Det är lågt att ta på offerkoftan, Redén

Att ta på offerkoftan i debatten tycker jag bara är för lågt, skriver Robert Bergh.
Foto: LJ / TR Media

Propulsion-skandalen toppar åter mediernas rubriker.

För mig en debatt med helt fel fokus.

Det handlar om travsportens förtroende i Sverige.

En årslång process tog nästa steg när STAD, Svensk Travsports Ansvars- och Disciplinnämnd, kom med sin dom i Propulsion-härvan. Ett domslut som kan sägas slutat oavgjort. Nämnden dömde efter det strikta tränaransvaret men friade från påföljd.

Jag har tidigare kritiserat Daniel Redén för att inte ge sin version och bedyra sin oskuld offentligt. Att ta på offerkoftan i debatten tycker jag bara är för lågt. Det är ju travsporten som lidit skada av skandalen, det är ju travsporten som har anledning att må dåligt över det inträffade.

Sista ordet är inte sagt juridiskt. Domen hann knappt offentliggöras innan Redéns advokat meddelade att man kommer att överklaga till travsportens överdomstol.

För mig väcks frågan om samma regler gäller alla aktiva inom travet?

Bedöms vi alla lika?

  

Som vissa säkert noterat har jag själv fått mycket mediauppmärksamhet senaste tiden för att ha genomgått träningsprogrammet 16-weeks-of-hell.

Jag har lyft över ett ton skrot per pass under dessa veckor.

En stor del av energin har kommit ur ren frustration över hur förlöjligad vår svenska travsport har blivit av den här trista historien.

Att tävla med en nervsnittad häst är ett så grovt regelbrott att jag inte kan hitta någon jämförelse inom humanidrotten. Men för mig är frågan större.

Hur trovärdigt är vårt reglemente?

Och hur trovärdigt är vårt förbund som är satta att förvalta reglementet?

Om en vanlig hästägare är skyldig förbundet 40 kronor åker den ägda hästen direkt på startförbud.

Men har du tillräckligt vass advokat går det tydligen att vara skyldig 26 miljoner i flera månader och ändå få starta i storlopp efter storlopp.

Det hade inte hänt i travnationer som Frankrike och USA.

  

En dom utan påföljd väcker även andra frågor. Som om de som historiskt straffats enligt det strikta tränaransvaret nu ska få upprättelse?

Kanske logiskt eftersom dessa fall nästan uteslutande handlat om journalförd medicinering som inte gått ur kroppen inom karenstiden.

Kan publik och spelare lita på att bästa hästen vinner?

Eller blundar förbundet hellre för de stora problemen än att stå upp för rättvisa?