Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det är tuffare nu när jag har blivit mamma”

Foto: Maria Holmén
Foto: LJ / TR Media

Sandra Eriksson trillade via ridsporten in i travets värld.

Sedan dess har det blivit många segrar och championtitlar i norra Sverige. 

Hon får ofta höra att hon är en talang, något som är kul att höra, menar hon.
Men det räcker inte: 

– Folk kan säga vad de vill, det är dels tuffare att få chanser från början och sen är det tuffare nu när jag blivit mamma att komma tillbaka. 

Till en början var det på hästryggen som Sandra Eriksson kände sig tryggast – och hennes första egna häst var en gammal travhäst som hon red mestadels på. 

Travsporten kom hon i kontakt med tack vare att hennes föräldrar var bekanta med Bodentränaren Gunnel Fredriksson, och snabbt insåg hon att det var en spännande värld. 

Och efter ett par försök att inte jobba med travhästar så valde hon att satsa fullt ut. 

Det har resulterat i bland annat tre championtitlar, varav två på Skellefteåtravet och en på hemmabanan Boden 2016. Samt en hästbiten familj, efter många om och men: 

– Jag tror att min mamma nästan ser mer på trav än vad jag gör och pappa är väldigt intresserad. Han har byggt ett helt stall och äger flera hästar. Det vände för dem, det hade jag aldrig kunnat tro när jag skrev kontrakt med pappa när jag fick min första häst – att jag skulle sköta allt själv. Det är kul att man kan ändra deras sätt att tänka också.

”Jag var otroligt nervös” 

När Sandra Eriksson började springa i travstall med Gunnel Fredrikssons dotter, Hanna Olofsson (även hon travtränare i dag) snabbt en vän. Hon ridtränade många av stallets hästar, något som passade Sandra perfekt som själv kom in på hästar via ridningen. 

Och hon insåg snabbt två saker, det första:

– Det jag lärt mig på ridskolan under tre-fyra år, det hade jag lärt mig på en vecka i travstallet som jag var i. Det gick så fort, allt jag fick lära mig och allt nytt jag fick vara med om. Det var otroligt mycket mer lärorikt att vara där. 

Men också att travsporten kanske passade henne lite bättre – även på lång sikt. 

– Med en travhäst kunde man ju faktiskt tjäna lite pengar också. När jag var ung var jag otroligt nervös när jag skulle tävla själv, typ hopptävla och så, då kändes det ändå lite bättre med trav. 

”Fick ganska mycket pep av Petter”

Efter en treårig gymnasielinje i ekonomi så flyttade Sandra Eriksson till Piteå. Där jobbade hon under några sommarmånader i butik, men vid det här laget hade hon också tagit montélicens. Hon red lopp då och då, och trivdes relativt bra. 

En dag ringde dock montékollegan Sofia Aronsson som berättade att Marcus Öhman behövde någon som passade hans filial i Sundsvall när han själv gick proffstränarkursen på Wången. 

Här någonstans började en mer definierad inom travsporten ta form för Sandra Eriksson. 

– Efter det flyttade jag hem till Boden och fick jobb på sekretariatet uppe på travbanans sportavdelning. Det var ett vikariat på ett och ett halvt år, dessutom träffade jag Petter Lundberg (reds anm travtränare och dåvarande sambo) under tiden, och jag insåg att jag verkligen ville jobba med hästar. Efter vikariatet gått ut började jag jobba med hästar hos Petter.

Tillsammans med förra sambon Petter Lundberg tog så småningom karriären i sulkyn även fart. 

– Jag fick ganska mycket pep av Petter som tyckte att jag skulle ta körlicens när jag ändå satt och körde provlopp. Han tyckte att det var dumt att jobba i ett travstall och körde häst hela dagarna och inte ha någon körlicens. 

”Det tar kanske mest på huvudet”

Att ta körlicens visade sig vara allt annat än en dum idé. 

År 2014 blev hon champion, det vill säga den som vunnit flest segrar på en bana under ett år, på Skellefteåtravet. Samma år blev hon nominerad till årets komet vid hästgalan och därefter blev det ytterligare två championtitlar och 2016 körde hon i 2,7 miljoner kronor. 

– I början när man kör så är det inte de bästa hästarna som man får köra. Jag fick köra det jag fick köra och jag blev jätteglad när jag fick förfrågan om att köra lopp. Mycket handlar om att ta vara på de chanserna och situationerna. Jag lyckades ganska bra med det och lyckades skrälla med många hästar. Då fick folk upp ögonen för mig och satte upp mig på fler hästar. På den vägen var det, säger Sandra Eriksson och fortsätter: 

– Att det ändå gick så fort för mig att få styrningar, måste jag ge Petter kredd för, om det var någon som han inte kunde köra åt så sa han: ”Sätt upp Sandra hon är duktig”. Det är klart, det hjälpte mycket. 

Hon konstaterar att det var hårt jobb som banat väg: 

– Man har verkligen lagt ned sig. Det är många års slit som ligger bakom den framgången. Man jobbade väl 150-170 procent i ganska många år. Det tar på kroppen det också, efter ett tag. Eller huvudet kanske mest.

”Jag har inte kvar samma kundnät”

Sandra Eriksson och Petter Lundberg separerade men fortsatte att arbeta tillsammans. Hon fortsatte att köra en hel del och körde 2018 in över 2,5 miljoner kronor och vann även ”V75 Lärlingschampion”. Tankarna fanns på att gå proffstränarutbildningen men nu har planerna lagt om något. Ifjol blev hon mamma till en liten son. 

– Nu är det ju så att jag har en liten i mitt liv som tar ganska mycket plats. Och det vill jag fokusera på också. Just nu är jag nöjd med att ha några hästar i träning på en nivå där jag känner att jag verkligen klarar av det, säger hon och tillägger: 

– Jag har fem hästar – så jag har ju plats för någon till, säger hon och skrattar. 

Numera har hon liksom nämnt ovan hästar som står på hennes egen tränarlicens, men löpkörningen den håller hon kvar vid, i varje fall så gott det går. I år har hon kört närmare 100 lopp och kört in cirka 800 000 kronor. 

Hon har alltid fått höra att hon är duktig i sulkyn – men just nu räcker inte det: 

– Det är inte bara att bli mamma och att vara borta ett tag, det är stor skillnad nu. Även om jag körde mycket innan och var ganska etablerad så har jag inte kvar samma kundnät och jag kör betydligt mycket färre lopp nu än vad jag gjorde tidigare. Lite är väl att jag inte alltid kan resa riktigt lika långt numera. Samtidigt så när jag åkte till Skellefteå förut så körde jag nästan alla lopp, i går när jag körde där så hade jag två styrningar varav en var min egen. 

”Då är det tuffare att vara tjej”

Sandra Eriksson poängterar att hon egentligen inte vill slänga sig in i någon debatt. Hon tycker att det är prestationerna på banan som är det som ska tala, samtidigt gör situationen henne frustrerad: 

– Jag får ganska ofta höra av folk att ”du är så himla duktig och du har verkligen talang”. Det är alltid svårt att ta till sig, jag gör inte något märkvärdigt. Det är inget jag tänker på, för mig kommer allt ganska naturligt. 

– Men jag är ju tjej och hur det än är så har de tuffare att lyckas i den här branschen än killar. Kanske inte när det gäller att träna häst, då gör man det man ska, men vill man få chansen att köra mycket lopp, då är det tuffare att vara tjej. Folk kan säga vad de vill, det är dels tuffare att få chanser från början och sen är det tuffare nu när jag blivit mamma att komma tillbaka. Man får lite den stämpeln att jag blivit mamma och att jag skulle blivit mer riskmedveten och inte är lika tuff. Vilket jag tycker är tvärtom, har jag klarat av att föda barn så klarar jag det mesta. 

Tufft eller ej. Lita på att Bodenkusken har mycket kvar att ge. 

– Sånt här säger jag inte för att gnälla mig till fler styrningar, de flesta som känner mig och som jag kör åt, vet att jag inte är den som som jobbar för att få styrningar. Jag tycker att resultaten får tala men det är bara ett konstaterande från min sida. Det är vad jag ser och vad jag hör. 

Och målen är tydliga, i den nyfrälsta travfamiljen. 

– Jag vill kunna prestera så bra som möjligt med det materialet jag har och försöka hävda mig på V75. Sen har man alltid stora drömmar om att få in en riktig topphäst. 

 

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

 

– Jag tror att det är att både få in ungdomar och att behålla amatörer, eller mindre tränare. Det är en otroligt tuff sport och det är ingenting man kan hålla på med om man verkligen inte älskar och brinner för det.

Jag vet hur tufft det är och hur tufft det kan vara. 

 

Vilken häst har betytt mest för dig?

 

– Det är otroligt många hästar men jag skulle nog säga en häst som heter Malgomaj B. Det var en väldigt speciell märr som jag lärde mig väldigt mycket av att vara i närheten av och dessutom så vann jag Wången Cup med henne. Hon gjorde ett heroiskt lopp då, den segern är väl den som ligger mig närmast hjärtat även om jag haft egna hästar som betytt mycket också. Hon kom sent som treåring och sen hade vi henne tills hon slutade tävla och skulle bli mamma. Hon var med under en lång tid, hon var knepig och jag lärde mig mycket. Hon har en väldigt fin plats i mitt hjärta. 

 

Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

 

– Det är otroligt svårt att svara på för det finns så många. Men ett fint minne är när jag åkte ned med Rutger Gigant till Färjestad för att vara med i Dam-SM finalen. Tror det var 120 mil enkel väg. Vi stannande och övernattade två nätter i ett dressyrstall i Västerås som ena delägaren hade. Passade perfekt eftersom att han var superfin att rida. Den segern ligger varmt om hjärtat.