Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det är kanske meningen med livet – att få möta människor”

Göran Borgås.
Foto: Maria Holmén / TR Media

Göran Borgås har jobbat i trav-tv i över tjugo år. 

Och faktum är att det fortfarande är hans drömjobb.
Det finns nämligen inget som 54-åringen gillar så mycket som att berätta historier – och inom travsport skrivs en ny saga i varje lopp. 

– Det finns ett så fantastiskt persongalleri, det är en av rikedomarna med travet. 

Han beskriver sin karriär inom travsporten som mestadels handlat om att synas i tv-rutan, som slumpmässig med ett par avgörande stopp längs vägen. 

Programledaren och referenten Göran Borgås, 54, besökte en travbana för första gången i mitten av 80-talet. Då följde han med en kamrat till Axevallatravet för att se kvalloppen till StoChampionatet. Och även fast det inte finns så mycket mer detaljer än så kring den tävlingskvällen så måste det ha gjort ett starkt avtryck på Ulricehamnsbon. För vid sidan om jobbet på Borås Tidning började sporten med både två och fyrbenta utövare locka honom allt mer.

– Jag föll för travet. Det är en speciell och intressant värld på många sätt. Många pratar om hästarna och att de är fantastiska, och det är klart, det är jag den första att hålla med om. Men jag tycker nästan att människorna är ännu mer fantastiska och det är människorna som formar hästarna någonstans. Det är så otroligt många olika personligheter som finns inom trav-världen. Det finns så många trivsamma och berikande personer på flera sätt, säger Göran Borgås.

”Borgås är klar”

Göran Borgås är i grund och botten journalist. 

Han startade sin yrkesverksamma resa på Ulricehamns tidning och fortsatte sedan på Borås tidning där han varit alltifrån redaktör till sport- och nyhetschef. Att han sedermera skulle börja jobba med travsport berodde på någon form av aktiv slump. 

– Jag var ju stammis på Axevalla, jag var travintresserad men det var spelet som drog mig. Jag köpte alltid programmen till både Axevalla och Åby då. En fredag köpte jag programmet till Axevalla, de körde alltid på tisdagar då. Jag hade så mycket att göra på jobbet så jag hann inte läsa programmet förrän jag skulle gå och lägga mig kvällen mot lördag. Då upptäckte jag att de sökte en ny referent. 

Efter en otålig väntan över helgen slängde Göran Borgås sig på telefonen måndag morgon för att se om tjänsten fortfarande gick att söka. Men han kunde snabbt pusta ut. 

– Det visade sig att det inte var någon annan som sökt tjänsten. De frågade mig vilken erfarenhet jag hade – och jag svarade noll. 

Trots det fick han komma in till banan för att se om jobbet skulle passa honom. En tävlingskväll fick han referera de sex första loppen som ett anställningsprov. 

 – Jag satt granne med den ordinarie hytten där den vikarierande referenten Lennart Persson höll till. Så jag refererade de första loppen för mig själv och vid det sjunde loppet dök Axevallas sportchef Benny Ternemar upp och frågade mig och Lennart Persson hur det gick. Då svarade Persson ”Borgås är klar”. Han hade väl hört somliga delar av mina referat och trodde att jag skulle klara av att lösa det. 

Svaret: ”När kan du börja?”

Göran Borgås arbetade kvar på Borås Tidning i ytterligare fem-sex år parallellt med uppdraget som löpreferent på Axevalla. Men så en dag beslutade han sig för att skriva ett brev till produktionsbolaget OTW som på den tiden ansvarade för travets tv-sändningar.  

– Det komiska är att jag skickade brevet på torsdag eftermiddag, där berättade jag vem jag var och sen ringde de mig på fredag morgon, ärligt talat var den första frågan: ”När kan du börja?”. 

– Det var resultatet av ett lyckligt sammanträffande, de sökte personal och de saknade personer som kunde kombinera travintresset med någon slags journalistisk erfarenhet eller förmåga. 

Starten på tv-bolaget blev lite knackig. De ville att han skulle bo i Stockholm, men Göran Borgås hittade inte rätt i huvudstaden och bestämde sig för att flytta tillbaka till Ulricehamn. Där gick han tillbaka till sitt gamla jobb. 

Sedan knäckte han koden – han kunde ju frilansa. 

– I början var man glad för det lilla och att du överhuvudtaget kunde försörja dig på något sätt. Du vet, alla jobb finns i Stockholm, och själv bor man 10 mil öster om Göteborg, då är man inte alls lika självsäker. Men det har ju rullat på. Jag har hållit på med det här i över tjugo år nu. Man vet aldrig vad som händer i morgon, någonstans är det givetvis i grunden lite av en osäker tillvaro. Man kan inte oroa ihjäl sig för det. Jag är tacksam och glad för det som varit, sen får man se vad som händer.

”Möjligt att jag inte tagit hand om mig” 

De senaste åren har Göran Borgås gått igenom flera olika roller och programformat inom trav-tv. Utvecklingen har gått från efterhandssändningar av loppen till i stort sett bara direktsändningar. Han har lagt ned otaliga timmar på förberedelser och det har även blivit en hel del resedagar. 

Men hemma i Ulricehamn lever han en desto lugnare tillvaro tillsammans med sin sambo och 15-åriga son. Det är där han hämtar energi, något som blivit ännu viktigare sedan han fick bekymmer med hjärtat för drygt tio år sedan. 

– Jag har kroniskt förmaksflimmer. Det är möjligt att jag inte har tagit hand om mig själv rent historiskt genom alla år. Någonstans har den här orytmiken kommit ifrån. 

Hur känner mår du i dag? 

– Jag har inga restriktioner eller begräsningar men jag känner att jag blir tröttare jämfört med de flesta. När jag var hos min hjärtspecialist tidigare så sa han ”fan det här ser inte så tokigt ut – du går på 85 procents kapacitet av en frisk människa”. Så det är lite på den nivån. Jag har fortfarande en god livskvalitet. 

”Inte sämre nu – men det vara friare förr” 

Göran Borgås har spenderat nästintill halva sitt liv med att arbeta nära travsporten, men han värdesätter ändå att ha någon form av distans till utövarna i branschen. 

– Någonstans är kanske meningen med livet att möta människor. Det är det som är så roligt med travet, att möta människor, det är det där med de här personligheterna. Många är väldigt starkt drivna och kunniga, vissa är verbalt begåvade, andra är arbetsnarkomaner. Det finns ett så fantastiskt persongalleri, det är en av rikedomarna med travet, säger han och fortsätter:  

– Det är klart att jag har nära kontakt med många. Jag ska inte påstå att det vi håller på med är journalistik i våra sändningar, men det känns ändå ganska bra att ha ett visst avstånd gentemot de aktiva också.

Genom åren han har jobbet med trav-tv har mycket förändrats. Det är inte bara kolleger som kommit och gått utan även innehållet har skiftat fokus. 

Stämmer det som många upplever, att det är mer fokus på spel och siffror och färre inslag från exempelvis stallbacken? 

– Det har förändrats så mycket. När jag började fick varken ATG eller Kanal 75 stå som avsändare för programmet. Det var därför de använde sig av OTW som produktionsbolag eller mellanhand. I dag är det inte så. I dag är ATG:s inflytande över sändningarna tydligare och större än vad det varit. Man måste någonstans förstå vad ATG är, och ATG är ett spelbolag som försöker driva in pengar till travsporten. Man kan tycka vad man vill om det, men så har det förändrats. Jag ska inte säga att det är sämre nu, men det var friare förr. 

– Jag är ganska övertygad om att dagens ledning för Kanal 75 också vill ha de här mjuka värdena. De vet att det genererar tittare och intresse att förmedla härliga delar av travet. De är ute efter de hårda värdena, men vill säkert ha mjuka värden också. 

”Tycker att jag har ett drömjobb” 

Hur länge tror du att du fortsätter jobba i trav-tv?

– Hans G Lindskog sa en gång i tiden att allt hängde på rösten, hur länge rösten skulle hålla. Han har ofta rätt Hans G, men jag är inte säker på att han har det här. Jag tror snarare att det handlar om ögonen, det är klart att rösten måste hänga med, men det handlar nog också om hur länge man ser och kan hänga med i allt. För mig handlar det också om mitt hjärta och min sviktande hälsa och hur länge man tycker det är roligt. Jag tar ett år i taget. 

Men har du några andra drömmar att förverkliga?

– Nej, jag är rätt tråkig på så sätt. Jag tycker att jag har ett drömjobb, jag tycker att jag har ett jobb som väcker min glädje och som jag tycker om att gå till. 

Någonstans brinner Göran Borgås fortfarande för att hitta storys, det är hans journalistiska ådra, och i bästa fall kan det även få fler att upptäcka travsportens rafflande värld. 

– Att få berätta en historia, att hitta det som är intressant, att få välja en infallsvinkel på ett lopp eller en tränare, eller kusk är det som är roligast. Sen är direktsändning en stor del av hela grejen också, att vi är med när det händer, det är kittlande på många sätt.

TRE FRÅGOR

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?

– Det viktigaste kommer att vara att fortsätta sälja travet till människor, de som redan är inne i travet och de som inte är inne i den här sfären. Det finns så många lockande ingredienser i travet, dels stämningen i kombination med sport och spel. Det är stora potter och det är ett sannolikhetsspel men det är också öppet för de som satsar litet och kanske spelar ett sömmerskesystem. 


– Sen finns det så många olika känslor, allt från hopp till förtvivlan. Ett travlopp kanske inte varar så lång tid, men ett travlopp lever från det att startlistan kommer ut tills dess att mållinjen passerats. Det är en så känslofylld resa på något sätt. Lyckas man sälja det då tror jag att det kommer att gå bra för travet. 


Vilket är det finaste minnet du har på en travbana?

– Det är när Ina Scot vann StoChampionatet. Allt från det att dagen började, de här enorma bilköerna till Axevallatravet och hur de fick skjuta fram första start. Vanligtvis kommer det en söndag till StoChampionatet i runda slängar runt 10 000 personer. Den här gången kom det 5000 till, och som kom enbart för henne. Hon vann loppet med en gäspning och dansade runt tjugo-trettio meter före klungan. Efter det bjöd Kjell P Dahlström in hela publiken till Hassangården i Tranås på fika. Från morgon till kväll var det en oerhört vacker upplevelse.


Vilken häst har betytt mest för dig?

– Ska jag välja ut en enskild häst så är det nog Fridhems Ambra. Fridhems Ambra symboliserade mycket av det som jag förknippat med travet och vad som är möjligt. Den lille tränaren, de fattiga föräldrarna och att utmana de stora. Hon var ändå med i Elitloppet och Prix d'Amérique och så vann hon Hugo Åbergs Memorial när Ove doppade sig i dammen på Jägersros innerplan. För mig som har Axevalla som hemmaplan är hon nog den största. Det finns mycket symbolik i henne.