det varit en häftig grej att köra lopp. Men ska man ta travlicens så måste man köra tio provlopp och då måste man hitta någon som kan sponsra till det. Jag har inga egna hästar och det är väl det som gör att vi får se hur det blir. Får jag möjlighet så kommer jag absolut att ta den bara för att köra något lopp i mitt liv. 

Men paret utbyter erfarenheter – så även Kim har testat på galoppsporten. 

– Jag tror att Kim kommer att rida galopplopp innan jag kör travlopp. Hon är ute hos mig varje lördag och rider. Hon är på god väg att ta licens. Jag tror att hon kommer att rida galopplopp kanske i april eller maj nästa år. 

När Julian McLaren inte är ute och jobbar i stallet så jobbar han som programledare för Kanal 75 i trav- och galoppsändningarna de producerar. En drömtillvaro enligt honom. 

– Jag jobbar med det två till tre dagar i veckan. Det fungerar väldigt bra för när jag är programledare för travet så är det kvällssändningar, då tränar vi inte några hästar. När jag står i tv för galoppen då är det oftast söndag och på banor när vi inte har tävlingar på Bro Park. Uppdragen krockar aldrig för mig, det går verkligen hand i hand och fungerar jättebra.

”Fredagskänsla varje dag” 

Han betonar att han trivs framför kameran. 

– Man lär sig mycket av att testa och se den världen. Jag är väldigt lyckligt lottad som får vara delaktig på så många olika plan. Det är inte alla som får de här möjligheterna, det är bara att vara extremt tacksam för det. 

Vad som händer härnäst för Julian McLaren återstår att se. Han drömmer om att vinna klassiska galopplöp och att etablera sig i toppen av tränarkåren. Han vet att hans filosofi räcker långt nog för att slåss mot de bästa. Sen är han alltid öppen för allt annat som kan hända runtomkring. 

– Jag är inte blyg för att testa olika saker. Ta licens och köra något travlopp hade inte varit helt fel. Även andra tv-jobb. Man ska inte stänga några dörrar för man vet aldrig vad man går miste om. Man kan tjäna mycket erfarenhet på att hålla dörrarna öppna. 

Men för just nu konstaterar han en sak – och det är han mår väldigt bra. 

– Det har kommit med tiden – speciellt sista månaderna. Jag är väldigt positiv som person men sista tiden har det varit som att ha fredagskänsla varje dag man vaknar. 

Varje helg möter travreportern Josefin Johansson någon från travets värld - en del i SportExpressens satsning på att bevaka travsport.

 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för galoppsporten de närmsta fem åren tror du?

– Vi behöver egentligen bara fortsätta att etablera oss som en trogivande sport. Vi måste ta hand om den sport vi har och försöka introducera den till publiken. 

Vilken häst har betytt mest för dig? 

– Det får nog ändå bli Hurry Lime. Honom har jag aldrig tävlat som tränare men det är ändå mycket tack vare honom som jag är där jag är. Som tränare måste jag ändå säga Mr Kygo. Vi köpte honom som åring och vi har vunnit en del stora lopp tillsammans och han har tjänat ganska mycket pengar nu. Honom har jag format själv från dag ett. 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana? 

– Det finns en seger som berörde mig ganska mycket. Vi vann på öppningsdagen på Bro Park och det var häftigt. Men rent känslomässigt undrar jag om det inte är när Manassas vann förra året på Stockholm Cup-dagen. Det var en jäkla prestation han gjorde. Jag blev rörd till tårar. Det var stort.